Åtstramningspolitik i kapitalets tjänst?

Det finns två sorters definition av kapitalismen. Den ena är ekonomisk: kapitalismen är ett ekonomiskt system som bygger på privat ägande och fria marknader. Den andra är politisk: kapitalismen är en ekonomisk men också social och politisk ordning, döpt efter sin härskande klass, kapitalisterna. Frimarknadsdefinitionen går tillbaka till Adam Smith, även om han själv inte använde ordet, och finns explicit hos Joseph Schumpeter och Friedrich von Hayek, medan den senare definitionen främst förknippas med Karl Marx (även om han, precis som Smith, inte använde ordet). Kanske är det att skriva läsaren på näsan att påpeka att valet av definition sannolikt har något att göra med om man gillar kapitalismen eller inte.

När jag inledde min akademiska bana i början av 2000-talet var det mycket ovanligt att över huvud taget stöta på ordet »kapitalism« utanför de historiografiska kurserna. Det var bara knarriga gamla marxister som fortfarande ansåg det lönt att diskutera ekonomiska system. Resten snackade diskurs.

Allt det förändrades i ett slag i och med finanskrisen 2008. Till både höger och vänster växte populistiska rörelser fram som byggde på föreställningen att den ekonomiska eliten hade skott sig på bekostnad av vanliga människor. Den högerpopulistiska Tea Party-rörelsen krävde sitt »country back« och vänsterpopulister ockuperade Wall Street under parollen »Vi är de 99 procenten!« Dessa strömningar skulle snart förkroppsligas i Donald Trumps respektive Bernie Sanders presidentvalskampanjer.

De där knarriga marxisterna blev plötsligt akademiska superstjärnor.

I USA, där jag bott sedan finanskrisens utbrott, är den stora recessionen fortfarande den enskilt viktigaste influensen på både politiken och den samhällsvetenskapliga och humanistiska forskningen. I skrivande ser Trump, högerpopulismens comeback kid, ut att gå segrande ur Republikanernas pågående primärval för att bli partiets presidentkandidat.

Bland forskare ersattes den tidigare så inflytelserika men redan något bedagade postmodernismen i ett huj av ett förnyat intresse för politisk ekonomi. De där knarriga marxisterna blev plötsligt akademiska superstjärnor. David Harveys föreläsningar om Kapitalet lades ut på Youtube, där de hittills fått över en miljon visningar. 

Några år senare växte ett nytt forskningsfält fram, känt som »Capitalism Studies«, något som jag skrev om i Respons nr 1/2016. Forskare som Sven Beckert, Edward Baptist och Walter Johnson tog ett nytt grepp om kapitalismens historia. Det som var nytt i deras framställning av kapitalismen var framför allt betoningen inte bara på exploatering utan också på våld. Beckert myntade begreppet »krigskapitalism« och samtliga utpekade det amerikanska slaveriet som en avgörande faktor i den moderna kapitalismens framväxt. Detta var ett rejält avbräck från den klassiska marxismen, som betraktade lönerelationen som kapitalismens definierande komponent.

På senare tid har utgivningen av böcker om global politisk ekonomi ökat lavinartat. Jag tänker till exempel på Stefan Links Forging Global Fordism – Nazi Germany, Soviet Russia, and the Contest Over the Industrial Order (Princeton University Press, 2020), Quinn Slobodians Globalists – The End of Empire and the Birth of Neoliberalism (Harvard University Press, 2020) och Jamie Martins The Meddlers – Sovereignty, Empire, and the Birth of Global Economic Governance (Harvard University Press, 2020).

Alla tre tar avstamp i åren omedelbart efter första världskriget. Link menar att det var då Fordismen blev global och lade grunden för modern industrialism, men också för de återkommande strukturella kriserna som drabbat världsekonomin det senaste århundradet. Slobodian erbjuder ett nytt perspektiv på nyliberalismens uppkomst genom att lyfta fram hur ekonomer inom den österrikiska skolan ville skapa ett överstatligt ekonomiskt ramverk baserat på den politiska ordningen i det fallna Habsburgska imperiet. Martin, slutligen, spårar framväxten av ett »globalt ekonomiskt styre« (global economic governance) genom att följa skapandet av internationella ekonomiska organ med makt att inkräkta på den nationella suveräniteten, från de första som inrättades inom ramen för Nationernas Förbund under tidigt 1920-tal. 

