Aktuella samhällsproblem diskuteras i skönlitteraturen

I mitten av mars hölls den 11:e upplagan av Littfest, en litteraturfestival som varje år drar storpublik till Folkets Hus i Umeå. Kända och mindre kända författare, journalister och forskare samtalar om sina böcker och besökarna vimlar mellan bokbord och seminarier. Ett av festivalens huvudteman för i år var vilken roll litteraturen spelar för den politiska debatten. Helt klart är det så att de aktuella samhällsfrågorna syns i litteraturen. Facklitteratur, skönlitteratur och poesi blandas, men ställer förvånansvärt likartade frågor: spänningsförhållandet mellan den enskilda människan och det samhälle hon lever i går som en röd tråd genom flera av de författarsamtal som arrangeras. 

Dystopier sägs bli särskilt populära i samband med att ett samhälle upplever en kris. Vid en genomgripande känsla av att framtiden är oviss och osäker kan skönlitteraturen vara ett sätt att pröva möjliga scenarion. Utforskandet av mörka alternativa samhällen, som inte är helt olika vårt eget, men där något gått riktigt snett, var ämnet för ett samtal om Hannele Mikaela Taivassalos Scandorama och Peter Fröberg Idlings Julia & Paul. Samhällena i dessa sinsemellan olika böcker liknar varandra i det att de är slutna mot omvärlden, människorna är ständigt övervakade och fientliga mot alla som uppfattas som främmande. Taivassalo säger att hennes bok växte fram ur en politisk frustration. Hur kan Finland vara världens lyckligaste land och samtidigt ha så stängda gränser? Hur lycklig är man om man inte kan vara generös? Hon menar att det finns en dubbelhet i dagens samhälle: vi är lyckliga, men har samtidigt så mycket att förlora. Dystopin blir därför ett sätt att utforska ett worst case-scenario och ställa frågor om vad som händer med individen i ett totalitärt samhälle. 

Fröberg Idling skriver om det vardagliga i det dystopiska samhället, utifrån tanken att det även under de allra värsta förhållanden uppstår någon sorts normalitet, vi människor kan anpassa oss till nästan vad som helst. Frågan är vilket ansvar en enskild individ har för det samhälle hon lever i. Det värsta i det samhället kanske inte är det monstruösa, utan att vem som helst kan vara ond genom att gå med på det och inte göra motstånd. 

Samma fråga – men från ett rakt motsatt håll – ställs också av Anna Jörgensdotter i ett samtal om hennes roman Solidärer, som handlar om svenskar som reste till Spanien för att delta i kriget mot fascismen. Vad är det som får någon att riskera sitt liv för någon annans skull? Svaret, menar hon, är att rädslan för att fascismen skulle sprida sig ända till Sverige (som den gör i Fröberg Idlings Julia & Paul) gjorde det värt att ta kampen på plats i Spanien. Men hon målar också upp ett alternativ till det dystopiska samhället (historiskt eller fiktivt) genom att se människans förmåga till kärlek – att vi kan se en annan människa och vilja henne väl, utan att tänka så mycket på konsekvenserna för oss själva. 

I stället för tunga beats och vassa rader får publiken lyssna till ett personligt samtal med Annika Norlin om skapandets villkor och viljan att säga något meningsfullt i sina texter.

Som utflyttad umebo har jag när jag bott i Stockholm ibland hört kommentaren: ”Ni från Umeå verkar alltid vilja flytta hem igen.” Det är ofta med en frågande och lätt road ton. Kanske är det inte så konstigt då att det ämne som intresserade mig mest var de författarsamtal som handlade om förhållandet mellan stad och land, centrum och periferi. Inte minst i samtalet om Elin Willows debutroman Inlandet. Samtalet modererades av Annika Norlin, som även hon skrivit om den där förflyttningen mellan centrum och periferi. Norlin säger att när man flyttat till Stockholm behövs det ingen förklaring. Det är det förväntade. Men flyttar du från Stockholm tillbaka till Umeå, eller varför inte från valfri centralort till landsbygden, då avkrävs du en förklaring. Vi förväntas vilja flytta till något större, något bättre. I Willows roman har huvudpersonen flyttat från Stockholm till en kommun i någonstans i Norrlands inland och sedan blivit kvar där utan egentligt syfte. Samtalet handlar om vad den obekanta platsen gör med en människa. Spelar det någon roll att det är långt norrut, snöigt och kallt? Själv säger Willows att hennes karaktär lika gärna kunnat befinna sig i en Stockholmsförort; det är hennes inre som är i fokus, men att platsen för de flesta av hennes läsare är obekant, nästintill exotisk, vilket förstärker känslan av huvudkaraktärens isolering och apati. 

