Klassikern

Återbesök hos författare som utövar en oroande attraktion

| Respons 4-5/2022 | 15 min läsning

Det är svårt att nagla fast den franske författaren och filosofen Georges Bataille (1897–1962) och hans skrivande vid en viss position. Hans arbeten om materialism, slöseri, onytta och det heterogena har lämnat avtryck i konst och litteratur och i ett flertal akademiska discipliner. På senare tid har han också inspirerat till reflektioner kring miljö och ekologi, för Bataille är aldrig antropocentrisk i sitt tänkande. Samtidigt är hans texter minerade av problematiska påståenden, men just därför kan det finnas skäl att läsa honom. Det är texter som både bjuder och kräver motstånd. Nu finns en möjlighet att göra ett återbesök i hans tankevärld, eftersom det i år har publicerats inte mindre än fyra Bataillevolymer på svenska. 

Georges Bataille författade en rad djupt suggestiva texter, stundom minerade av problematiska påståenden. Passbild från 1940 / Foto The History Collection

Sommar och semester – ett avbrott av frihet och vila. I hägnet av grönska, himmelsblå vatten och solljus sträcks kroppar ut i sysslolöshetens och glömskans sfär – åtminstone i teorin. För i längden kommer arbetet och det vardagliga slitet att kasta sina skuggor över ledigheten, som alltid i skiftande grad och på olika platser. Friheten är en chimär. Kunde det vara annorlunda?

När denna avgränsade tid nu går mot sitt slut, kommer jag att tänka på en novell av J. G. Ballard med titeln ”Prima Belladonna”, ur samlingen Vermilion Sands (1971) (utgiven häromåret i svensk översättning av Thomas Andersson på Kartotek). Det är en sällsam och soldränkt historia om relationer mellan människor, maskiner och växter. Och det som inte minst fascinerar är novellens tidsrum. Vi befinner oss i ”Uppehållet”: en ”världsomspännande svacka av leda, försoffning och högsommar som gav oss tio år av oförglömlig lycka”, som Ballard skriver, vars slut sammanfaller med berättelsens: ”den stora myndighetsapparaten drog i gång, klockorna startades på nytt och vi blev alltför upptagna med att arbeta in den förlorade tiden för att bekymra oss om några få rådbråkade blomblad.” 

Ballards fantasi om det absurda uppehållet och dess existentiella omvandlingar skulle kunna fungera som en passande post-surrealistisk, och litet skev, vinjett till ett skrivande och tänkande som tog form för snart hundra år sedan, delvis i samspel och konflikt med surrealismen, men vars filosofiska implikationer förblir mer sammansatta. Det handlar om den franske författaren och filosofen Georges Batailles (1897–1962) arbeten kring materialism, slöseri, onytta och det heterogena, vilka bildat en oroande attraktionspunkt i snart hundra år och lämnat avtryck i litteratur och konst såväl som i diverse discipliner och praktiker inom och utom akademin. 

Det senaste halvseklet har Batailles texter även cirkulerat med viss frekvens i en svenspråkig kontext. På 80- och 90-talet kom flera översättningar, delvis framkallade av intresset för filosofer som Derrida och Foucault (hängivna uttolkare av Bataille). Och nu står ett återbesök för dörren. I år har inte mindre än fyra Bataillevolymer utkommit på svenska. Bokförlaget Faethon har återutgett de sedan tidigare översatta Litteraturen och det onda (1957, på svenska 1996) och Den fördömda delen (första delen 1949, på svenska 1991). Därtill har de publicerat ett omfattande av urval av Batailles viktiga essäer från åren 1927 till 1939, i översättning av Gustav Strandberg, som även bidragit med ett fylligt och initierat efterord. Och precis före sommaren kom den lilla volymen Motattack, en rapport från den oberoende forskningsgruppen Agentur, med översättningar av och kommentarer till texter Bataille skrev när han 1935, tillsammans med surrealistledaren André Breton, bildade den antifascistiska och revolutionära gruppen Contre-attaque. Den nyfikne har, med andra ord, en diger ordmassa att se fram emot, uppemot 1000 sidor. 

