Avgränsningen mot högerextremistiskt språkbruk håller på att luckras upp

Partiet Alternative für Deutschland (AfD) har på två år förändrat tonläget och språkbruket i den tyska debatten. Gränsen för vad som kan sägas offentligt har förskjutits och ord som tidigare ansetts alltför historiskt belastade genom Tredje riket återkommer nu i debatten. AfD har också utvecklat en speciell strategi för tabubrott av detta slag. Man begår ett övertramp, ber sedan om ursäkt för det, och klagar sedan på censur. Två nya tyska böcker belyser dessa förändringar och diskuterar hur man ska bemöta dem.

Den 4 november uppmärksammar de tyska nyhetskanalerna att politikerna Claudia Roth och Cem Özdemir (båda före detta språkrör för Bündnis 90/die Grünen) mottagit explicita mordhot från högerextrema aktörer. Roth och Özdemir reagerade nästan resignerat lugnt: Detta är vardag för tyska politiker. På kommunal nivå är politikerna så utsatta att det är svårt att rekrytera nya kandidater. Den socialdemokratiska borgmästaren Martina Angermann meddelade nyligen att hon avslutar sitt uppdrag i Arnsdorf (Sachsen) efter månader av hot och trakasserier. Allt detta utgör en fortsättning på sommarens infekterade debatt i Tyskland om högerextrem terror och dess konsekvenser efter mordet på CDU-politikern Walter Lübcke. Den huvudmisstänkte gärningsmannen har kopplingar till organiserad nazism, en miljö som enligt det tyska författningsskyddet omfattas av 24 000 personer, varav över hälften anses vara våldsbenägna. Under våren 2019 avslutades processen mot terrorcellen NSU som mördade tio personer med invandrarbakgrund och som på grund av författningsskyddets och polisens totala ignorans kunde operera ostört i närmare ett decennium (Christoph Anderssons djuplodande skildring av terrorcellen recenserades i Respons nr 3/2018). Hur kunde Lübckes mördare ha undgått författningsskyddet? Hade man ingenting lärt av fallet NSU?

Eftersom språkligt handlande är utgångspunkt för all politik är det centralt att också granska vilken roll språkbruket spelar i det förment uppskruvade tonläget.

Den tyska debatten kom dock inte bara att handla om huruvida myndigheterna underskattat hotet från den nazistiska miljön, utan även om sambandet mellan hatretorik och våld. I likhet med de mordhotade gröna politikerna Roth och Özdemir var Lübcke en av dem som stödde Merkels linje i samband med flyktingsituationen 2015, och för detta tvingades han ta emot enorma mängder hat och hot, inte minst på sociala medier. Anmärkningsvärt i sammanhanget är att explicita mordhot mot Lübcke också stod att finna på officiella facebook- och twitter-konton kopplade till det högerpopulistiska partiet Alternative für Deutschland (AfD), ett parti som sedan valet 2017 har 12,6 procent i tyska förbundsdagen och som under hösten 2019 blev näst största parti i delstatsvalen i Brandenburg (23,5 procent), Sachsen (27,5 procent) och Thüringen (23,4 procent). Hatinläggen blev kvar utan att någon kommunikationsansvarig för partiet plockade bort dem (inte Facebook heller för den delen). De offentliga försöken från AfD att distansera sig från näthatet har varit halvhjärtade. När Lübcke hedrades i det bayerska delstatsparlamentet blev AfD-ledamoten sittande på sin stol.

Det är inte första gången som högerpopulistiska AfD anklagas för att ha bidragit till ett olustigt samtalsklimat som banar väg inte bara för polarisering och personangrepp, utan också för hat och i slutändan våldshandlingar. Eftersom språkligt handlande är utgångspunkt för all politik är det centralt att också granska vilken roll språkbruket spelar i det förment uppskruvade tonläget. Språkvetarna Thomas Niehr och Jana Reissen-Kosch har undersökt högerpopulismens språkliga strategier i boken Volkes Stimme – Zur

Sprache des Rechtspopulismus (”Folkets röst – Om högerpopulismens språk”). Studien rör i första hand Tyskland, men utifrån deras exempel och slutsatser är det lätt att finna paralleller till populistiska politikers och partiers retorik, så även i en svensk kontext.

