Antropologin är död – leve antropologin!

Charles Kings bok om kulturantropologins början kommer lämpligt, om än kanske aningen för sent, nu när vi befinner oss vid kulturantropologins slut. På senare år har det budskap som boken handlar om – »Det är inte möjligt att utvidga gränserna för vår moralkänsla utan att först vidga det tänkbaras sfär«, som King skriver – blivit kraftfullt ifrågasatt inte bara av bakåtsträvande gaphalsar som hävdar att samtliga samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen är ett kolossalt slöseri med pengar och tid, utan också av studenter och forskare som tycker sig vara progressiva, och som menar att kulturantropologi till sin natur är en dammig kolonial kvarleva från en rasistisk tidsepok, och borde slängas på sophögen.

För ett par år sedan blev antropologiinstitutionens byggnad vid det ansedda universitetet UC Berkeley i Kalifornien »de-named«, det vill säga namnet på byggnaden monterades ned, eftersom mannen som byggnaden var uppkallad efter, Alfred Kroeber (en av de antropologer som grundade disciplinen i USA, och som nämns i boken), raskt omvärderades från humanist till rasist. En uppmärksammad artikel som nyligen publicerades i disciplinens ledande tidskrift heter »The Case for Letting Anthropology Burn«. Förra året upplöste University of Western Australia helt sonika sin antropologiinstitution samtidigt som många andra universitet runtom i världen slår samman sina antropologiinstitutioner med andra ämnen, uppenbarligen med avsikt att försvaga och eventuellt avskaffa dem. Disciplinen brinner, förvisso. Eller kanske vore det mer korrekt att säga att den självantänder. 

Under sådana dystra omständigheter utgör denna bok en värdefull påminnelse om att det antropologiska perspektivet växte fram i början av förra seklet som ett kraftfullt svar mot den utbredda och kompakta rasism och nedvärdering av kvinnor som genomsyrade Nordamerika och Europa, och som var ivrigt understödd och påhejad av Vetenskapen. Boken handlar om hur en, som King uttrycker det, »hetlevrad, envis, otålig och kompromissovillig« tysk man vid namn Franz Boas, som nyligen hade blivit filosofie doktor i fysik vid Kiel universitet, år 1883 åkte till världens femte största ö, Baffinön i allra nordligaste Kanada. Tillsammans med sin manlige betjänt (hur annars?) levde han i ett drygt år bland inuitfolket och fick en uppenbarelse. Boas hade åkt till Arktis för att kartlägga hur och varthän inuiterna rörde sig över isflak och snödrivor. Men hans intensiva dagliga kontakt med inuiterna förändrade hans syn på allt. Han upptäckte att de individer som lät honom dela deras vardag inte var primitiva vildar. De var människor.

Detta må låta banalt, och det är nog svårt i dag att begripa hur en sådan till synes självklar insikt kunde vara världsomskakande. Men som bokens författare mycket riktigt påpekar: att en sådan inställning i dag verkar självklar, är beviset för att Boas och hans efterföljare lyckades sätta käppar i hjulet för de rasistiska och kvinnofientliga föreställningar som fullständigt dominerade deras tid. De lyckades visa att den vita, borgerliga anglosaxiska/nordeuropeiska mannen faktiskt inte är skapelsens krona. De segrade. 

Denna seger var segdragen och inte lättvunnen. Och den blev möjlig inte genom att bara avfärda »ras« eller »könsroller« som det vi i dag kallar för sociala konstruktioner – det vill säga tolkningsraster som vi hittar på och sedan förhåller oss till. Segern skedde därför att Boas och hans efterföljare satte hårt mot hårt. Dålig vetenskap skulle bräckas av bra vetenskap. Boas menade att »den vetenskapliga metoden, det vill säga antagandet om att våra slutsatser är provisoriska och kan bli föremål till omprövning när vi får tillgång till nya data, hör till de största landvinningarna i mänsklighetens historia«. Så utförde han vid början av 1900-talet i det hätskt främlingsfientliga USA den dittills mest omfattande studie av invandrare som någonsin hade gjorts. Han skickade ut doktorander och assistenter över hela New York. De mätte skallar, vägde kroppar och ställde frågor till 17 821 personer. Deras resultat visade att barn födda i USA hade mer gemensamt med andra barn födda i USA än med sina föräldrars folkgrupp – eller föräldrars ras, som man på den tiden uttryckte det. »Fysisk och kroppsligt fanns det … ingenting sådant som en ’jude’, en ’polack’ eller en ’slav’ om man gick efter barnen till första generationens invandrare. Livsbetingelser i det nya landet, kosten såväl som miljön, hade en snabb och mätbar effekt på de skallformer som hade antagits vara fasta och ärftliga och vittna om en grundläggande typ«. Den oundvikliga slutsatsen som Boas drog var att »raserna är instabila«.

Boken är en grundlig genomgång av Boas decennielånga kamp mot föreställningen om att den vita rasen var överlägsen. 

Boken är en grundlig genomgång av Boas decennielånga kamp mot föreställningen om att den vita rasen var överlägsen. Den visar hur han genom den kampen etablerade kulturantropologi som en vital akademisk disciplin. Bokens berättarstil är som en lång, engagerande föreläsning på en grundkurs i kulturantropologi. Författaren redogör för händelser: x träffade y, eller insåg z, som möjliggjorde q, som var nydanande mot bakgrund av w. King är mindre intresserad av Boas icke-akademiska liv eller hans personlighet, som bara nämns i förbifarten några gånger och som man därför aldrig lyckas få grepp om. Läsarna får inte heller veta särskilt mycket om hur antropologer faktiskt bedriver sina studier på »fältet«, det vill säga hur de sysselsätter sig när de tillbringar många månader eller till och med år boendes på ställen som Baffinön. Det är synd, speciellt när man får läsa en mening som denna: »De flesta nätterna bodde [Boas] i tält eller igloo med Weike [hans tyske betjänt] på ena sidan och en inuitkvinna som torkade hans saker på den andra«. Plötsligt framstår inuitkvinnan som den intressantaste av dem alla, men om henne får vi dessvärre inte veta något alls. 