Varför blir hon kvar utan anledning? Frånkopplat handlingen i Inlandet är frågan fortfarande intressant. Den bygger på en urban norm som säger oss att allt det spännande, dynamiska, mångfasetterade människolivet finns i staden och som därför undervärderar det liv som går att leva utanför staden. Detta var ämnet för ett intressant samtal utifrån Po Tidholms Läget i Landet och Håkan Forsells Bebodda platser. Den urbana normen kräver en rörelse mot städerna och mycket av det som händer utanför Stockholmsområdet verkar ibland osynligt. Tidholm pekade på att Sverige gått från att ha en regionalpolitik till att ha en regionaliserad tillväxtpolitik, det vill säga från en idé om ett gemensamt ansvar för hela landet till att kommunerna ska klara sig själva och konkurrera sinsemellan. När vi i större utsträckning förlitar oss på marknader som kräver större massa av människor, som konsumenter och producenter, driver det på rörelsen mot staden. 

Forsell lyfte fram att detta inte är något unikt för Sverige. Urbaniseringen pågår över hela världen; alla samhällen oavsett storlek påverkas av att världen är globaliserad. En tendens vi sett såväl i Sverige som i exempelvis USA och Storbritannien är att landsbygdens befolkning får skulden för högerpopulismens framfart. Staden ses ofta som en plats som skapar bra värderingar. I städerna är människor mer liberala, har högre utbildning, köper ekologiskt och röstar som man ska. Men, frågar Forsell, lösningen kan ju inte vara att alla lämnar landsbygden? Kanske är det dessutom så att den urbana normen kommer att brytas, menar Forsell, eftersom städer allt mindre lever upp till den idé som de förknippas med. Den urbana normen skapar i allt högre grad likadana städer överallt i världen. Det blir mer homogent och man kan inte längre hitta fickorna av friktion, kulturell stimulans, diversifiering som varit stadens lockelse sedan modernismens födelse. 

Frågan som kvarstår efter detta samtal är vilka valmöjligheter vi har som människor att välja något annat. Valet att bo i staden är ibland omöjligt, men likväl nödvändigt. Många av oss kan inte bosätta oss långsiktigt i staden på grund av det stora privata kapital eller skuldsättning som bostadsmarknaden kräver, men inte heller kan vi så lätt välja att bo på landet, inte bara för att den urbana normen säger oss att det är i staden allt intressant och spännande finns, utan också för att i takt med att landsbygden avfolkats så har möjligheterna att bo kvar där eller flytta tillbaka dit minskat. 

Man skulle kunna tänka sig att Littfests bitvis ganska oväntade program, till exempel ett fullsatt seminarium om ”Hästboken som feministiskt projekt”, där ett par av de största namnen ställt in, inte skulle vara en sådan publiksuccé. Men det är något med stämningen, bokborden från de mindre och ganska nischade förlagen och engagemanget hos arrangörerna som gör att det snarare känns gemytligt än smalt och otillgängligt. Om mycket av litteraturen i dag fokuserar på spänningsförhållandet mellan individ och kollektiv, så visas detta förhållande i en betydligt bättre dager under festivalens sista dag. 

När rapparen Silvana Imam (som utkommit med en bok om sina texter) rejält försenad kliver in på scenen i en fullsatt sal, uppstår något som inte brukar hända när hon vanligtvis uppträder inför publik. I stället för tunga beats och vassa rader får publiken lyssna till ett personligt samtal med Annika Norlin om skapandets villkor och viljan att säga något meningsfullt i sina texter. Det individuella uttryck som är Silvana Imams möter en publik där kulturtanterna och farbröderna trängs med den yngre publiken. Den mörka bild av samhället som speglats i dystopierna och i det svåra förhållandet mellan centrum och periferi känns på ett sätt långt borta här. Littfest känns inte perifert utan mitt i. 

Publicerad i Respons 2018-2