Arkitekturens nyliberala vändning
Det var en ny vänster som först lanserade den halvoffentlighet som upphäver skillnaden mellan vinstdrivande företag och samhällsansvar.
Sensommaren 1968 arrangerades Barnens dag i Stockholm. I Vasaparken byggdes en röd stuga med vita knutar. Runt den uppfördes bås där hantverkare visade sina traditionella kunskaper. Men nu var det alltså 1968. I början av sommaren hade studenterna i Paris revolterat och som kritik av utställningen ställde aktivisterna i Aktion Samtal, ledda av illustratören och barnboksförfattaren Thomas Wieslander, upp nya bås bakom hantverkarnas där barn fritt fick pröva på hantverk. Runt den röda stugan byggde de två flyglar. Den ena fylld med hö, den andra med skumgummi för barnen att hoppa i. I ett tält lämnade de rivningsvirke och verktyg för barnen att bygga saker av. Snart hade de snickrat ihop en byggnad som överskuggade Barnens Dags röda stuga.
Samma höst gjorde Aktion Samtal och den danske aktivisten Palle Nielsen utställningen »Modellen« på Moderna Muséet i Stockholm. Även här var huvudnumret skumgummi för barnen att hoppa i, ett helt rum fullt. Inte bara barn hoppade, även den 41-årige utbildningsministern Olof Palme kastade sig ut i bollhavet.
Aktion Samtals interventioner inledde, som Helena Mattson visar i sin bok Architecture and Retrenchment, en ny epok i svenskt byggande. Det allvar och den disciplin som hade möjliggjort välfärdsbygget ersattes av något annat. »Vi vill göra mer än att ta över produktionsmedlen« skrev de i katalogen till Modellen: »Detta ›mer‹ är vad vi kallar kvalitativa värderingar, och systemet ett kvalitativt system.« Välfärdssamhället var ett faktum. Tillväxten drevs inte längre av att tillgodose grundläggande behov, utan av konsumtionssamhällets förmåga att skapa efterfrågan. Medborgarna definierades nu av sin roll i konsumtionen, snarare än produktionen. För den nya generationen var inte de vuxnas – knegarnas − slit det viktiga, utan leken och kreativiteten. De materiella behoven var tillgodosedda. Nu var det kvalitet, inte kvantitet som efterfrågades. Men vilka kvaliteter då?
Helena Mattsson följer sökandet efter kvalitet från Vasaparken sensommaren 1968 fram till 1994 genom sex projekt på olika platser i Stockholm. Generationerna som föregick Aktion Samtal var präglade av världskrig och depression, och arbetarrörelsens kamp för en rättvisare fördelning av knappa resurser. Efter krigen handlade det om att i Saltjöbadsavtalets anda höja levnadsstandarden genom ekonomisk tillväxt med exportindustrin som motor. Målet var att alla medborgare skulle få ta del av välståndet. När planeringen av Skärholmen inleddes 1962 hade Socialdemokraterna erövrat makten i Stockholm stadshus, bostadsbristen i Stockholm var stor och trycket att åtgärda den ännu större. När den monumentala förorten med ett stort köpcentrum och parkeringshus för fyra tusen bilar invigdes 8 september 1968 stod barnens självbygge i Vasaparken fortfarande kvar.
Att bostadsbristen fått sin lösning mottogs med allt annat än tacksamhet. Vinden hade vänt. Skärholmens arkitektur var en skicklig uppvisning i modernistisk stadsplanering av arkitekterna på Stockholms stadsbyggnadskontor, en monumental stad på en södersluttning med luft och ljus, nära till naturen och Mälarens stränder. Men vad hjälpte det? Dagens Nyheters ledarsida krävde rivning. Akademiledamoten Lars Gyllensten skrev att Skärholmen var »ett utslag av något djupt odemokratiskt«. Som Mattsson visar låg Aktion Samtals interventioner i Vasaparken i tiden, Skärholmen gjorde det inte. Att det svenska välfärdssamhället förmått avskaffa bostadsbristen genom att bygga tillräckligt många lägenheter var inte längre en tillräcklig merit.
Mellan den privata bostadens ytterdörr och den allmänna platsen skulle det finnas en halvoffentlig plats för gemenskap i huset.
Helena Mattssons tredje exempel är inte lika välbekant, men minst lika intressant: kollektivhuset. I slutet av 1960-talet hade denna boendeform redan en lång historia. Det var en del av 1930-talets modernism och fram till mitten av 1950-talet byggdes ett antal fastigheter i Stockholm som erbjöd alternativ till både överklassens och arbetarklassens kärnfamiljsideal. Men från slutet av 1960 fick kollektivhuset en renässans. I stället för stadens tydliga gräns mellan det privata och det allmänna ville kollektivhusaktivisterna ha något annat − en ny sorts gemenskap, mellan medlemmar i ett kollektiv som behövde en halvprivat, eller halvoffentlig, plats att mötas på.
Dessa halvoffentliga eller halvprivata rum blev ett ledmotiv i svenskt byggande under epoken, och det inte bara i kollektivhusen. I stadsplaneringen blev halvoffentlig och halvprivat honnörsord. Mellan den privata bostadens ytterdörr och den allmänna platsen skulle det finnas en halvoffentlig plats för gemenskap i huset. Det halvoffentliga rummets segertåg kan vi följa i ett annat av bokens exempel, Södra Stationsområdet i Stockholm.