Bidragen till denna nya utgivning är oftast skrivna utifrån ett tydligt vänsterperspektiv och definierar kapitalismen politiskt. Det är i sig varken konstigt eller dåligt. Akademiker – inklusive undertecknad – gillar att tänka i termer av system och strukturer. Men det förnyade intresset för kapitalismens historia sammanfaller, åtminstone i USA, med en stadig minskning av konservativa forskare. Det finns knappt några konservativa samhällsvetare eller humanister kvar på amerikanska universitet; på praktiskt taget alla institutioner där sådana forskare är verksamma är andelen som röstar på Republikanerna under tio procent. (Enligt en studie av statsvetaren Jon A. Shields, publicerad i National Affairs hösten 2018, är siffran fyra procent bland historiker: »The Disappearing Conservative Professor«). Här finns givetvis en uppenbar risk. När det inte finns någon som säger emot, riskerar vi att bli dummare än vi annars skulle ha varit. Samtidens forskare har kort sagt blivit immuna mot kritik från höger. Det finns helt enkelt inget socialt eller professionellt tryck att bemöta sådan kritik, eftersom den lätt kan avfärdas som ett utslag av »fel« värderingar. 

Samtidens forskare har kort sagt blivit immuna mot kritik från höger. Det finns helt enkelt inget socialt eller professionellt tryck att bemöta sådan kritik, eftersom den lätt kan avfärdas som ett utslag av ›fel‹ värderingar.

Ekonomen Clara E. Matteis internationellt uppmärksammade bok, Kapitalets ordning – Hur ekonomer skapade åtstramningsdoktrinen och banade väg för fascismen, är tidstypisk. I boken söker hon efter den ekonomiska ojämlikhetens historiska ursprung och hittar det i spåren efter första världskriget. Det är en briljant bok som bygger på ett gediget arkivarbete i flera länder. Men den dras också med en del brister, som jag tror är resultatet av att vissa intellektuella genvägar inte ifrågasätts i den kompakt vänsterdominerade akademin.

Bokens tes lyder som följer: Under åren omedelbart efter första världskriget utvecklade den kapitalägande klassen ett nytt sätt att hantera ekonomiska kriser, nämligen genom så kallad åtstramningspolitik. Höjda räntor, nedskärningar i välfärden, regressiv beskattning och begränsningar av fackförbundens handlingsutrymme skulle stabilisera ekonomin, främst genom att hejda inflationen och skapa utrymme för att betala av statsskulden. Den åtstramningsdoktrin som utvecklades för hundra år sedan ligger alltjämt fast som den vedertagna metoden för att bekämpa ekonomiska kriser, skriver Mattei, trots att den i själva verket alltid – även utifrån sina egna målsättningar – misslyckas. 

Med detta ligger det nära till hands att betrakta åtstramningspolitiken som ett misslyckande, till och med som en »irrationell« politik. Men betraktar man den från ett klasskampsperspektiv, ser man genast att den är högst rationell. Åtstramning handlar nämligen inte främst om att få rätsida på ekonomin i kristider. I själva verket motiveras den av ett dolt syfte, nämligen att stabilisera den kapitalistiska samhällsordningen och säkra kapitalisternas vinster – eller »kapitalackumulationen«, för att tala med Mattei. Dess »primära syfte« är att försvaga arbetarrörelser, underminera arbetares förhandlingsvillkor och omfördela tillgångar till förmån för kapitalägarna.

Trots att åtstramningsförespråkare utger sig för att sträva efter det allmänna bästa, drivs de enligt Mattei i själva verket av ett klassintresse. Hur har kapitalismens försvarare lyckats med detta »listiga företag«? Jo, genom att producera förment apolitiska ekonomiska teorier, vilka i sin tur möjliggörs av att ekonomisk expertis upphöjs till något som står över politiken. Likt fysiken eller ingenjörskonsten, betraktas ekonomin som en vetenskap baserad på objektiva naturlagar. Ekonomernas förklaringar av ekonomisk tillväxt blir lika oantastliga som fysikernas teorier om gravitationen. 

Mattei väljer att fokusera på Storbritannien och Italien, vilket hon motiverar med att dessa två länder, som var så olika varandra, visar på åtstramningsdoktrinens universella karaktär.

