I det sekulära samhället ställs ofta religion och ateism mot varandra i ett konfliktförhållande. Den brittiske filosofen John Gray menar att detta ger en felaktig bild av hur ateismen har utvecklats och ser ut i dag. Dagens tongivande ateister lever i illusionen om att de frigjort sig från kristendomen, men har i själva verket bara ersatt Gud med tron på mänskligheten, vetenskap och teknologi. I en intervju med Respons argumenterar Gray för en nyanserad syn på bild på religion och förespråkar en ateism som tydligare frigjort sig från den kristna tron på frälsning.
Med den eleganta och samtidigt dystra formuleringen om världens avförtrollning, fångade den tyske sociologen Max Weber det sekulariserade västerländska samhällets kulturella förlust av den religiösa dimensionen. Baksidan av moderniteten var att trons mystik och magi bleknade i ljuset av den nya världens rationalitet och förnuftstänkandets oundvikliga seger. I dag finns det goda skäl att ifrågasätta giltigheten i denna sekulariseringsprocess, med religionens återkomst i västvärlden. Men det finns också skäl att över huvud taget ifrågasätta synsättet att den moderna tidsåldern medförde en brytning med kristendomens idévärld. Den brittiske filosofen John Gray ställer sig i alla fall kritisk till en uppdelning mellan den kristna världsbilden och den ateistiska livsåskådning som i modernitetens namn hyllar mänsklighetens emancipation från religion. I sin senaste bok, Seven Types of Atheism, riktar han blicken mot det som ofta beskrivits som religionens motsats: ateismen.
Gray är känd för sin kritik av humanism och utopiskt tänkande. Han har skrivit en rad böcker inom politisk filosofi som behandlar det liberala tänkandets utveckling och är i allra högsta grad synlig i den offentliga debatten, bland annat i New Statesman. Utmärkande för hans sätt att angripa religionsfrågor är att diskutera dem utifrån den politiska idéhistorien, särskilt den liberala traditionen, men med en pessimistisk och civilisationskritisk hållning. I motsats till Weber argumenterar Gray för att ateism har utvecklats i symbios med religion och visar hur centrala kristna tankar funnit ny form i både upplysningens filosofi och hos dagens ateister. Gray är själv ateist, men bokens kritiska udd är framför allt riktad just mot dagens tongivande ateister som förespråkar frigörelse från religionen i humanismens namn och därmed försöker fly en gudlös värld genom ett nytt sekulärt substitut, som bygger vidare på liknande idéer om frälsning. För Gray är ateismen ingen samlad teori utan innebär endast ett ifrågasättande av Gud som ensam skapare, alltså den yttersta orsaken till att välden, människan och universum finns till. I denna bredare bemärkelse innefattar därmed ateism också religioner som avviker från den kristna monoteistiska idén om en skapare.
Bland de olika skepnader som ateismen tagit i västvärlden föreslår Gray sju varianter som innefattar allt från sekulära humanister som Marx, Nietzsche och John Stuart Mill, de som gjorde politik till religion (jakobinismen, bolsjevismen, nazismen och evangelisk liberalism) och gudshatande tänkare som Markis de Sade och Dostojevskijs romanfigur Ivan Karamazov. Bland Grays egna favoriter finns Joseph Conrad som inte bara förkastar kristendomen utan också tron på mänskligheten över huvud taget, men även Schopenhauer och Spinoza som på olika sätt anser att Gud överskrider alla mänskliga begrepp. Respons ringde upp Gray för att samtala om hans nya bok.
Respons: Ett centralt argument i din analys är att gränsen mellan religion och ateism ofta är flytande. Varför är detta viktigt och vad har det för betydelse för västvärldens sekulära samhällen?
