Att skriva historien med facit i hand

Den 26 augusti 1944 deltog Charles de Gaulle, den franska motståndrörelsens obestridde ledare, i en tacksägelsegudstjänst i Notre Dame för att fira Paris befrielse. Det var ett triumftåg genom Paris för de Gaulle, för det Fria Frankrikes styrkor och för motståndsrörelsen. Men det var också ett iscensättande av det som skulle komma sedan. Charles de Gaulle visste där och då att om han inte agerade som Frankrikes ledare i detta ögonblick skulle Frankrikes öde bestämmas av de allierade, i praktiken av USA och Storbritannien. Genom att förekomma krigsslutet kom också Frankrikes framtid att hamna i hans egna och i det Fria Frankrikes händer. Några år efter krigsslutet tog historien en annan vändning, men det är en helt annan berättelse.

Litteraturprofessor Ingvar Holm använder de Gaulles tacksägelsegudstjänst i sin bok Politik som teater (Carlsson, 1991) för att påvisa att det som sker bakom kulisserna är minst lika avgörande för den politiska händelseutvecklingen som det som utspelar sig på scenen. Eller för att citera William Shakespeare ur Som ni behagar: »Hela världen är en scen, och alla män och kvinnor bara spelare; de har sina utgångar och sina ingångar«. Att statsvetenskapen är en vetenskap om politik innebär därför också att det är en vetenskap om maktens många ansikten; om den fördolda, öppna och tvingande makten, men också om manipulation, svek och lojaliteter. 

Det är ur det perspektivet Ingrid Carlberg i sin bok Marionetterna tar sig an frågan om hoten mot dagens liberala demokrati. Kan den stå emot manipulation, propaganda och spel för gallerierna?

I centrum för Carlbergs framställning står Willi Münzenberg, representant för Tysklands kommunistiska parti (KPD) i den tyska riksdagen 1924–1933. Mest känd är han dock som propagandist för den internationella kommunismen, och de modeller och verktyg som han skapade för att sprida den ryska revolutionens lyckobringande effekter över världen.

Münzenberg var själv ingen intellektuell men han var ett pr-geni som visste hur man kunde trolla fram medieutrymme för att betjäna den kommunistiska saken. Han ordnade med finansiering för så kallade frontorganisationer, vilka sedan blev basen för folkligt motstånd, protester och uppror i olika politiska sammanhang. Till en början hade man världsrevolutionen som mål, senare var drivkraften motståndet mot fascism och nazism. Som Carlberg visar i sin bok fanns Münzenberg med redan före och under ryska revolutionen, som en skuggfigur i kulisserna, som drog i trådarna och fick dockorna att dansa. Dockorna, ja, det är i hennes framställning vi vanliga människor och de många beslutsfattare och förtroendevalda som man måste vinna över på sin sida för »saken«.

Carlberg tar upp otaliga exempel på hur Münzenberg manipulerade för att skapa opinion eller politiskt tryck. Till de mer välkända exemplen där man kan se spår av hans arbete hör rättegången mot anarkisterna Sacco och Vanzetti i USA, Riksdagshusbranden i Berlin, spanska inbördeskriget och det av CIA skapade Congress for Cultural Freedom, som i Sverige blev »Svenska kommittén för kulturens frihet«.

När jag läser Carlbergs text om Münzenberg kommer jag osökt att tänka på Storbritanniens tidigare premiärminister Boris Johnson. Deras huvuden pryds av samma vilda kalufs (om än mörk hos Münzenberg) och de uppvisar samma lättsamma förhållningssätt till sanning och konsekvens. Ytterligare en egenskap som förenar dem är förmågan att manipulera sin omgivning, och i Münzenbergs fall kanske även sig själv. Han var uppenbarligen inte bara skicklig på att dra i rätt trådar, utan även övertygad om att han arbetade för ett rättfärdigt mål. På hans gravsten i södra Frankrike, formulerat av hans egen hand, står skrivet att han strävade mot ljuset »om än lönlöst«. Jag är mer tveksam om den saken när det gäller Johnson.

Carlbergs framställning interfolieras av kortare avsnitt med intervjuer och samtal förda med experter, journalister och släktingar till bokens huvudsakliga persongalleri. Münzenberg är onekligen bokens självklara centralpunkt, men hon lägger även stor vikt vid att beskriva bifigurerna, till exempel Olof Aschberg och Georg Branting, som var hans kontakter i Sverige. Dessa får dock aldrig kött och blod på det sätt som Münzenberg får. Han och hans hustru Babette Gross framstår som ett politiskt power couple, med dagens språkbruk, men också som uppriktigt fästa vid varandra. De var ett nav i en europeisk krets av vänsterintellektuella, kommunister, liberaler, journalister, kulturarbetare och aktivister. Carlbergs noggranna arkivforskning hade dock kunnat lägga mer till bilden av Münzenberg och hans krets och bidra till att reda ut den oenighet kring hans person som framträder i den internationella litteraturen.

När jag läser Carlbergs text om Münzenberg kommer jag osökt att tänka på Storbritanniens tidigare premiärminister Boris Johnson.

Styrkan i Carlbergs bok är dess bas i forskningslitteratur, hennes eget arkivarbete och egna intervjuer med människor som fyller i glappen mellan de skriftliga källorna. Ytterligare en förtjänst med framställningen är att den tydligt blottlägger och problematiserar demokratins eviga problem: svårigheten att försvara sig mot auktoritära krafter som utnyttjar dess öppenhet för egna syften. Detta är och förblir demokratins avgörande dilemma.