Matteis argument bör utvärderas utifrån tre frågor: Misslyckades åtstramningarna utifrån förespråkarnas uttalade mål? Gynnade åtstramningspolitiken kapitalisterna? Och var det i så fall avsiktligt? 

Redan första gången som kapitalismen teoretiserades, av Adam Smith i Nationernas välstånd från 1776, framställdes den som ett naturligt system. Kapitalismen uppstod, enligt Smith, ur människans naturliga tendens till byteshandel och styrdes dessutom av en osynlig hand som innebar att marknaden koordinerade relationen mellan säljare och köpare och skapade jämvikt mellan tillgång och efterfrågan via prismekanismen.

Efter den industriella revolutionen under årtiondena runt 1800 fick den ekonomiska tillväxten och den globala handeln en rejäl skjuts. Och i slutet av århundradet valde de flesta stora ekonomier att binda sina valutor till guldet för att underlätta handel. Enligt Mattei institutionaliserade den så kallade guldmyntfoten föreställningen om att ekonomin var en värld helt separat från politiken, vilket ytterligare befäste den kapitalistiska ordningen och naturaliserade relationen mellan kapitalägare och arbetare.

Kapitalismens första guldålder fick dock ett abrupt slut i och med första världskriget. Det kraftigt ökade behovet av krigsmateriel tvingade motvilliga stater att ta större kontroll över produktionen. Gruvor, järnvägar, sjöfart och mycket annat kollektiviserades. I Storbritannien var livsmedelsministeriet ansvarigt för mer än fyra femtedelar av alla livsmedel som köptes och såldes av civilbefolkningen. Staten ingrep också i arbetsmarknaden. I Italien gick man ännu längre och militariserade arbetskraften. 

I bägge länderna innebar statens ingripande att den politiska dimensionen i ekonomin blottlades. Arbetarna, skriver Mattei, blev medvetna om »sambandet mellan ekonomisk makt och politisk makt«. Löneförhållandet och den privatägda produktionen framstod inte längre som »naturliga« förhållanden, utan som »politiska val i ett klassinriktat samhälle«. När arbetarna fick upp ögonen för att ekonomin kunde vara beskaffad på annat sätt började de ställa krav. 

I Italien bildades en ny rörelse, Ordinovista-rörelsen, som explicit utmanade den kapitalistiska verklighetsbeskrivningen. Rörelsen fick sitt namn från veckotidningen L’Ordine Nuovo, som grundades i maj 1919 av bland andra den då 28-årige Antonio Gramsci. Tidningen blev en central plattform för Tredje internationalen och ett forum för att ifrågasätta den kapitalistiska dogmen. Som Gramsci skrev: 

Ekonomi är inte en vetenskap om den ekonomiska verkligheten »som den är«, utan en vetenskap om verkligheten »som människan vill bygga den«.

Han menade att inga institutioner, allra minst ekonomiska sådana, är naturliga. Tvärtom såg han dem som sociala konstruktioner, som därmed också skulle kunna konstrueras på ett annat, mer rättvist sätt.

Föreställningen att ekonomiska system också var politiska mynnade efter kriget ut i en djup legimitetskris för kapitalismen, både i Italien och Storbritannien. Arbetarorganisationer och statsanställda »rekonstruktionister« utmanade den rena laissez faire-kapitalismen och krävde högre löner och mer genomgripande rättigheter för arbetarna. Under »de röda åren« 1919–1920 blev deras löner i Storbritannien och Italien fyra till fem gånger högre, samtidigt som arbetsvillkoren förbättrades kraftigt. Omfattande sektorer, som energi, transport och sjukvård, förstatligades.

Inför denna systemhotande legitimitetskris satt kapitalisterna naturligtvis inte på händerna. Som Mattei skriver:

Kapitalismens väktare satte sig åter vid ritbordet för att rusta upp den gamla ordningen, och deras främsta vapen blev att uppfinna åtstramningspolitiken.

Stommen i denna politik togs fram vid två internationella konferenser, en i Bryssel 1920 och en i Genua 1922. Det var där som åtstramningsdoktrinen, med Matteis ord, blev »ett globalt teknokratiskt projekt«.

