Det mytiska året 1968 blev en kulmen på den franske filmregissören Jean-Luc Godards mest vitala skaparperiod. I filmen Le Redoutable skildrar Michel Hazanavicius detta år i Godards liv. Estetiskt är det en kärleksförklaring, men porträttet av Godard som människa är aggressivt kritiskt. Huvudpersonen i filmen är så uppenbart fel ute, så oerhört pretentiös och så vansinnigt lättsårad.
Filmkonsten är så ung att man med en tydlighet som är svårare att uppbringa när det gäller de andra konstarterna kan se nästan i realtid hur den vrider sig runt sig själv: lager på lager av referenser och självreferenser skapar berättartekniker som inte alltid säger något nytt om världen, men som formar hur man kan yttra sig om den i filmiskt berättande. Från marknadsnöje via stumfilmer till ljudfilmen, som inte ens är 90 år gammal, till dagens youtubeklipp och mobilkameror som faktiskt satt en kamera i varje människas hand, precis som utopisterna drömde om någon gång i mitten av förra seklet, är utvecklingen lika snabb som svindlande, tekniskt, estetiskt och kommersiellt. Mitt i denna historia uppstod den franska Nya vågen. Unga aspirerande filmmakare, som suttit igenom timme efter timme på Paris legendariska Cinémathèque, och som hade alla referenser till både filmer och teorier, och som fick tillgång till ny teknik som gjorde filmandet billigare, enklare och snabbare, bröt sig ut ur den tidigare franska filmens stelnade former och artificiella studiomiljöer.
En av de mest banbrytande var Jean-Luc Godard, född 1930. Hans debut slog ner som en bomb. Till sista andetaget satte tonen för hela 60-talet. Snabb, ung, sexig, dödsföraktande, rebellisk. Där anslogs tonen som genljöd genom swinging London, över de första Vietnamdemonstrationerna till maj 1968 i Paris. Nya lätta kameror, snabba, associativa klipp och ett totalt förakt för alla konventioner skulle komma att känneteckna hela hans inledande produktion. Under 60-talets första år formligen sprutade han ur sig filmer som förnyade filmkonsten, utmanade den goda smaken – och så småningom även smaken över huvud taget, men mest för att de helt enkelt blev så politiskt baktunga och tråkiga. Varje år fram till 1968 kom det mästerverk som på det ena eller andra sättet satt spår i filmhistorien: En kvinna är en kvinna, Leva sitt liv, Föraktet, Alphaville, Pierrot le Fou, Weekend, Sympathy for the Devil… Som många av det tidiga 60-talets estetiska radikaler blev han med tiden också alltmer politiskt radikal, och 1968 blev en sorts kulmen, och delvis också ett slut, på hans mest vitala skaparperiod.
Tillsammans med kollegerna Alain Resnais, Chris Marker och andra ville han upp på barrikaderna i maj 1968. Som anonymt kollektiv gjorde de bland annat en serie kortfilmer som de kallade Cinétracts, och som de menade skulle påverka hur den pågående revolutionen utvecklades. Att se dessa svartvita filmer på några minuter, som mest består av panoreringar över svartvita foton och texter som poetisk och polemiskt förklarar revolutionens nödvändighet, att polisen är SS, de Gaulle en röv, och annat i samma stil, är smått rörande. Så här i efterhand känns de som ledtrådar till vad som egentligen hände när studenter, intellektuella och arbetare skulle välta kapitalismen och den liberala demokratin över ända, och införa nåt slags vänsterparadis, som det verkar rätt oklart exakt av vilken sort det skulle vara – maoistiskt? leninistiskt? Ho Chi Minskt?
Genomgående är estetiseringen av gatustriderna, ett visst bildspråk som skulle utvecklas under 70-talet: svartvitt, skarpa kontraster, murar av poliser och militärer i enhetliga uniformer mot enkla ungdomar vilkas enda vapen är deras egna kroppar, och gatstenar förstås. Estetiken i dessa cinétracts är rentav defaitistisk: revolutionärerna är sårade över att staten, polisen och föräldrarna gör motstånd, tycks det som, och bild efter bild vältrar sig i nederlaget i form av nedslagna, bortjagade och förnedrade demonstranter. Hade de verkligen velat ha revolution hade de väl inte vikt sig? Då hade de väl inte så tydligt estetiserat sitt eget nederlag ända från början? Vad blev egentligen det bestående resultatet av det mytiska maj 1968? Estetiken, skulle jag vilja påstå. För någon revolution var det knappast.