Min första invändning mot boken är att Carlberg inte skiljer på när människor försöker sko sig själva, medvetna om sitt falskspel, och när de uppriktigt tror att de gör gott. I Münzenbergs fall gällde uppenbart under lång tid det sistnämnda, åtminstone tills dess att Stalins skräckvälde började gå ut över hans innersta krets och till slut även över honom själv. 

Orsakerna bakom Münzenbergs död är oklara men Carlberg lutar åt att han i juni 1940 mördades av en sovjetisk agent i samband med ett flyktförsök från ett franskt fångläger, där han som tysk placerades efter nazisternas invasion. Münzenberg var självständig och krävde ett handlingsutrymme som Stalin inte kunde tåla. Vid upprepade tillfällen hade han vägrat hörsamma kallelser till Moskva, förmodligen eftersom han kände till att de som lydde order eller redan befann sig på plats riskerade att fängslas eller till och med arkebuseras efter osäkra rättegångar.

Carlberg brinner för saken, hon vill rädda demokratin från manipulatörer, politiska dramaturger och propagandister. Men det räcker inte riktigt ända fram. Berättelsen är skriven med facit i hand, formad först när vi (kanske) vet vem som gynnades och vilka det var som agerade.

Min andra invändning är att Carlberg aldrig diskuterar var gränsen går mellan det illegitima, det legitima och det önskade när det gäller opinionsbildning. Samhällsvetenskaplig litteratur med fokus på opinionsbildning, politisk psykologi och demokratins mekanismer lyser nästan helt med sin frånvaro. Begreppen publikdemokrati och åskådardemokrati diskuteras aldrig, trots att de vid det här laget ingår är etablerade i den statsvetenskapliga forskningen. Här framhålls bland annat att partier och demokratiska institutioner i dag är mindre beroende av medlemmar och aktivister än förr. Medialiseringen och den offentliga diskussionens digitalisering har gjort politik mer till en åskådarsport än en gräsrotsverksamhet, menar man. Nu för tiden lutar sig partierna alltmer mot sina anställda, konsulter och opinionsanalytiker och förlitar sig i allt lägre utsträckning på medlemmarnas eget demokratiarbete. Sammantaget innebär dessa förändringar att det blir lättare att manipulera människor, samtidigt som befolkningens misstänksamhet ökar.

Att reducera frågan om demokratins vara eller icke till en kategorisk diskussion om »strategiska förvillelser« som »inte hör hemma« i en demokrati är att förenkla resonemanget intill det tvivelaktigas gräns. Är exempelvis stödstrumpornas opinionsbildning i början av 1990-talet, kampen mot FRA-lagen och den amerikanska underrättelsetjänstens kulturkrig mot Sovjet att betrakta som samma sak? Eller för att komplicera ytterligare: Hur ska man se på det faktum att åtminstone norsk statsvetenskap efter kriget fick ekonomiskt stöd av USA för att utveckla en modern empirisk opinionsforskning som i dag är ett av demokratins viktigaste kalibreringsinstrument? Enligt mig utgör detta inget som helst hinder för att omfamna denna vetenskapliga diskurs. 

Att reducera frågan om demokratins vara eller icke till en kategorisk diskussion om ›strategiska förvillelser‹ som ›inte hör hemma‹ i en demokrati är att förenkla resonemanget intill det tvivelaktigas gräns.

Att skapa opinion för sin sak är en del av politiken. Det Carlberg vill sätta fingret på är när detta sker i det fördolda och kan klassas som illegitimt. Gott så. I boken diskuterar hon dock inte de principer som skulle kunna skilja illegitim opinionsbildning från legitim. Utan facit i hand skulle till exempel kampen för Algeriets självständighet, när hemliga nätverk förde ut pengar i resväskor från Frankrike till självständighetsrörelsen FLN, hamna på fel sida om Carlbergs gräns. I dag vet vi att båda parter i detta smutsiga krig använde alla till buds stående medel, tillåtna eller ej. Men hade det där och då varit mer demokratiskt att avfärda de underjordiska nätverkens försök att påverka opinionen och i stället helt underkasta sig den franska militärens synsätt? Eller för all del de franska ekonomiska aktörer inom livsmedels- och vinindustrin i Algeriet som kunde föra fram sina intressen genom demokratiskt valda politiker? Begreppen tenderar att flyta samman, det som är manipulation i det ena fallet är legitim propaganda i det andra, utan att det framgår var gränserna går. Här hade krävts ett verktyg för att urskilja demokratins egenart i motsats till auktoritära regimers arbetsmetoder, ett verktyg som Carlberg aldrig utvecklar.

Dagens politiska marionetteater ser annorlunda ut. Medielandskapet har förändrats på ett sätt som Münzenberg på sin tid bara hade kunnat drömma om, med en digital medvetandeström där journalistiskt, ideologiskt och underhållande innehåll strömmar fritt och där upphovspersonerna kan vara av alla möjliga slag. 

Tyvärr klargör Carlberg egentligen aldrig vad vi vanliga medborgare har för roll i en demokrati. I hennes framställning är vi inget annat än offer för kallblodiga manipulatörer. Vi kanske tror att vi har något faktiskt inflytande över politiken, men i själva verket är det någon annan som drar i trådarna. Jag menar dock att man som medborgare i en demokrati har ett stort ansvar att själv försöka bedöma vilka källor och personer som är trovärdiga. 

Alla kommer någon gång att låta sig luras, men min förmodan är att de som tillhör yngre generationer än Carlberg och jag själv har en mer hälsosam distans till de digitala tricks som vi dagligen utsätts för. Yngre personer saknar å andra sidan ofta kunskap om demokratin som styrelseskick, dess grundläggande innebörd, förtjänster och villkor. I vår tid krävs båda dessa bitar för att avslöja och kringgå marionetteaterns regissörer.