Agendan som utvecklades vid de två konferenserna stod på tre ben: staten skulle hålla sig borta från ekonomin, ekonomiska beslut skulle undantas från demokratiskt beslutsfattande (främst genom upprättandet av oberoende centralbanker) och ekonomisk teori skulle återta sin apolitiska status. Redan här ser vi, enligt Mattei, att åtstramningspolitiken var »antidemokratisk«; den var och är ett »ett direkt repressivt projekt« vars primära mål, nu som då, är att »kuva arbetarklassen«. 

Beväpnade med färdplanen från Bryssel och Genua skred kapitalismens väktare till verket och rönte omedelbar framgång. I föregångslandet Storbritannien rullades de första åtstramningsåtgärderna ut under våren 1920. En rad penning-, finans- och industripolitiska åtstramningar följde: kraftigt höjda räntor, ökad och alltmer regressiv beskattning, omfattande privatiseringar och kringskuret arbetarinflytande. År 1922 hade industriarbetarnas löner sjunkit med en tredjedel i nominella termer jämfört med 1920, skriver Mattei. Hade hon i stället angett deras köpkraft hade det dock inte sett lika dramatiskt ut, eftersom även priserna sjönk med en fjärdedel under 1920-talet. År 1925 gick Storbritannien tillbaka till guldmyntfoten på samma paritetsnivå som före kriget, vilket krävde fortsatt stramhet på det ekonomiska området. 

Italiens väg till åtstramning var något längre och mer våldsam. Men när den väl kom igång under fascisterna gick den desto längre. Efter maktövertagandet i oktober 1922 raderade fascisterna ut arbetarrörelsens landvinningar. Redan sommaren 1925 var budgeten balanserad, inte minst tack vare stora investeringar från USA och Storbritannien, och två år senare bands liran mot pundet, så att även Italien kunde gå tillbaka till guldmyntfoten.

Stödet från USA och Storbritannien visar, enligt Mattei, hur kompatibel åtstramningspolitiken är med fascismen, vilket för henne utgör ytterligare ett bevis för att åtstramningsdoktrinen är ett i grunden antidemokratiskt projekt. Hon spekulerar kring att vi har ignorerat denna koppling eftersom vi inte vill kännas vid den repressiva dimensionen av dagens ekonomiska politik. Det ligger nog någonting i det, men att åtstramningspolitiken skulle ha banat väg för fascismen, som bokens titel påstår, ter sig som en kraftig överdrift. 

I Matteis historieskrivning drabbade samtliga åtgärder som ingick i åtstramningspolitikens verktygslåda först och främst löntagare, i synnerhet arbetarna; de påverkades mest av nedskärningarna i välfärden och drabbades också hårdast av de höjda skatterna på konsumtion. Eftersom de saknade besparingar, gynnades de inte heller av den höjda räntan. Dessutom sänkte man samtidigt skatten på företagande. Skatter på bolag och övervinst skrotades. I Italien slopades skatten på lyxvaror. Enligt Mattei visar detta tydligt att åtstramningspolitikens verkliga syfte var »att gynna spararna på bekostnad av det övriga samhället, särskilt arbetarklassen«. 

Det här med intention är dock snårigt och kan knappast deduceras helt utifrån utfall. Trots att boken är över 400 sidor lång finns inte ett enda citat som styrker påståendet att åtstramningarnas egentliga syfte var att gynna kapitalisterna. Min erfarenhet är att det är ytterst ovanligt att beslutsfattare inte dryftar sina egentliga motiv åtminstone i en dagbok eller i ett brev till en anförvant. Faktum är att de oftast stoltserar med dem i alla möjliga sammanhang.

I själva verket rådde i stort sett total konsensus bland ekonomer kring dessa frågor, vilket gör Matteis resonemang mer svårköpt.

Eftersom åtstramningarna drabbade majoriteten så hårt, var dess förespråkare tvungna att, som Mattei uttrycker det, »gömma sig bakom den påstått sunda ekonomiska teorin«. Hon fokuserar framför allt på en ekonom, den Eton-och Cambridge-utbildade Ralph G. Hawtrey, som i början av 1910-talet rekryterades till finansdepartementet där han bedrev ekonomisk forskning och vann internationellt anseende. Grunden i Hawtreys ekonomiska analys var att varukonsumtion var inflationsdrivande, medan sparande och investeringar ledde till sund ekonomisk tillväxt.