En bangård på Södermalm som övergivits när biltransporterna tog över järnvägens roll skulle förvandlas till ett bostadsområde. Planerarna ville göra upp med de kvantitativa idealen bakom det kritiserade Skärholmen. Utländska arkitekter anlitades för första gången sedan bygget av Nationalmuseum hundra år tidigare för en monumental uppgift i centrala Stockholm, och utländska teoretiker som Christian Norberg-Schulz och Leon Krier blev projektets profeter.
I grund och botten skilde sig inte Södra stationsområdet särskilt mycket från tidigare planering. Det var samma ideal, men i en annan form. Eftersom platsen låg mitt i det gatunät som lades ut över Södermalm på 1800-talet hade det varit fullt möjligt att koppla samman gatorna tvärs över området. Men i stället för gatans skarpa gränser mellan det privata och det allmänna drevs planeringen av idén om det halvoffentliga. Området skars av från den omgivande staden. Husen omgavs inte av gator utan av halvoffentliga rum i flera nivåer: innergårdar, portiker, överglasade rum och parker, i första hand avsedda för de boende. Kollektivhusets ideal, genomförda på stadsdelsnivå.
Ordet »architecture« i bokens titel kan kännas långsökt som beskrivning på Aktion Samtals aktioner och kollektivhuset. Men det passar så mycket bättre på ett annat av hennes exempel: Globen.
Ett sätt att skapa nya kvaliteter var den betydelse som fästes vid lek, fest, spel, sport och spektakel. År 1984 hade Stockholm gått miste om chansen att arrangera ishockey-VM på grund av Internationella Ishockeyförbundets skepsis mot stadens befintliga anläggningar. Stadens politiker bestämde sig för att inte låta sig snuvas en gång till, och ansökte om att få stå som värd för mästerskapen 1989.
För att säkerställa värdskapet beslöt man sig för att bygga en ny arena, som skulle placera Stockholm på världskartan eller åtminstone hockeykartan, bredvid den gamla. Redan från början sattes ribban högt. Den planerade anläggningen skulle inte bara bli en hockeyarena, snarare en stadsdel. Ett av de fem inbjudna konsortier som deltog i tävlingen drog sig ur och lät sin arkitekt, Svante Berg, och hans kontor fullfölja den. Inspirerade av den franska och ryska revolutionens arkitektur vann de tävlingen med förslaget till den sfäriska arena som står på platsen i dag. Det blev en storslagen och medveten gestaltning, inte bara av hockeyarenan, utan också av 145 000 kvadratmeter kontor och det köpcentrum som ingick i projektet när det stod klart lagom till hockey-VM 1989.
Helena Mattsons sista nedslag i historien är förnyelsen av Tensta på Järvafältet i norra Stockholm. Aktion Samtal hade velat lämna makten till barnen. Men gjorde de verkligen det? I utställningen på Moderna Museet var »Modellen« ett experiment där besökarna kunde delta, men också beskåda barnen. Pedagoger studerade, psykologer filmade och spelade in dem. Vem deltog och vem observerade? Var syftet barnens aktivitet eller de vuxnas övervakning?
Problemet blev tydligt i Tensta. Det kommunala bostadsbolaget Familjebostäder experimenterade med boendeinflytande och ordnade konferenser och workshops för att de boende skulle delta i förvaltningen av husen de bodde i. Inflytandet från idén om kollektivhuset är inte svårt att se.
Huvudskälet var dock krassare: det handlade om att få hyresgästerna att ta ett större ansvar för husen de bodde i, och minska fastighetsägarens kostnader för underhåll. Kanske kunde ansvar för trapphus, gemensamma ytor och korridorer läggas över på de boende?
Det fungerade dåligt och blev ännu ett av de många tidsbegränsade projekt i de förorter som byggts för att avskaffa bostadsbristen. Finansieringen tog slut, de engagerade hyresgästerna blev besvikna, tacket för obetalt arbete uteblev.
Skildringen av projekten, från Aktion Samtals aktioner och utställningar till Familjebostäders försök att få sina hyresgäster att med gratisarbete sköta fastighetens underhåll är styrkan med Helena Mattssons bok. Den visar hur tanken om en ny gemenskap öppnade dörren för de ekonomiska krafter som styr dagens nyliberala samhälle.
I historieskrivningen om det svenska samhällets utveckling under slutet av nittonhundratalet framställs det ofta som att Svenska Arbetsgivareföreningen på egen hand, genom list och propaganda, införde den nyliberala samhällsordningen. Men det var inte så det började. Det var en ny vänster som först lanserade den halvoffentlighet där skillnaden mellan vinstdrivande företag och samhällsansvar i dag utplånats. I dag är Sverige ungefär som ett stort kollektivhus, där medelklassens gemenskap ger tillgång till de gemensamma ytorna. De som lämnats utanför av ekonomiska, kulturella eller geografiska skäl släpps inte in.
Redan i det inledande kapitlet skriver dock Helena Mattsons att »denna bok motsäger tesen att 68-rörelsen skulle ha banat väg för senare nyliberala strömningar«. Men det är precis vad den visar, på ett mycket övertygande sätt dessutom.
Det är dock inte helt lätt att förstå vem denna bok riktar sig till. Eftersom den är skriven på engelska är den tilltänkta läsekretsen uppenbarligen inte de som har ingående kännedom om svensk samhällsutveckling. Bokens beskrivning av den samhälleliga bakgrunden till de sex projekten i abstrakta termer är dessutom vag och ibland direkt vilseledande, inte minst på grund av problemet att göra välbekanta svenska begrepp begripliga på engelska. Icke desto mindre är det en tankeväckande studie. Dess problem, eller om man så vill förtjänst, är bara att den tydligt visar något den vägrar se, eller åtminstone inte vågar säga högt: att 68-vänstern banade väg för nyliberalismen.