Historikern Miriam Gebhardt avlivar i en ny bok många myter om massvåldtäkterna mot tyska kvinnor i andra världskrigets slutskede. Det var inte enbart rödarmister som våldtog; även amerikanska, brittiska och franska soldater gjorde sig skyldiga till sådana förbrytelser. Särskilt de amerikanska soldaternas våldsexcesser var länge en väl bevarad hemlighet.
Den tyska historikern och journalisten Miriam Gebhardt skildrar i Als die Soldaten kamen – Die Vergewaltigung deutscher Frauen am Ende des zweiten Weltkriegs (2015) hur sovjetiska soldater den 21 oktober 1944 intog Nemmersdorf, en by med knappt 700 invånare i närheten av Königsberg. Ett okänt antal civila dödades och våldtogs, innan byn återerövrades. Nemmersdorf upphöjdes omedelbart i nazipropagandan som symbol för vad som skulle hända om Tyskland förlorade kriget: Röda arméns slaviska och asiatiska horder skulle välla in i landet för att mörda och våldta.
Att västsoldater kunde göra sig skyldiga till lika brutalt våld som rödarmister hade man däremot inte räknat med. Gebhardt skildrar också de scener som utspelade sig när amerikanska soldater den 29 maj 1945 nådde fram till Moosburg, en liten bayersk stad på 10 000 invånare. Borgmästaren ville ge upp utan strid, men SS-förband bjöd motstånd. Efter att staden intagits kom hämnden. Husen plundrades på allt av värde. Vid nattliga räder släpades kvinnorna ur sängarna och våldtogs gång på gång, ofta framför ögonen på familjemedlemmar. Detsamma hände på flera platser i Bayern. Många våldtäkter fick dödlig utgång, många av offren begick självmord.
Det är en minst sagt vansklig uppgift att fastslå antalet offer för våldtäkterna i krigets slutskede. Svårigheterna framgår av den stora spännvidden i de beräkningar som gjorts, alltifrån kriminologen J. Robert Lillys uppgifter om 11 000 amerikanska våldtäkter till de två miljoner tyska kvinnor som för det mesta sägs ha blivit våldtagna av sovjetiska soldater. Mot den bakgrunden är det inte förvånande att Gebhardts bok, som är den första att ta ett helhetsgrepp över detta kontroversiella ämne, satt igång en omfattande diskussion i och utanför Tyskland.
Det rådde länge kompakt tystnad kring detta kollektiva kvinnotrauma i det besegrade Tyskland. Ett undantag var den anonymt utgivna dagbok som utgavs på engelska 1954 och på tyska 1959, Anonyma. Eine Frau in Berlin. Tagebuch-Aufzeichnungen vom 20 april bis 22 juni 1945, en självutlämnande skildring av det öde som drabbade många tyska kvinnor i slutstridernas Berlin – att bli brutalt våldtagna av Röda arméns soldater. ”Anonyma” gick hand ur hand tills hon räddade sig genom att ingå sexuella förbindelser med sovjetiska armébefäl, vilka genom sin rang kunde skydda henne mot andra män. Författarinnan kritiserades för att ha dragit den tyska kvinnans ära i smutsen genom att ”ge sig” till förövarna. Chockad över att få sin trovärdighet som våldtäktsoffer ifrågasatt förbjöd hon nya utgåvor under återstoden av sin livstid. Först 2003, två år efter hennes död, utkom den andra tyska upplagan, som blev en stor försäljningsframgång, sedermera filmatiserad.
I den diskussion som följde på utgivningen 2003 kunde journalisten Jens Bisky i Süddeutsche Zeitung avslöja vem ”Anonyma” var: journalisten Marta Hillers. Bisky nöjde sig emellertid inte med att röja hennes identitet, utan knöt också an till kritiken från 1950-talet genom att ifrågasätta Hillers trovärdighet som vittne och offer för den våldtäktsvåg som drabbade Berlin under de sista krigs- och första efterkrigsveckorna. Han ifrågasatte också dagbokens värde som tidsdokument, eftersom det inte kunde uteslutas att tillägg till texten gjorts i efterhand. Detta motbevisades omgående av andra debattörer. Gebhardt ger Biskys kritiker rätt och framhåller att dagböcker i likhet med annan vittneslitteratur inte ger en objektiv återspegling av händelseförlopp. Det rör sig om subjektiva källor, i det här fallet en berättelse med inslag av bearbetning av djupt upplevda personliga trauman. Sådana dokument har självklart också ett källvärde.
Gebhardts studie föregicks vidare av den feministiska regissören Helke Sanders dokumentärfilm Befreier und Befreite och en antologi med samma namn, båda från 1992. Här uppmärksammades våldtäkterna i hela den sovjetiska ockupationszonen vid krigsslutet. Boken liksom filmen byggde på intervjumaterial och stickprov från två sjukhus i Berlin. Med hjälp av demografisk expertis tyckte sig Sander kunna fastslå att 2 miljoner tyska kvinnor fallit offer för ryska våldtäkter, enbart i Berlin 110 000.