Genom att fokusera så mycket på en enskild ekonom, blir det lättare att framställa åtstramningspolitikens teoretiska grund som en ren efterhandskonstruktion. I själva verket rådde i stort sett total konsensus bland ekonomer kring dessa frågor, vilket gör Matteis resonemang mer svårköpt. Föreställningen som låg till grund för Hawtreys analys var Says lag, vilken vidhöll att tillgång skapade efterfrågan. Och det var ju precis det som Hawtreys teori syftade till: Åtstramningarna skapade ett budgetöverskott, vilket användes för att betala av krigsskulderna. Från 1921 och tio år framåt spenderade den brittiska staten dubbelt så mycket på skuldåterbetalning som på sociala program. Att ta pengar från arbetare, som annars hade spenderat dem på inflationsdrivande varukonsumtion, och ge dem till fordringsägare, vilka teorin antog skulle investera sina inkomster i produktionen, var alltså att gynna produktiv konsumtion och stävja improduktiv sådan. Detta dämpade inflationen och bidrog till ekonomisk tillväxt, allt enligt den rådande ekonomiska ortodoxin. 

År 1936 skulle John Maynard Keynes bli världsberömd när han vände Says lag på huvudet. Men att ifrågasätta Says lag dessförinnan hade varit att avslöja sig som en tokstolle av rang. Praktiskt taget alla ekonomer på 1910-och 1920-talet var eniga om vikten av åtstramningar för att stabilisera ekonomin, inklusive Keynes själv, som dessutom kritiserade regeringen för att de inte höjde räntan tillräckligt mycket. 

För att köpa Matteis resonemang att den ekonomiska teorin var en efterhandskonstruktion, måste vi alltså acceptera att i stort sett alla ekonomer vid den här tiden var med på denna förtäckta klasskamp – inte, märk väl, till förmån för deras klassintresse (ekonomer och statstjänstemän hörde ju till den löntagande medelklassen) utan för att gynna kapitalägarnas klassintresse. Mattei hade möjligen kunnat tackla denna motsägelse med hänvisning till exempelvis paret Ehrenreichs idé om »tjänstemännaklassen« (the professional managerial class), vars professionella framgång är bundet till kapitalet och vars främsta uppgift är att representera kapitalets intressen gentemot löntagarna. Men Mattei försöker aldrig på allvar reda ut denna paradox, hur det kan komma sig att en armé av medelklassakademiker i ett kritiskt skede tog på sig rollen som »kapitalismens väktare« och »kapitalackumulationens« försvarare, genom att förorda en politik som i praktiken missgynnade dem själva.

Dessutom finns det skäl att ifrågasätta om höjda räntor verkligen gynnade kapitalisterna. För den som följt den enorma ökningen i ekonomisk ojämlikhet i Sverige de senaste åren framstår påståendet som tveksamt. Som Andreas Cervenka visade i boken Girig-Sverige – Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika (Natur & Kultur, 2022) var det ju nollräntan som gjorde det möjligt för de superrika att bli både fler och rikare (läs gärna Jenny Anderssons förträffliga recension i Respons 3/2022). Tack vare tillgången på billigt kapital, kunde de redan förmögna investera i aktier, vilkas värde sedermera sköt i höjden. 

Det finns också skäl att ifrågasätta Matteis framställning av återgången till guldmyntfoten. Hon menar att detta gjordes för att ytterligare skilja ekonomin från politiken och därmed undanta den från demokratin. Att man gick in på samma paritetsnivå mellan guldet och pundet som före kriget förklarar hon med att det då automatiskt skapades ett åtstramningstryck. Men den allmänt accepterade förklaringen till att Storbritannien fattade detta beslut 1925 var att man ville bevara London som ett centrum för internationell bankverksamhet. Hade man gått in på ett lägre värde hade man i praktiken exproprierat en del av bankernas innehav, vilket hade skrämt bort internationella investerare. Som Barry Eichengreen visar i boken Golden Fetters – The Gold Standard and the Great Depression, 1919–1939 (Oxford University Press, 1996) var detta skälet till att både Tories och Labour stödde åtgärden, trots att man visste att det skulle driva upp arbetslösheten. Så snart priserna hade stabiliserats på en lägre nivå skulle sänkta räntor och uppköp av statsobligationer öka tillgången på pengar och frigöra investeringskapital, vilket skulle skapa fler arbetstillfällen. När det visade sig att denna strategi inte fungerade devalverades valutan (första gången 1931) varpå Storbritannien lämnade guldmyntfoten.