Själva begreppet populism är fortfarande att betrakta som ett negativt signalord. Visserligen finns det numera även stolta populister som i begreppet endast lägger uppsåtet att uppfylla folkets vilja, men ytterligare betydelsekomponenter som opportunism och demagogi gör begreppet alltjämt till ett skällsord. Den som lyckas förse sin motståndare med etiketten populism kan än så länge plocka poäng i debatten. Samtidigt kan vi konstatera att begreppet blir allt mer urvattnat – vilket är en typisk karriär för ett signalord – och ofta används det helt enkelt som avfärdande av politiska utspel från motståndaren.

Trots den spridda användningen av ordet populism finns det särdrag för just högerpopulism. Niehr och Reissen-Kosch ser antagonismen mellan folket och eliten som en av högerpopulismens viktigaste retoriska strategier. Populismen ser sig som företrädare för ”vanligt folk” gentemot en korrumperad politisk elit som skor sig på folkets bekostnad. Populismens representanter tar folkets parti gentemot etablissemanget och vet – inte med hjälp av fakta och expertis utan genom sunt förnuft – vad som är bra för folket. Folket betraktas i högerpopulismen som en homogen gemenskap som bygger på ursprung och släktskap, ett kollektiv som genom en gemensam historia tänker, känner och kräver samma saker.

Populismens frekventa bruk av folk är emellertid inte oproblematiskt i en historisk kontext. Victor Klemperer konstaterade i sin bok om Tredje rikets språk (LTI) att folk användes lika flitigt som salt i maten: i alla lägen tillsätter man ”en nypa folk”. Det går inte att komma ifrån att ett folkkoncept som utgår från härstamningsprincipen (jus sanguinis) väcker associationer till den blod-och-jord-politik som nazisterna propagerade. Den tidigare AfD-politikern Frauke Petry tyckte trots detta att det var en bra idé att rehabilitera adjektivet völkisch, ett av nazismens favoritord, för att beteckna företeelser som hade med folk att göra.

Samma etniska folkbegrepp finner vi också i de konspirationsteoretiskt laddade begreppen Umvolkung och Bevölkerungsaustausch, som på svenska ungefär motsvarar uttrycket folkutbyte. Idéen om det så kallade folkutbytet dyker upp i det manifest som den högerextremistiske terroristen i Christchurch efterlämnade. Han hade hämtat inspiration från den identitära rörelsen som driver Renaud Camus tes om en Grand Remplacement, att den europeiska befolkningen på sikt kommer att bytas ut mot multietniska folk. Pseudoteorin om ”folkutbytet” visar hur språkbruk och idéer ingår i ett kontinuum, där högerextrema miljöer och personer överlappar med högerpopulistiska folkvalda. Tyskt författningsskydd undersöker nu kopplingar mellan den identitära rörelsen och AfD, samtidigt som de senares partiledare Alexander Gauland (skämtsamt?) kallar det tyska migrationsverket för ”Den korrupta myndigheten för befolkningsutbyte och kriminalitetsimport”.

Bruket av folk är ett exempel på hur AfD:s intåg i den tyska politiken medfört att ett ordförråd som varit försvunnit från det offentliga samtalet fått konjunktur, nämligen ord med koppling till nationalsocialismen och Tredje riket. Tyskland är ett land som på ett imponerande vis hanterat sin fascistiska historia genom ett ständigt upplysnings- och informationsarbete. Tanken var att sensibilisera sina medborgare för ett språkbruk som präglat den nazistiska propagandan och för de tankefigurer som utgjorde grogrund för Tredje rikets humanitära brott. Det har alltid varit en moralisk självklarhet i tyskt politiskt språkbruk att vissa ord faktiskt är för historiskt belastade för att fungera. Företrädare för AfD har vid upprepade tillfällen skapat rubriker genom att använda sig av just dessa belastade ord eller att bagatellisera nazismens brott. Mest känd är väl partichefen Gaulands beskrivning av Tredje riket som en ”fågelskit i tysk historia”.