Gebhardt gör inte anspråk på att lika exakt kunna bestämma antalet våldtäktsoffer. Ingen av ockupationsmakterna har visat intresse av att utreda frågan, eftersom resultatet skulle kunna drabba de egna truppernas anseende. Man måste därför nöja sig med skattningar. Gebhardts källmaterial kommer från flera arkiv i olika delar av Tyskland, vilket gör det mer representativt än det material som arbetsgruppen kring Sander haft tillgång till. Gebhardt kombinerar på ett systematiskt vis sjukhusjournaler, myndighetsdokument som polishandlingar, ansökningar om abort och ekonomisk ersättning samt självbiografiska anteckningar och rapporter från katolska präster. Däremot finns inget rättegångsmaterial att tillgå, eftersom de utländska soldaterna inte var underställda något tyskt rättsväsende. En viktig faktor i Gebhardts beräkningar är hur många graviditeter och barn som övergreppen kan tänkas ha lett till. Enligt Gebhardts överslagsberäkningar uppgick antalet tyska våldtäktsoffer till cirka 860 000 kvinnor. 300 000 våldtäkter begicks av amerikanska, franska och brittiska soldater och närapå dubbelt så många, 560 000, av Röda arméns soldater. Noteras bör att det rör sig om minimisiffror, som inte omfattar andra former av sexuellt våld än vaginal penetration, inte heller våldtäkter på män.
Gebhardts främsta kritik mot Sander gäller dock inte i första hand siffrorna, därom kan och bör diskussionen fortsätta. Huvudinvändningen är att Sander bidragit till att befästa uppfattningen att det sexuella våldet enbart utövades av sovjetiska soldater.
Ett exempel på en historiker som okritiskt upprepat Sanders siffror är Anthony Beevor, i Berlin – Slutstriden 1945 (2002). Även bland svenska historiker har liknande uppfattningar slagit rot. I en ny universitetslärobok, En samtidig världshistoria (red. Maria Sjöberg, 2014), uppger Klas Göran Karlsson, att sannolikt 2 miljoner våldtäkter begicks av ryska soldater. Religionshistorikern Svante Lundgren framförde nyligen utan några reservationer samma siffra i en understreckare i Svenska Dagbladet (19/8 2015).
Sexuellt våld i militära konflikter har en lång historia och upphörde inte med andra världskriget. Under 90-talets krig på Balkan beräknas mellan 20 000 och 50 000 bosniska flickor och kvinnor ha våldtagits och i folkmordets Rwanda 1994 mellan 250 000 och 500 000. Som Svante Lundgren framhåller rörde det sig inte om soldaternas oförmåga att kontrollera sin sexualitet utan om massvåldtäkter som led i krigföringen, som en medveten taktik att injaga skräck hos motståndarna och bryta ner deras moral. Och i dagens Irak och Syrien är den sexuella terror som utövas av IS-krigare dessutom religiöst sanktionerad. Att våldta vantroende kvinnor är, enligt förövarna, inte bara tillåtet utan en religiös plikt. Våldtäktsvågen i andra världskrigets slutskede inträffade däremot när fienden redan besegrats och fortsatte en bit in på 50-talet. Här var det mindre en fråga om strategiskt våld och mer om en häxbrygd av hat- och hämndkänslor uppblandat med sexistiskt grupptryck.
I Ian Burumas År noll (2013, på svenska 2015), framhålls hämndmotivet som orsaken framför andra till massvåldtäkterna i andra världskrigets slutskede. Buruma spekulerar inte i hur många som våldtogs, men hävdar att de amerikanska soldaterna varnades av sina befäl för att dra på sig könssjukdomar, medan de sovjetiska soldaterna av sina överordnade uppmuntrades till våldtäkterna. En av de myter som Gebhardt punkterar är just denna, att våldtäkterna sanktionerades uppifrån. De ryska soldaterna, lika litet som de västallierade, uppmuntrades att begå våldtäkter. I själva verket straffades de som ertappades hårt.
I den mån västsoldaters övergrepp uppmärksammades utpekades i enlighet med tidens rasfördomar svarta amerikaner och franska nordafrikaner som gärningsmän.
Särskilt de amerikanska soldaternas våldtäktsexcesser – offren uppskattas av Gebhardt till 190 000 – har länge varit en väl bevarad hemlighet. Det kalla kriget krävde rättning i leden och i Västtyskland ville man inte stöta sig med den nye bundsförvanten. I den mån västsoldaters övergrepp uppmärksammades utpekades i enlighet med tidens rasfördomar svarta amerikaner och franska nordafrikaner som gärningsmän. Att ingen av dessa grupper statistiskt sett var överrepresenterade bland förövarna framgår av Gebhardts studie. I DDR var det på motsvarande sätt tyst om de ryska massvåldtäkterna, eftersom det skulle ha stört bilden av sovjetsoldaten som befriare och kamrat. Inte heller 1970-talets västtyska vänster engagerade sig i de våldtagna kvinnornas öde. Anledningen var säkert rädsla för att allt tal om tyskars lidanden under andra världskriget skulle kunna tolkas som nationalistisk historierevisionism och spela de krafter i händerna som försökte relativisera Förintelsen.
Inte ens den feministiska kvinnorörelse som växte fram i Västtyskland under 70-talet förmådde bryta tystnaden kring övergreppen. Det gäller även rörelsens galjonsfigur Alice Schwarzer, som i sin självbiografi från 2011, Lebenslauf, berättar att hennes mor var nära att bli våldtagen av en amerikansk soldat. I det avseendet innebar Sanders intervjubok en vändpunkt, men det är först med Gebhardts bok som bilden av vad som hände fått tydligare konturer.
Den är banbrytande på många vis. Den ger en postum rehabilitering av de många våldtäktsoffren, samtidigt som den avlivar en rad myter, inte minst den om Röda armén som våldtäktsmaskin utan motsvarigheter. I sin väldokumenterade studie visar Gebhardt att även de västallierade trupperna gjorde sig skyldiga till massivt sexuellt våld. Våldtäkterna ägde rum över hela landet, i byar och städer, inte bara i landets östra delar. Boken har också stor aktualitet i vår egen tid, där sexuellt våld i militära konflikter spelat och spelar en framträdande roll.
Jan Christensen är docent och lektor i historia vid Göteborgs universitet.