I sin iver att beslå ekonomer och tjänstemän med dolda klassmotiv missar Mattei dessutom en i mina ögon trovärdigare förklaringsmodell.

Var då åtstramningspolitiken ett misslyckande? Inom ett par år efter dess införande bromsade både Storbritannien och Italien framgångsrikt inflationen. Italien åtnjöt en kraftig ekonomisk tillväxt under hela 1920-talet, om än till ett högt pris. Lönerna gick ned och vinsterna upp. Storbritannien drogs med en arbetslöshet på över 10 procent i över ett årtionde. Matteis resonemang hade dock varit mer trovärdigt om hon hade lagt ut texten kring alternativen. Tio procents arbetslöshet är förvisso inget att rycka på axlarna åt, men det är inte hyperinflation heller. Hade den kunnat avstyras på ett sätt som skapat ett mindre ekonomiskt lidande? Mattei tar för givet att så var fallet, men hon underbygger inte sitt antagande.

I sin iver att beslå ekonomer och tjänstemän med dolda klassmotiv missar Mattei dessutom en i mina ögon trovärdigare förklaringsmodell. Inom Science and Technology Studies finns numera en bred flora av studier som närmar sig expertis som ett sociologiskt fenomen. Här granskas inte bara förutsättningarna för våra samhällen att producera auktoritativ kunskap, det vill säga expertis, utan också hur experter spelar en aktiv roll i att utforma och iscensätta sitt studieobjekt genom att i egenskap av experter beskriva dem. Ur ett sådant perspektiv är expertis per definition politiserad, men detta förhållande grundas inte för den skull i en medveten list. Mer kunskapsteori och mindre konspirationsteori hade gjort boken trovärdigare. För den intresserade kan jag rekommendera Donald MacKenzies, Fabian Muniesas och Lucia Sius bok Do Economists Make Markets? On the Performativity of Economics (Princeton University Press, 2007).

Det finns många alternativa förklaringar till varför kapitalismen tenderar att gynna kapitalisterna, som inte har med klasskamp att göra. Som Thomas Piketty visade i sin kioskvältande tegelsten Kapitalet i tjugoförsta århundradet (Karnival förlag, 2017) finns en inneboende kraft i kapitalismen som drar mot ojämlikhet, eftersom inkomsterna från kapital historiskt har varit högre än inkomsterna från lön. Denna ojämlikhet kan man kompensera för genom bland annat skatter och välfärd, men detta är inget som intresserar Mattei. För henne är även reformism ett slags klasskamp, eftersom reformer endast bidrar till att bibehålla ett i grunden orättvist system. Till och med den mogne Keynes stod på kapitalets sida, menar hon, eftersom han bortsåg från »betydelsen av exploatering för att förklara kapitalackumulationen«.

Det jag framför allt tar med mig efter läsningen är hur blinda liberala ekonomer och beslutsfattare tenderar att vara inför tvingande strukturer.

Även om det här är en bitvis tuff recension, är Kapitalets ordning fascinerande läsning. Mattei behärskar ledigt både de ekonomiska resonemangen och den historiska kontexten. Man kanske inte håller med henne om allt, men i slutänden rör det sig om en stimulerande bok skriven av en forskare som inte räds att ta strid mot vedertagna sanningar. Det jag framför allt tar med mig efter läsningen är hur blinda liberala ekonomer och beslutsfattare tenderar att vara inför tvingande strukturer. De har ofta sett på de fattigas villkor som självförvållade och underklassen består i deras version av människor som på grund av bristande disciplin inte förvaltar sina pengar ansvarsfullt. Den italienska ekonomen och åtstramningsförespråkaren Maffeo Pantaleoni, som uppträder i Matteis bok, talade till exempel om ett »anmärkningsvärt förfall« i arbetarnas »moraliska egenskaper«.

Sextio år senare skulle Margaret Thatcher beskriva arbetare som »lata, opålitliga, underlägsna och blodtörstiga«. Ett sådant synsätt gör att det blir lättare att leva med ekonomisk ojämlikhet och politiska åtgärder som drabbar dem som redan har det sämst. Mattei visar tydligt vilket lidande åtstramningspolitiken har orsakat bland löntagare och i synnerhet arbetare, ett lidande som många än i dag är tämligen okänsliga inför. Nog ligger det någonting i den politiska definitionen av kapitalismen trots allt.