Är avskaffandet av åldrande och död liberalismens slutliga frigörelseprojekt?

»En fri människa«, skriver 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza, »tänker på ingenting mindre än på döden, och hennes vishet är ett begrundande inte av döden utan av livet«. Och om det förhåller sig så som renässansens store essäist Michel Montaigne en gång påstod, att all filosofi ytterst är en övning i konsten att lära sig att dö, har det nog att göra med just det faktum som Spinoza påtalar: att begrundandet av döden på en gång måste vara begrundandet av det liv som föregår den, eftersom det är just den mänskliga tillvarons ändlighet som i varje ögonblick skänker den dess mening.

Ja, i den stilen skulle jag kunna gå på. Men ingenting skulle kunna vara mer förfelat, eller faktiskt, mer manipulativt och arrogant. I alla fall inte om man ska tro Patrick Linden, filosof och författare till boken Mot döden – En radikalt livsbejakande filosofi. Inget lärt citat i världen förmår nämligen att skyla över, eller rättare sagt, borde förmå att skyla över det faktum att döden varken är meningsskapande, djup eller vacker: den är, menar Linden, enbart fruktansvärd.

Med författarens egna ord: »Döden som förintelse är oacceptabel vare sig vi väljer att acceptera den eller inte. Alla som accepterar den misstar sig.« Vad som följer är en drygt 250 sidor lång utläggning av nödvändigheten av en hårdför kamp mot döden, denna skräck som vi felaktigt förlikat oss med som varande ett av människans livsvillkor. För varför skulle vi förlika oss med någonting så grymt?

Kampen mot döden genom livsförlängning på medicinteknisk väg är i Lindens förståelse en naturlig utvidgning av det liberala projekt som gjort allt fler av människans grundvillkor, inklusive hennes könstillhörighet, till resultatet av ett personligt val. Vi moderna, liberala människor kan inte längre tigande finna oss i den extrema form av ofrihet som åldrande och död innebär. »Döden hotar vårt självbestämmande eftersom den är påtvingad; den hotar vårt självförverkligande genom att först minska och sedan förinta vår potential; den hotar våra nöjen genom att kasta en skugga över dem och slutligen genom att omöjliggöra dem […].« Vilket liberalt subjekt med självrespekt skulle tolerera en sådan sak? 

Man bör nog låta det vara osagt hur sannolikt det är att vi en dag, som Linden hoppas, ska kunna »svälja ett piller« och därmed erhålla »prima fysisk funktion« på obestämd tid. Peter Ottsjö, en annan svensk dödskritiker, gav härom året en bild av forskningsläget i boken Evigt ung – Min och människans dröm om odödligheten. Ottsjö gjorde där bedömningen att »vi står på tröskeln till den största medicinska revolutionen i mänsklighetens historia« – men trots stora förhoppningar består forskningsfronten i dag inte av så mycket mer än ett knippe lovande ansatser, som stamcellsterapi, kaloribegränsning och olika typer av sjukdomshämmande läkemedel.

Men åldrande och död måste, menar Linden, i alla fall betvingas med alla tillgängliga medel, och med detta liberalismens slutgiltiga frigörelseprojekt för ögonen går han metodiskt igenom de argument som vanligtvis brukar framföras mot biologisk odödlighet eller extrem livsförlängning som idé, på allt ifrån psykologiska till fördelningsmässiga och etiska grunder. Så kan till exempel den som bekymrar sig över att tekniker för radikal livsförlängning, om de förelåg, med stor sannolikhet enbart skulle komma en bättre bemedlad elit till del, lugnas. Eftersom rika redan nu har en avsevärt bättre livslängdsprognos än fattiga skulle detta inte egentligen göra ojämlikheten mer skriande existentiell än vad som redan är fallet. Dessutom skulle staten kunna se till att människor kunde få odödligheten på avbetalning, »med betalningsplaner likt de för bilar och hus«.