En sådan siffra säger dock väldigt litet om det myller av utmanande observationer och reflektioner som väntar läsaren. Till att börja med är det svårt att nagla fast Bataille och hans skrivande vid en viss position. Ser man till yrket var han verksam vid Bibliothèque Nationale i Paris (det var han som fick ta hand om det mytomspunna manuskriptet till Walter Benjamins Passagearbete när Benjamin flydde Paris 1940). Men som Strandberg påpekar i sitt efterord till Essäer 1927–1939 kunde han vid sidan av bibliotekarie också tituleras numismatiker, ekonom, konstvetare, kritiker, och, inte minst, redaktör, för kortlivade men viktiga publikationer som Documents (1929–31) och Acéphale (1936–39) och för den betydligt mer långlivade och inflytelserika Critique (1946–), vars nummer 900 just utkommit. 

Den senare rollen gifte sig fint med Batailles intensiva intresse för kollektiva samarbeten och estetisk-politiska gemenskaper. Vid sidan av det korta deltagandet i surrealistgruppen och den ovan nämnda Contre-attaque, som alltså hade en uttalat politisk agenda, kan exempelvis det så kallade Collège de sociologie lyftas fram, vilket under åren 1937–39 samlade ett flertal franska intellektuella som Roger Caillois och Jean Wahl (även Benjamin bjöds in) till föreläsningar och konferenser i syfte att förnya samhällsvetenskapen via en ”moralisk gemenskap”. De uttalade målen med verksamheten publicerades i ett nummer av tidskriften Acéphale, som i sin tur skulle ge namn åt ett betydligt hemligare och beryktat sällskap, där Batailles intressen för det heliga, ritualer och offer skulle få större faktiskt spelrum – enligt myten vill säga, och inte mycket annat finns att gå på, utöver något kort dokument som också finns översatt i Essäer.

Mest känd är dock Bataille sannolikt för sina två pornografiska romaner: Ögats historia (1929, på svenska 1983) och Madame Edwarda (1941, på svenska 1997). Bägge utgavs under pseudonym och är både obscena och våldsamma, drag som återkommer i andra av Batailles texter; vissa är ganska svårsmälta, några mer effektsökande än intressanta. Men de två romanerna kan också kopplas till de tankar kring det heterogena som författaren utvecklade i sina mer filosofiskt anlagda arbeten, vilka i sin tur rör sig från antropologi och sociologi till konst och poesi, samtidigt som essän mixas med andra genrer som manifestet och traktaten och emellanåt närmar sig fiktionen och litteraturen. 

Om det batailleska skrivandets form präglas av generositet och öppenhet – det har av Georges Didi-Huberman undersökts i termer av montage och lyftes tidigt fram av Roland Barthes som ett kardinalexempel på poststrukturalistisk text – så korresponderar detta på sätt och vis med de frågor kring onytta och slöseri som fokuseras i texterna. Även om det strider mot kronologin, kan det därför finnas fog att börja med det märkliga arbete kring ekonomi, Den fördömda delen, som Bataille publicerade strax efter andra världskriget (endast den första delen av tre gavs ut under hans livstid). Boken utkom när existentialismen tagit ett grepp om den intellektuella scenen i Frankrike, och även om Bataille rört sig i närheten av denna scen sedan tidigt trettiotal – han umgicks ju i kretsar med namn som Michel Leiris, Jacques Lacan, Jean-Paul Sartre och andra – kom boken att endast säljas i ett femtiotal exemplar.