Han tar i filmen gång på gång avstånd från hela sin egen produktion och menar att det bara är revolutionen och den revolutionära massan som är viktig.
Det är litet rörande, på en gång roligt och smått tragiskt, att 50-årsjubiléet av Godards 68 markeras av en film, Le Redoutable, om hans liv under det där mytomspunna året. Det är regissören Michel Hazanavicius som gjort en respektlöst lekfull filmatisering av Anne Wiazemskys självbiografiska roman Un an après, om hennes korta äktenskap med den nästan 20 år äldre regissören. För den som gillar Godard, och som har smak för alla de metafilmiska berättartrick, illusionsbrytningar, associativa montage och överlagringar av text och film som denne arbetade med, är det en riktigt underhållande film. Godard framställs nästan som en sorts monsieur Hulot, Jacques Tatis stele franske borgare i ständig beige trenchcoat som alltid håller masken i de mest osannolika situationer. Med en stor skillnad: filmens Godard, spelad av en porträttlik Louis Garrel, har visserligen ett rätt oföränderligt arrogant och litet stryktäckt ansiktsuttryck, men han uttalar sig desto mer aggressivt. Ständigt attackerar han alla i sin omgivning: de förstår inte revolutionen, inte Mao, inte ungdomen eller för den delen hur man ska göra film – och framför allt hur man inte ska göra film. Han tar i filmen gång på gång avstånd från hela sin egen produktion och menar att det bara är revolutionen och den revolutionära massan som är viktig. Att det gång på gång kommer fram representanter för folket ur massan och frågar honom när han ska göra roliga filmer igen, blir nästan övertydligt som illustration av hur främmande han faktiskt är inför det folk han säger sig tro på. När studenterna på universitetet häcklar honom och menar att han själv är en kommersiell produkt, i likhet med Musse Pigg eller Coca Cola, dryper han iväg med svansen mellan benen och bekänner för sin unga hustru, medan de passerar bokbord för alla olika sorters marxistiska, kommunistiska och revolutionära studentföreningar, att han hatar de gamla, men älskar ungdomen, och eftersom han själv nu är gammal…
Slapstickdraget är starkt i denna film. Och det förstärks ytterligare av att huvudpersonen är så uppenbart fel ute, så oerhört pretentiös och så vansinnigt lättsårad. Gång på gång blir han knuffad så att glasögonen åker av, och så kommer någon och trampar sönder dem. Budskapet är tydligt: Du ser inte vad som händer, Godard, du har fel glasögon på dig. Rent formmässigt är filmen ett slags kärleksförklaring, eftersom den så ohämmat gör pastisch på Godards eget filmspråk. Men samtidigt är den en närmast aggressiv attack på sin egen hjälte. Visst, han blev politiskt skogstokig, men det har ju många konstnärer blivit, och ibland verkar den typen av engagemang nästan vara en förutsättning för en viss typ av konstutövning. De romantiska poeterna drömde också om revolutioner som de flesta av dem troligen aldrig skulle ha stått ut med i verkligheten. Givetvis kan den som estetiskt strävade efter att riva ner alla konventioner inte annat än glädjas då en ny generation vill göra uppror på – som det verkar – allvar. Men samtidigt går det inte att komma undan att här finns en stor besvikelse också, som jag inte vet om Hazanavicius delar.
I en scen mot slutet av filmen möter Godard och hans unga hustru ett annat par, som de tidigare umgåtts med, men tappat kontakten med på grund av att han blivit alltmer omöjlig att ha att göra med. De byter några ord på trottoaren framför en restaurang, där de i en tidigare scen ätit middag, medan personalen täcker för fönstren till skydd mot kravallerna på gatan. Allt verkar återgå till det normala, tycker deras vänner. Blev det något bestående av den här majrevolten egentligen?