På liknande sätt kan också oron för att ett oändligt eller mycket utsträckt livsspann skulle kunna ge upphov till känslor av håglöshet och meningslöshet avskrivas. Risken att vi ska känna att allt redan är gjort och att ingenting är längre är riktigt angeläget om all tid i världen står till vårt förfogande är spekulativ och relativt ogrundad, menar författaren. Men även om en evighetens tristess skulle komma att uppstå behöver det inte vara svårare än att helt enkelt medicinera bort den. Och varför förresten ens anta att framtidens människa skulle lida av samma behov av meningsskapande begränsningar som dagens, med tanke på att tekniker för ökad livslängd mest troligt kommer att komma tillsammans med en mängd andra förhöjande ingrepp på människan? Således är det inte längre relevant om människan av i dag skulle riskera att bli »uttråkad, alienerad eller oförmögen att uppskatta småfåglar och solnedgångar; hon behöver bara en justering och en uppgradering och sedan blir evigheten ytterst njutbar«.

Det är i vredesmod han vänder sig mot de otaliga tänkare som genom historien framhållit värdet av att försonas med döden

På punkt efter punkt tycker sig alltså Linden kunna avfärda de argument som givits mot det tillrådliga i att försöka föra mänskligheten mot ett tillstånd av evig ungdom. Men i botten av dessa stundtals rätt tekniska resonemang finns ett uppenbart raseri mot själva det faktum att livet en gång ska tas ifrån honom liksom ifrån alla andra, och att, som en yttersta skymf, också den subjektivitet som tillåter honom att rasa mot någonting som helst därmed kommer att vara utraderad. Det är i vredesmod han vänder sig mot de otaliga tänkare som genom historien framhållit värdet av att försonas med döden:

Aldrig mer ska ditt glada hem och den bästa av hustrur välkomna dig, inga näpna barn rusa mot dig och stjäla ömt dina kyssar och röra ditt bröst med osägbar glädje. Lycka och välstånd försvann och ej mer är du de dinas trygga stöd och beskydd; »allt gott och ljuvligt i livet«, ropar de, »rycktes en enda dag eländigt från dig, olycksalige man!« Men de tillfogar inte: »Och ingen längtan till dylika ting kan längre plåga ditt sinne.«

Så skriver till exempel den romerske skalden Lucretius i sin berömda lärodikt Om tingens natur, vilket får Linden att brusa upp. Låt dessa ord sjunka in, uppmanar han sin läsare:

Vad skulle det innebära att längta efter att se någon, men ändå vara lika nöjd om man i stället skulle dö? »Ja, min älskade, jag ser så fram emot att få träffa dig och våra näpna barn! Om jag å andra sidan skulle dö en snabb och smärtfri död på vägen är det lika bra, eftersom när jag inte längre finns, kan jag inte heller sakna er.«

Det är en ilsket retorisk stil som dessvärre återkommande tycks ställa sig i vägen för tänkandet. Ett exempel är när Linden bemöter det ekofilosofiska påståendet att det är omöjligt att dra en skarp gräns mellan sig själv och sin omgivning – anspelande exempelvis på den mångfald av mikroorganismer i den mänskliga kroppen som för övrigt också tycks kunna utöva ett inflytande på vårt beteende – med att han minsann inte har några svårigheter med denna gränsdragning: »Jag är exempelvis inte den skjorta jag har på mig: jag är inte blå; jag är inte gjord av bomull.« Om detta ska gå för filosofiskt tänkande vill jag revidera Montaignes utsaga till att lyda att filosofi är konsten att göra sig dummare än man är. Åtminstone kan man hoppas att så är fallet.

Ett annat är författarens resonemang om klimatförändringarna, som han föreslår att vi ska se på som »en utmaning som det blir hisnande intressant att delta i«. Utmaningar som denna »ger en känsla av mening och är ännu en anledning till att det inte skulle bli tråkigt att leva«. Det är en minst sagt märklig ståndpunkt från någon som säger sig betrakta varje enskilt dödsfall som en existentiell katastrof som bör motverkas till varje pris. 

Retorisk är också Lindens fantasi om att en kollega som förespråkar ändlighetens värde en dag upptäcker att han fått ett piller nedsmuget i sitt kaffe som mot hans vilja skänkt honom biologisk odödlighet, och blir bestört:

Hur ska jag nu kunna njuta av solnedgångar och gulliga vårfåglar? Hur kan jag nu fortsätta att älska min fru och mina barn? Vad har jag nu för anledning att inte bli en lögnare? Jag kommer att skjuta allt på morgondagen! Mitt liv har berövats dess allvar och mening!