John Gray: Sekulärt tänkande och i viss utsträckning sekulära regimer bygger på antagandet att religion och ateism kan ställas mot varandra, att ateism innebär att religion förkastas. Jag menar att religion och ateism kommer i många olika varianter som har influerat varandra. I dag har de som kallar sig ateister glömt bort en historisk tradition av företrädare som även innefattar tänkare som Schopenhauer och andra som skiljer sig markant från dagens ateism. Därför menar jag att det är viktigt att förstå att ateism är en mycket mer diversifierad och heterogen samling av idéer och tradition än vad man vanligtvis avser. Jag är inte ute efter att övertyga eller konvertera folk, utan snarare vidga debatten och lyfta fram tänkare som har hamnat i marginalen när det gäller denna fråga. Min förhoppning är att vi ska slippa hamna i snedvridna diskussioner mellan vetenskap och religion. Egentligen ville jag över huvud taget inte nämna den samtida ateismen, som tråkar ut mig. De upprepar bara vad som på ett bättre sätt sades av 1800-talets positivister när det gäller konflikten mellan tro och vetande.
Idén om religion som en misslyckad vetenskaplig teori bidrar till att fördumma diskussionen och det är dessutom ett problem när fundamentalism blandas ihop med den rika traditionen av religiöst liv i dess olika former.
Respons: Vilket inflytande har den samtida ateismen haft i Västeuropa och USA när det gäller den offentliga debatten om religion?
Gray: För det första är det viktigt att hålla reda på var dessa idéer kommer ifrån. Några av de tongivande ateisterna är amerikaner som Sam Harris och Daniel Dennett och de argumenterar utifrån denna specifika kontext, det vill säga i huvudsak den amerikanska protestantiska kristendomen. Idéerna är därmed väldigt lokalt präglade, även om de har ett globalt inflytande. I Europa är situationen annorlunda. Storbritannien och Västeuropa är mer sekulärt, trots den brittiska statskyrkan. Om en ledande politiker i Storbritannien hade haft starka religiösa åsikter hade det varit förödande på motsvarande sätt som om en amerikansk politiker hade uttryckt ateistiska eller agnostiska åsikter. Men problemet med dessa ateister generellt sett är att de ser religion som en samling teorier som ska förklara världen. Detta är en väldigt primitiv syn som inte stämmer med hur religion har sett ut genom historien på de flesta platser i världen. Religion är i första hand ett försök att finna mening i tillvaron och inte en teori som ska förklara allt. Idén om religion som en misslyckad vetenskaplig teori bidrar till att fördumma diskussionen och det är dessutom ett problem när fundamentalism blandas ihop med den rika traditionen av religiöst liv i dess olika former. Det beror till stor del på att dessa ateisters åsikter är formade av konflikter med kristen monoteism, vars idéer de bara vänt upp och ned på.
Respons: Hur menar du att de vänt på idéerna?
Gray: Dagens ateister försöker ofta att ge samma svar på den troendes fråga genom att ställa upp liknande påstående som baseras på vetenskap, till exempel hur skapades världen, livet på jorden etcetera. De försöker vidare att använda vetenskap som verktyg för moraliska frågor. Idén om tron på framsteg hämtar ateisterna från monoteistiskt religiöst tänkande, särskilt kristendomen. Dagens ateister har endast ersatt idén om Gud med idén om mänskligheten och tror att religion kommer att försvinna när vetenskapen segrar och vi går mot en bättre värld. På så sätts skapas en ersättningsreligion som under 1900-talet fick våldsamma konsekvenser i totalitära regimer, men i dag mer är ett underhållningsfenomen i medierna. För mig är en ateist någon som inte behöver idén om Gud som skapare, vilket i sin tur kan innehålla flera olika uppfattningar. En genuint fritänkande ateist borde ifrågasätta att man på olika sätt gjort mänskligheten till en ny religion och därmed fortsätter monoteismen på andra vägar.
Respons: Är efterkrigstidens tilltro och institutionalisering av mänskliga rättigheter ett uttryck för denna religiösa ateism?