I sin studie utgår Bataille från det han kallar en allmän ekonomi, vilken karakteriseras av ett överflöd snarare än brist. Tidigt i texten pekar han på solen och de prunkande växterna som slösar med energi: ”Solen ger utan att någonsin få”, som han kort konstaterar. Det är alltså, intressant nog – särskilt i en tid av klimatkris – ett planetärt perspektiv som anläggs, och som förskjuts till det mänskliga livet och samhället. I bokens fem delar kommer ideologier och ekonomiska system att granskas: från religiösa ”företag” som islam och lamaism till protestantisk kapitalism, sovjetisk kommunism och, avslutningsvis, Marshallplanen (!), som blir ett exempel på en operation i den allmänna ekonomins anda – ett bidrag frikopplat från nyttans regim.

Det senare bildar alltså ett nav i Batailles ekonomi, om den så ska kallas, då den inte primärt handlar om siffror och räknande och i grunden vill närma sig alternativa sätt att vara och agera. Således ägnas utrymme åt sådant som kungliga fester, fasaväckande offerritualer och inte minst den nordamerikanska gåvopraktiken potlatch, tidigt analyserad av Marcel Mauss, som var en viktig influens för Bataille. Praktiken går ut på att överräcka en gåva som inte kan återgäldas av mottagaren, vilket kunde leda till drastiska förstörelseakter av kläder, mat, redskap och till och med människor. 

Hans slutsats blir att en affektiv politik måste skapas även för arbetarklassen. Det krävs en radikal revolutionär rörelse som banar väg för ett annat liv och samhälle.

Detta laddade tankegods hade Bataille redan under tidigt trettiotal börjat bearbeta. I ”Begreppet slöseri” (1933) går han till rätta med den ”klassiska nyttoprincipens otillräcklighet”, för att diskutera handlingar och händelser som genom slöseriet sträcker sig bortom det borgerliga samhällets och kapitalismens nitiska kalkyler inriktade på sparande och tillväxt – och visst styrs den inledningsvis apostroferade semestern i sin officiella form av den begränsade ekonomins logik. Till slöseriet hänförs däremot sådant som sorgen, lyxen, kriget, leken, konsten, vilka alla förvisso kan underordnas ett nyttigt syfte – vi leker för att lära oss något och så vidare – men som också kan ges en epistemologisk, etisk och politisk sprängkraft. 

En poäng med Batailles betoning av slöseri och excess är just politisk. Det handlar om att bjuda motstånd mot fascismens enorma framgångar vid denna tid. Men för detta krävs att deras orsaker analyseras. I essän ”Fascismens psykologiska struktur” (1934) tar Bataille avstamp i marxismens distinktion mellan bas och överbyggnad, och det är i den senare, i de ”sociala affektiva reaktioner som genomkorsar överbyggnaden”, som han spårar fascismens utbredning. Dessa reaktioner vilar i sin tur på vad han betecknar som ”det heterogena” och, via Émile Durkheim, knyts till ”det heliga” – det vill säga sådant som har ett värde i sig. Hans slutsats blir att en affektiv politik måste skapas även för arbetarklassen. Det krävs en radikal revolutionär rörelse som banar väg för ett annat liv och samhälle. 

Batailles argumentation i denna omdiskuterade text är ganska tät och inte lätt att sammanfatta. Här finns inslag av romantik och saker som tål att problematiseras, men samtidigt är det viktigt att ta fasta på öppningen mot detta heterogena, som alltför ofta lämnas otänkt. Gustav Strandberg skriver i sin kommentar till texterna i Motattack att det i grunden handlar om skapelsen av ”ett nytt subjekt” och i förlängningen en estetisk-politisk gemenskap som inte vilar på nyttobaserade värden. Det är en utopisk tanke, som kan pocka på omläsning i dag, i en tid när politikens kartor ritas om i snabb fart, inte minst av nationalistiska och nyfascistiska krafter.

En bakgrund till denna subjektiveringsprocess ges av Batailles samtal med två giganter i modern filosofihistoria: Georg Wilhelm Friedrich Hegel och Friedrich Nietzsche. Liksom flera av de viktiga tänkarna i Frankrike förra seklet, följde Bataille Alexandre Kojèves föreläsningar om Hegel i Paris under tidigt trettiotal och tog inte minst fasta på den så kallade herre-slav-dialektiken, som undersöker hur ett subjekt och en erfarenhet tar form genom den andres erkännande, för att uttrycka det kort. Likväl var det Nietzsches uppgörelse med varje filosofiskt system (inklusive Hegels) och hans bejakande av det dionysiska och skapande elementet i tillvaron som skulle ge en avgörande impuls. 