”68” är en myt, en stil, en pr-slogan – och det var aldrig ens ett försök till någon riktig revolution, utan det var just ett mode, ända från början. Visst, en del trodde säkert på det och några fortsatte in i terrorismen under 70-talet, men för de flesta var det ett förbiflytande ögonblick, vars bestående resultat var att det bekräftade de föregående 10-20 årens utveckling mot allt större kommersialisering, konsumism, pr-branschens massiva genomslag och den moderna, fria sexualiteten, som möjliggjordes av p-piller mer än av några slogans. ”68” betraktas allt oftare som öppningen för nyliberalismen, den extrema individualismen, förverkliga dig själv, satsa på dig själv, skit i traditionerna, fri sex… människan som konsument och konsumtionsvara. Denna anda av uppror och kärlek var säkert fantastisk så länge den pågick. Men det var inte fråga om några val, inte om ideologi som drev utvecklingen, utan som vanligt om materiella förutsättningar, teknologi och konsumtionsmönster som förändrade förutsättningarna för hur vi kunde, ville och måste leva våra liv.
Godard svarar att han visst skulle kunna klippa av några huvuden och börja med sitt eget.
I en scen i filmen står Godard på ett cocktailparty och samtalar med en ung reklamare, som nedlåtande förklarar för den intellektuelle salongsrevolutionären att hans hjälte står på ett berg av lik, att Mao är en mördare och att Godard själv antagligen är en hycklare, som aldrig skulle klara av att själv avrätta någon, samtidigt som han hyllar blodtörstiga diktatorer som frihetshjältar. Godard svarar att han visst skulle kunna klippa av några huvuden och börja med sitt eget. Samtalet spårar ur i handgemäng, vilket är enda gång i filmen som Godard faktiskt uppträder fysiskt våldsamt – utom då han försöker begå självmord, i förtvivlan över både revolutionens omöjlighet och sitt havererade äktenskap, och kanske i förtvivlan över sitt eget åldrande.
Det ironiska är att hans egen estetik i dag mest används i reklam, musikvideor eller liknande. Ingen, såvitt jag vet, gör politiska filmer av hans slag, där publiken i en Brechts anda ska tvingas in i marxistiska tankebanor. Eisenteins montageteknik, som Godard både utnyttjade, delvis utvecklade och medvetet bröt emot ingår i grundkursen i filmutbildning, och har gett enkla handgrepp som fungerar i både tv-serier och – än en gång – reklam.
Vad var egentligen banbrytande med Godard? Vad förändrades egentligen av 1968? Var det bara frågan om ett avbrott i normaliteten, ett utbrott utan större konsekvenser? Att se Godard som en sorts clown, den store avantgardisten som en bitter man som våndas över sitt eget åldrande och som inte har någon riktig kontakt med vare sig de studenter eller arbetare som han trodde skulle göra revolution, är både rörande och sorgligt. Han lever själv ännu, sedan 1977 bosatt i den schweiziska byn Rolle invid Génèvesjön, borgerligt tillbakadragen i en laxrosa villa, enligt ett reportage i italienska La Repubblica. Han går regelbundna turer till tobakshandlaren, men ger inga intervjuer och har inte själv kommenterat filmen om hans turbulenta 1968 och äktenskapet med Anne Wiazemsky. Hans gamle kumpan från pionjäråren i den franska nya vågen, François Truffaut, har kallat honom en skitmänniska på en skitpiedestal. Det må så vara, jag tror ändå att hans eftermäle med tiden kommer att bli litet mer normaliserat. Hans betydelse som filmare under de första årens explosiva kreativitet kan ingen ta ifrån honom – eller oss som älskar filmkonsten. Till sista andetaget är lika hänsynslöst livsbejakande och upprorisk i dag som den var 1960. Har man gjort en sådan film i sitt liv kan man vara nöjd. Godard gjorde flera. Hans tragedi är möjligen att han gjorde allt så ung, som en rockstjärna, en filmens Elvis eller kanske snarare David Bowie. Liksom han sprang på Paris Cinémathèque och lärde sig av äldre filmare, har senare generationer sett hans verk på VHS innan de gav sig ut för att experimentera på egen hand – och jag vågar påstå att det i dag sitter knappt 20-åriga ungdomar med filmdrömmar jorden runt och tittar sig igenom hans tidiga produktion på YouTube i vårt hyperaktiva och snabba medielandskap, lär sig handgrepp och låter sig inspireras av dem till egna försök. Vad mer kan en konstnär önska sig? Ja, om man inte ville ha revolution också. Men man kan ju inte få allt.