Gray: Det kan bli en religion och då riskerar principerna att bli skadliga. Mitt sätt att se på mänskliga rättigheter är så klart att de kan vara användbara och har åstadkommit mycket gott. Men vad som ofta ignoreras är att mänskliga rättigheter förutsätter en kraftfull och effektiv stat, annars blir de helt verkningslösa. Därför tycker jag inte att liberalismen ska gå tillbaka till John Stuart Mill, utan snarare Thomas Hobbes och Baruch Spinoza, vilkas skrifter präglas av de religiösa krigen i Europa under 1600-talet. De menar på olika sätt att frihet förutsätter en stark och effektiv stat. Spinoza säger till exempel att människor ska vara fria att praktisera sin religion, tänka vad de vill, men när religionen hotar den civila freden måste den stoppas och detta kräver en stark stat. Ett ramverk med bara rättigheter blir helt verkningslöst om detta saknas.
Därför kan en alltför stark tilltro till mänskliga rättigheter vara skadligt. Om du är bög i Irak så är du nog mer rädd nu än under Saddam Hussein; när tyrannen störtats i demokratiska syften har samtidigt landet utvecklats i teokratisk riktning och fundamentalistisk religion spritt sig. I de forna kommunistländerna har vi sett en annan utveckling, där tilltron till fria marknader och mänskliga rättigheter har lett till en offentlig kultur som innebar skenande ojämlikhet och andra problem. Även om jag välkomnade kommunismens fall, har spridningen av demokrati och rättigheter misslyckats. Det finns därför goda skäl att vara på sin vakt när mänskliga rättigheter antar religiösa proportioner. Men det jag särskilt fördömer på ett mer övergripande plan är hur man för över religiösa känslor och deras behov av legender till politiken. Politik kan aldrig erbjuda frälsning utan är i bästa fall ett otillräckligt verktyg för att om möjligt skydda vad vi åstadkommit med civilisationen.
Respons: Vad ser du egentligen för relation mellan sekularism och ateism?
Gray: Om man tänker sekularism i politiska termer, då är det precis som med religion att den har flera olika former. Den amerikanska är rotad i en reformerad religion. Med andra ord, var den amerikanska sekularismen aldrig antireligiös, den var heller aldrig antiklerikal. I Europa var den franska och turkiska sekularismen snarare rotad i viljan att få bort religion från den offentliga sfären. Den turkiska ville fullständigt kontrollera religion. Vi har också Sovjets sekularism, där kyrkor och synagogor förstördes i syfte att eliminera religion. Det finns alltså många olika sidor av sekularism och vi kan konstatera att sekularism i USA inte har något med ateism att göra, medan den i Frankrike är rotad i franska revolutionen som från dag ett var ett ateistiskt projekt. Den byggde därmed också vidare på upplysningstidens ateistiska traditioner och starka intolerans mot religion.
Respons: Din kritik av upplysningen och den franska revolutionen, som du utvecklar mer i boken, fokuserar på de repressiva sidorna. Samtidigt kom revolutionens sekulära sida att hyllas av religiösa minoriteter som judar och protestanter, inte bara för de utökade medborgerliga rättigheterna utan också för att själva religionsutövandet erkändes. Är inte denna sida av revolutionen också viktig för att förstå det sekulära liberala projektet?
Gray: Det är sant att detta är en viktig del av upplysningen och man kan inte förneka de positiva aspekterna. Samtidigt får dessa grupper framför allt rättigheterna i egenskap av individer och inte för att de tillhör en viss tradition. Jag tycker en sekulär kultur kan vara gynnsam i den meningen att den inte ger någon religion auktoritär kontroll över människors liv eller lagstiftning. Men min kritik av upplysningen riktar sig till dem som reflexmässigt hävdar att vi måste återvända till dessa värden och allt kommer att bli bra då. Jag har därför i boken lyft fram den intolerans, rasism och antisemitism som finns inom upplysningstänkandet och som bland annat kommer till uttryck hos Voltaire. Vissa tycker att detta kan urskuldas med hänvisning till tidsandan, men man får inte glömma att Voltaire var sin tids ledande intellektuell som också gjorde anspråk på att företräda mänsklighetens intresse. På samma sätt är jag kritisk till antisemitiska och rasistiska tendenser hos den brittiska vänstern i dag, där identitetstänkande medför att man har olika moral och måttstockar för olika etniska grupper. Man kan till exempel avfärda väljare för att de är vita män. Denna tendens finns också bland vad jag kallar alt-liberals.