Desto livligare blir texten när den lämnar Boas för att berätta om de kvinnliga studenter som förde hans lära vidare, i synnerhet Margaret Mead och Zora Neale Hurston. Mead – som än i dag är USA:s mest kända antropolog – levde ett pulshöjande liv som är ytterst väldokumenterat. Hon har skrivit en självbiografi, åtminstone fem biografier har tillägnats henne, och två böcker samlar ett urval av de otaliga brev hon skickade till vänner, familj och kollegor under hela sitt långa liv. En bästsäljande roman handlar om den besynnerliga ménage-à-trois som utspelade sig under en lång fältvistelse på Papua Nya Guinea mellan Mead, hennes dåvarande man och en stilig brittisk antropolog, Gregory Bateson, som senare kom att bli hennes tredje man. King berättar inget nytt, men Mead var en fängslande, komplex människa och det är alltid kul att läsa om henne. 

Hurston är mer känd som skönlitterärförfattare än antropolog, vilket delvis beror på att hon aldrig lade fram någon akademisk doktorsavhandling. Men hon ingick i Boas inre krets som enda svarta forskare och han bekostade många av hennes resor till sydstaterna, där hon samlade in folksagor, talesätt och berättelser bland afroamerikaner. Hurston var tydligen en strulig människa. En tidig vetenskaplig publikation var till stor del plagierad, och när hon var 57 år gammal blev hon gripen, anklagad för att ha antastat tre pojkar i grannskapet (hon friades senare från anklagelserna). Om hon alls nämns i böcker om antropologins historia sker det oftast hastigt och i bisatser. Här får hon något slags upprättelse. Hon och hennes bidrag till antropologi och framför allt folklivsforskning tillägnas flera kapitel.

Boken behandlar perioden sent 1800-tal till slutet av andra världskriget när Boas perspektiv stod på topp. Boas syn på antropologi kritiserades även under hans livstid (han dog 1942 vid 85 års ålder i hjärtinfarkt på en fakultetslunch) för att vara alltför fäst vid empiri och inte tillräckligt teoretiserande. Men Boas svarade att teorier som inte bygger på empiriska data och där man inte beaktar forskarens egna tolkningsraster har en obehaglig tendens att bara bekräfta redan vedertagna sanningar. »Antropologen borde förhålla sig djupt skeptisk till pompösa uttalanden om människans natur utifrån egna kulturbundna scheman«, sammanfattar King. »Boas hade med egna ögon sett vilka ohyggliga konsekvenser det kan få om man som rasteoretikerna och rashygienikerna självsäkert påstår sig ha reda på hur hela mänskligheten är beskaffad«.

Den kritik som så småningom kom att förminska Boas, Mead, Hurston och alla de andra tidiga kulturantropologerna var att deras inriktning på kulturskillnader försvårade en kritisk granskning av hur kolonialism, kapitalism och kristendom i grunden redan hade påverkat och förändrat alla de människor som de studerade runtom i världen. Sedan kom identitetspolitik, vars förespråkare i dag alltmer tycks mena att de enda som har rätt att uttala sig om en grupp människor är de som på något sätt kan anses »tillhöra« gruppen. Boas och hans studenter skulle ha förfasat sig över en sådan ståndpunkt. Hela den vetenskap de byggde upp vilade på antagandet om att utanförskap är ett ovärderligt redskap. Det är när vi konfronteras med det riktigt annorlunda som vi ser oss själva med nya ögon. »Och detta«, som King påpekar i slutet av boken, »förutsätter ofta att vi oförskräckt söker upp platser där vi kan vara säkra på att möta personer som inte alls är som vi – en vintrig ö, en lägerplats i en djungel eller ett kvarter på andra sidan«. Antropologins syn på utanförskap och dess värdering av olikhet är inte bara en teori om det mänskliga samhället. King påpekar också att det lika mycket är »en bruksanvisning för livet«. 

Med undantag för några onödiga anglicismer är bokens svenska översättning utmärkt och texten flyter fint. Ett i boken ofta förekommande ord förtjänar dock en kommentar, nämligen ordet »neger«. Problemet är inte att ordet över huvud taget används – jag håller med författaren, som i sitt slutord skriver: »Den som lägger sig vinn om att skriva uppriktigt måste försöka återge orden så som de brukades när de först yttrades eller nedtecknades, även om dessa bruk idag kan te sig föråldrade eller feltänkta.« 

Problemet är att den distinktion som finns på engelska mellan det i stort sett osägbara »n-ordet« och dess mera rumsrena variant »negro« inte finns på svenska. På svenska har ordet »neger« kommit att bli synonymt med engelskans osägbara ord och numera oftast inte ens skrivs ut annat än som »n-ordet«. Avsaknaden av ett ord som »negro« (vilket är det ord som konsekvent avses av författaren, och vilket fortfarande förekommer än i dag, till exempel i stiftelsen United Negro College Fund) gör att det flitigt förekommande ordet »neger« i den svenska översättningen kan stöta bort läsare och ge intrycket att antropologerna som porträtteras egentligen var osympatiska rasister. Här hade en förklarande not från översättaren varit önskvärd.

Publicerad i Respons 4-5/2022.