Detta leder tillbaka till själva startpunkten för Batailles verksamhet, till det sena tjugotal när han skrev och publicerade sina första texter, framför allt i tidskriften Documents, och när han både lierade sig med och exkommunicerades ur surrealistgruppen. På flera sätt är det nu som fröet till det senare arbetet planteras, till den ”heterologi”, som han skulle kalla det: en vetenskap om det som stöts bort av den förnuftsbaserade kunskapen, kulturen och samhället (skräpet, restprodukterna), men som ändå alltid är verksamt i liv och tanke. Således riktar han sin uppmärksamhet, i några djupt fascinerande och suggestiva texter, mot saker som stortån, munnen och en ”låg materialism”. Det är lätt att se hur detta ansluter till det heterogena och onyttiga, och Bataille skulle givetvis – genom en inversion som skymtar redan i ”Solärt anus” (1927), den första texten i ”Essäer” – koppla ihop det ”lägsta” med det ”högsta”. 

En annan tidig text där Bataille närmar sig en direkt beskrivning av heterologins objekt är den blott tretton rader långa ”Formlös”. Denna mikroessä skulle under nittiotalet resultera i en stor utställning på Centre Georges Pompidou i Paris och en bok av Yve-Alain Bois och Rosalind Krauss, där de använder termen som optik för att betrakta samtida konst, vilket påminner om att det kanske är på konstens, litteraturens och estetikens fält som Batailles arbeten lämnat sina tydligaste spår. Inte bara har han inspirerat senare författare, konstnärer och teoretiker. Han var vän och samarbetade med en räcka poeter och bildkonstnärer – André Masson, Pierre Klossowski, Maurice Blanchot, René Char – och konsten i vid mening var ju en av de handlingar och händelser som hade potential att överskrida nyttans diktat. 

Iroquois Landscape (1942) av André Masson, en av de konstnärer som Bataille samarbetade med. Foto: Colaimages / Alamy Stock Photo

Det senare framkommer till exempel i de tidiga essäer Bataille ägnar åt Markis de Sade och van Gogh, men också i den sena boken Litteraturen och det onda, även om begreppsligheten delvis är en annan här (och om det finns en röd tråd i Batailles myllrande text rymmer det förstås också förskjutningar och trösklar). Den litteratur som han läser i Litteraturen och det onda kan i stort räknas till en modern kanon: Emily Brontë, Baudelaire, Blake, Proust, Kafka, Genet; från en utomfransk horisont hör Michelet och Sade möjligen till undantagen. Och det som ska undersökas, skriver Bataille i sitt förord, är den specifika ”intensiva kommunikation” som litteraturen möjliggör, som kan medföra en ”delaktighet i kunskapen om det Onda”. 

Detta kan låta som värsta sortens metafysik. Men det som i realiteten ringas in – via teman som erotism, offer, smuts, barnslighet, brott med mera – kan återigen knytas till det omätbaras och onyttigas sfärer, till en lidelse bortom den ”girighet” och moral som bara räknar på handlingars framtida utfall. Bataille skriver, bombastiskt, i essän om Proust: ”Vi kan inte lita blint på den lidelse som också ursäktar snålheten, men generositeten överträffar förnuftet och den är alltid lidelsefull. Inom oss har vi någonting lidelsefullt, generöst och heligt som överstiger våra förståndsmässiga föreställningar: det är detta överskott som gör oss mänskliga.”