Respons: Men delar du inte i själva verket delar av vänsterns distanserade hållning mot upplysningstänkande och hur denna tradition används för att kritisera andra religioner eller kulturer?
Gray: Det hoppas jag verkligen inte och det tror jag inte. Jag har till exempel nyligen uppmärksammat attacker mot yttrandefrihet vid universiteten. Detta nya fenomen kallar jag för hyper-liberalism som representerar en inkvisitorisk kultur som är direkt kopplad till tendenser inom vänstern och det brittiska Labourpartiet. Det är visserligen sant att dessa idéer går att betrakta som motreaktioner mot upplysningstänkande. Men jag menar samtidigt, i motsats till vad din fråga antyder, att en viktig kärna i vänsterns identitetspolitik kan kopplas till upplysningens idéer om att det går att omdefiniera och omskapa sin identitet efter eget tycke. Det spelar mindre roll om du är född kristen, judisk eller muslimsk för tänkare som Kant. För honom byggde sådana identiteter på föråldrade föreställningar och det enda riktiga var att utgå från mänskligheten. Jag tror att det vi ser i dag är en konsekvens av denna tradition, att man kan skaka om identiteter hur som helst efter rationella val. På så sätt utvecklas en ny liberal princip som går ut på att varje människas egen definierade identitet sätts i första rummet och blir bestämmande, sådant som yttrandefrihet kan offras utan problem om det behövs. Men sedan kan man nog också se denna utveckling som ett exempel på hur olika idétraditioner möts; upplysning, motupplysning, romantiken och så vidare har alltid varit nära förenade och influerat varandra.
Conrad ville alltså inte ha ett surrogat för den religiösa meningen med livet som han förkastat, utan accepterade livet som det var med alla dess motgångar som han drabbades av under sitt liv som sjöman och författare.
Respons: I en tid då det liberala samhället befinner sig i kris och det råder en allt större osäkerhet kring hur religion ska hanteras, hur kan ditt förhållningssätt till ateism hjälpa oss?
Gray: Det finns viktiga värden hos de tänkare som jag tar upp i boken. Joseph Conrads livshållning och författarskap ligger nära stoicismen. Detta kommer inte att bli en ny historisk rörelse, men jag tror att vi går mot svåra tider och då kommer stoicismen bli nödvändig. Ibland får jag barnsliga invändningar om att man inte kommer upp ur sängen med min livshållning, men om det ska krävas en fånig fantasi för att stiga upp ur sängen kan man ju lika gärna ligga kvar. De som gjorde motstånd mot nazismen, var de optimistiska? De trodde att nazisterna skulle besegras och hade rätt om det. Men trodde de att någon skulle komma till deras undsättning? Dessa människor gjorde bara vad de kunde för att bekämpa ondskan, utan något större hopp. I Joseph Conrads fall är det tydligt hur han har en stark ateism samtidigt som han inte har ersatt den med en dyrkan av mänskligheten. Han hade väldigt små förväntningar när det gällde mänskliga framsteg, vilket till exempel kommer fram i hans brevväxling med Bertrand Russell. När Russell längtade efter en värld som styrdes och förbättrades av internationell socialism, kom Conrad att avfärda detta och till och med driva med idéerna. Conrad ville alltså inte ha ett surrogat för den religiösa meningen med livet som han förkastat, utan accepterade livet som det var med alla dess motgångar som han drabbades av under sitt liv som sjöman och författare. Samtidigt var han ingen misantrop utan ansåg att människor var som mest beundransvärda när de konfronterades med situationer där det inte fanns några utvägar, likt sjömän utelämnade åt det nyckfulla havet.