Trots den något tendentiösa framställningen ligger det förstås någonting i den poäng Linden härmed vill illustrera, för många av de farhågor och tveksamheter som vidhäftar tanken på mänsklig livsförlängning är inte helt lätta att ringa in. Kanske på samma sätt som många av livets mer centrala värden är svåra att precisera och argumentera för rationellt – och i relation till den som själv inte delar dem kan det då vara närmast omöjligt att någonsin göra sig fullt ut förstådd. 

Men en sak som nog ganska säkert låter sig sägas om projektet att avskaffa åldrande och död är att det knappast är en slump att den lever starkt i en tid då det kontinuum vävt av släkt, tradition och platstillhörighet som tidigare härbärgerade den enskilda människans liv mer eller mindre helt är upplöst. När Platon till exempel låter en av Gästabudets figurer konstatera att vår omsorg om de dödliga är vår enda möjliga länk till odödligheten, eller Aristoteles menar att vi liksom allt levande har »del i det eviga« genom reproduktionen, talar de ur en tid som ännu inte frigjort människan från hennes sammanhang. I en individbaserad tid som vår är det emellertid helt följdriktigt att den enda odödlighet vi kan förstå som meningsfull är den enskilda, bokstavliga odödligheten. Då är det inte längre en samhörighet med kommande generationer som kan förväntas »stimulera till långsiktigt och hållbart beslutsfattande«, utan enbart vår samtids enda egentliga intresse, nämligen egenintresset. 

Naturlighet är emellertid inte ett argument som författaren skulle godta i någon form.

Jag föreställer mig att många som hyser skepsis inför dödsbetvingande projekt som Lindens gör det på grundval av föreställningen om något som i brist på ett mer precist begrepp skulle kunna kallas naturlighet. Viljan, kanske, att det ska finnas någonting i människolivet som inte är förhandlingsbart, som det inte är upp till oss själva att optimera och korrigera, utan som helt enkelt utgör ett ramverk för tillvaron som sådan. Jag föreställer mig att behovet av något sådant kan vara så starkt att vi, tja, är beredda att offra våra liv för det, för att följa Lindens retorik.

Naturlighet är emellertid inte ett argument som författaren skulle godta i någon form. I triumferande ordalag beskriver han till exempel hur den teknologiska verklighet som numera är vår, oavsett hur mycket den kan tänkas gå på tvärs mot människans evolutionärt formade konstitution, i själva verket är mer mänsklig än något ursprungligt tillstånd, eftersom vi själva skapat den »efter våra behov och drömmar«, med elektriskt ljus, digital kommunikation, långdistansflyg, vetenskap och »mat från hela världen«, allt detta för att vi vägrat acceptera det naturen gav oss. »Att vi nu skulle vända om när vi står inför möjligheten att förändra den mest omänskliga och grymma av alla gränser för att vi inte vill ›rubba den naturliga ordningen‹ är en närmast absurt reaktionär tanke«, skriver Linden. »Vi bör motstå den helhetssyn och vurm för naturen som trivialiserar en enskild människas död.«

Och på samma sätt som andra omvälvande tekniker, i synnerhet inom medicinens område, förutspår författaren att framtida metoder för livsförlängning och motverkande av åldrande kommer att omforma den rådande moralen, så att det vi i dag förstår som naturligt kommer att förlora sin neutrala prägel och i stället framstå som moraliskt förkastligt. I framtiden kan valet att »ta den naturliga vägen av gradvis försvagning och sjukdom ses som omoraliskt (vad tycker dina barn om det?) och irrationellt (varför vill du bli sjuk?)«.

Det som är naturligt, argumenterar författaren, kan samtidigt vara dåligt. Ta cancer, till exempel. Och i detta har han förstås rätt: det naturliga kan, i synnerhet ur den enskilda människans perspektiv, vara mycket dåligt. Ja, faktiskt rentav grymt, brutalt och fruktansvärt. Och kanske måste – eller till och med bör – vi klara av att leva med det ändå.