Att bli äldre i en kultur som identifierar sig med det nya

Hade en uppstickare som presidentkandidaten Bernie Sanders, 74, varit möjlig i Sverige? Ja om vi ser till hans åsikter, sannolikt nej om vi tänker på hans ålder. Den svenska kulturen utmärks av en jämförelsevis negativ syn på äldre när det gäller politik, offentlighet och arbetsmarknad. Fredrik Persson-Lahusen jämför Sverige och Tyskland i sin essä i temablocket och tendensen i dessa stickprov går inte att ta miste på – i Sverige har unga, oprövade kort lättare att komma fram.

Att det förhåller sig så har förmodligen historiska orsaker. Efter andra världskriget har Sverige betraktat sig som det moderna landet framför andra och kapat banden till historien. I en sådan kontext får ungdomen som förväntad bärare av det nya en prioriterad ställning. Denna förändring skulle också kunna beskrivas som att kulturradikalismen här har fått en nästan total dominans. Detta medför lätt att sådant som vi förknippar med högre ålder, såsom livserfarenhet, äldre värderingar och synsätt, ses över axeln. Det finns nog en erfarenhetens och det goda minnets inneboende tendens till konservativ skepticism: ju längre man har varit med, desto svårare är det att bli riktigt imponerad av det som lanseras som nya idéer, av det enkla skälet att de ofta inte är nya.

Det finns nog en erfarenhetens och det goda minnets inneboende tendens till konservativ skepticism: ju längre man har varit med, desto svårare är det att bli riktigt imponerad av det som lanseras som nya idéer, av det enkla skälet att de ofta inte är nya.

Denna negativa inställning till äldre behöver modifieras av flera skäl. De är viktiga som konsumenter och det är något som både producenter och marknadsförare måste anpassa sig till – och har börjat göra, fastän litet trevande. Vi lever allt längre och är allt friskare upp i åren och inte minst för pensionssystemens skull behöver människor arbeta längre. Detta försvåras av en schablonartad, negativ syn på äldre arbetskraft. Som Clary Krekula påpekar i sin essä i tema-sektionen drabbas både yngre och äldre av åldersdiskriminering, men det finns ändå skäl att anta att diskriminering av äldre på arbetsmarknaden är den vanligaste formen av diskriminering över huvud taget. Det är också påfallande hur nedsättande kommentarer om äldre får passera obemärkt. En förklaring till det kan vara att det anses tillåtet att ”slå uppåt” och att man fortfarande uppfattar äldre som ”overdog”, säger Karin Lövgren i Jenni Sandströms intervju med henne.

En sådan inställning kan vara motiverad i ett traditionellt, patriarkaliskt samhälle, medan äldre i dag på olika sätt riskerar att bli ”underdog” och drabbas av nya former av ojämlikhet. Det nya pensionsförslaget gynnar utan tvekan dem som vill och kan arbeta längre, men inte dem som inte orkar arbeta längre eller tar ett stort ansvar för att vårda anhöriga.

En förändring av synen på äldre är också påkallad av den anledningen att forskning har visat att fysiskt och psykiskt åldrande är mycket mer flexibelt än vad man tidigare trodde. Intellektuell och fysisk aktivitet kan fördröja ålderssymptomen avsevärt och denna kulturrevolution uppifrån befolkningspyramiden har vi bara sett början på. ”Gamla män borde bli upptäcktsresande”, skriver T.S. Eliot i dikten ”East Coker” och det gäller förstås kvinnor också.

Kay Glans är chefredaktör för Respons.

Publicerad i Respons 2016-2