Samtidigt är det alltså en omöjlig hållning och erfarenhet som tecknas med heterologin. Det formlösa, skrattet, det heliga kommer med tiden, i rummet, att profaneras. Batailles iakttagelse i Litteraturen och det onda av hur Kafka både vill undkomma den faderliga auktoriteten och samtidigt vinna dess erkännande pekar på denna gordiska knut: ”Det han ville var att leva i sfären – utesluten ur den.” Det är ett yttrande som väcker genklang. 

I J. G. Ballards novell – och delar av hans verk glimrar av Bataille – tog, som vi inledningsvis såg, den overkliga och långvariga svackan av sommar och onytta slut. Klockorna och arbetet drog i gång; blommorna, den onyttiga skönheten och det sällsynta begäret betydde inte längre något. Och den villkorslösa onyttan, i den mån den kan uppnås, måste ju snarast sammanfalla med döden (ett tema som också genomsyrar Batailles texter, men som inte kunnat ges utrymme här). Det betyder inte, som sagt, att det är futilt att närma sig frågan. Tvärtom ligger det i sakens natur. Det heterogena måste tänkas, pekas ut och i någon mening erfaras av just för att det inte kan paketeras och lagras och säljas. 

Kanske är detta viktigare än någonsin i en tid när politiken blir alltmer pragmatisk och cynisk, där betoningen på mätbarhet matar ”myndighetsapparaten”, som Ballard kallade den, där moraliserandet ständigt vinner ny mark och den förnuftiga nyttan utmynnat i en exploatering av planeten i hela dess vidd? Det är inte någon tillfällighet att forskare och konstnärer under senare år vänt sig till Bataille för att slipa sina reflektioner kring miljö, ekologi och relationer mellan mänskligt och mer-än-mänskligt. Som Anders Lundberg påpekar i en skarp essä från nittiotalet (Ord & Bild 1–2/1998) är Bataille aldrig antropocentrisk i sitt tänkande. Kommunikation för honom är alltid radikalt relationell: den kan aldrig kan baseras på identitet. Sådana insikter tycks väsentliga att aktualisera på en rad områden i 2000-talet. 

Att Batailles texter samtidigt är minerade av problematiska påståenden, att somt måste tas med en nypa salt, att det vid sidan av de svindlande reflektionerna också återfinns en del tankemässigt slagg och till synes tomma provokationer, att det långt ifrån alltid är givet att ”hålla med”, bör också, avslutningsvis, understrykas. Men just därför finns det skäl att läsa honom. Det är en text som bjuder och kräver motstånd, något i sig värt att värna om i dag. 


Behandlade titlar

  • Essäer 1927–1939 (Bokförlaget Faethon) översättning och efterord Gustav Strandberg
  • Den fördömda delen (Bokförlaget Faethon) översättning Johan Öberg
  • Litteraturen och det onda (Bokförlaget Faethon) översättning Hans Johansson, Christina Angelfors, Lars Bjurman och Jan Henrik Swahn
  • Motattack (1/21 Press) översättning Gustav Strandberg och Kim West, efterord och kommentarer av Emily Fahlén, Jacqueline Frost, Gustav Strandberg och Kim West
Publ. i Respons 4-5/2022 781
I FOKUS | Respons 2012–2022
Relaterat

Fascinerande brottning med Freuds svårtolkade dödsdrift

I Bortom lustprincipen lanserade Sigmund Freud sitt kontroversiella begrepp dödsdriften, en strävan efter att återställa ett tidigare tillstånd. Att begreppet fortsätter att engagera framgår av den nyutkomna antologin Freud och...


Jesper Olsson

Jesper Olsson är professor i språk och kultur med inriktning mot litteraturvetenskap och mediehistoria vid Linköpings universitet. Under åren 2013–2017 var Olsson medlem i den humanistiska tankesmedjan Humtank och har engagerat sig i frågor kring kunskapens förmedling och infrastrukturer. Han är dessutom kritiker i Svenska Dagbladet och en av grundarna av tidskriften OEI. I Respons skriver han främst om medier, litteratur och konst. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  2. I Fokus | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  3. I Fokus | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  4. I Fokus | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  5. Analys/Reportage
    Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper
    Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har...