Det har alltid varit en moralisk självklarhet i tyskt politiskt språkbruk att vissa ord faktiskt är för historiskt belastade för att fungera.

Lügenpresse och Gleichschaltung är två andra ord som cirkulerar i högerpopulistiska kanaler och som delvis rymmer samma kritik som konceptualiseras i det svenska begreppet åsiktskorridor. Språkbrukarna beklagar ett medielandskap där alla säger samma sak och där vänsterliberala mainstream-medier sprider fake news. Lögnpressen var nazisternas ord för den liberala pressen och likriktningen var den politiska åsiktsnivellering som NSDAP genomdrev från 1933 i alla mediekanaler. Med dessa ord förpackas i dag alltså å ena sidan diktaturförebråelser mot den tyska regeringen för att detaljstyra pressen, samtidigt som man å andra sidan själv använder nazisternas propagandabeteckning för att smutskasta samma press. Ett ytterligare exempel på nationalsocialistiskt präglat språkbruk är att politiska motståndare – som exempelvis Angela Merkel – förlänas epitetet folkförrädare (Volksverräter). Exemplet känns igen från den svenska debatten där KD-politikern Sara Skyttedal liknade Annie Lööf vid Quisling (synonym för landsförrädare) i samband med undertecknandet av januari-avtalet. Frågan huruvida Skyttedal verkligen insåg ordets fulla potential kan givetvis ställas, men konsekvensen av yttrandet blir densamma. Uttrycket förrädare är inte bara stigmatiserande utan kriminaliserar också personen på ett sätt som legitimerar hat och hets.

Strategin att rehabilitera och normalisera nazistiskt språkbruk ingår i en större kontext där även andra varianter av tabubrott ingår. AfD skaffar sig medial uppmärksamhet genom någon typ av skandal, där rasistiska och diskriminerande yttranden snarare än politiska innehåll står i centrum. Gruppledaren Alice Weidel talade i förbundsdagen om ”slöjflickor, socialbidragsberoende knivmän och andra dagdrivare” som en belastning för statsbudgeten, en annan parlamentsledamot kallade Boris Beckers son för ”halvneger” på Twitter. Gemensamt för dessa övertramp är att den som yttrat dem gör någon form av medial avbön som ofta går ut på att det handlar om en felcitering, missförstånd, att något har ryckts ur sin kontext eller att man uppenbarligen inte får säga någonting alls längre.

Inom språkvetenskapen kallas den här strategin för kalkylerad ambivalens. Det rasistiska yttrandet tonas ner, relativiseras, kanske till och med tas tillbaka för att inte skrämma bort de väljare som trots allt ryggar tillbaka för öppen rasism. Men den språkliga handlingen är ju redan utförd, partiet förknippas med ett yttrande som tilltalar väljarna på yttersta högerflanken. Dessutom kan partiet använda de protester som uppstår i samband med provokationerna till att kultivera sin offerstatus. Det talas om censur, åsiktsdiktatur, om en politisk korrekthet som är kvävande för det politiska samtalet.

Just den politiska korrektheten är föremål för ytterligare en bok från det tyska Dudenverlag, som utgör ett intressant komplement till Niehrs och Reissen-Kosch studie av det högerpopulistiska språket. Språkvetaren och bloggaren Anatol Stefanowitsch analyserar i sin bok Eine Frage der Moral – Warum wir politisch korrekte Sprache brauchen (”En fråga om moral – Varför vi behöver politiskt korrekt språk) kritiken mot politiskt korrekt språkbruk och landar i en plaidoyer för människans moraliska ansvar för sina språkliga handlingar. Stefanowitsch argumenterar för att PK är ett uttryck som i första hand används för att diskreditera personer som engagerar sig mot språklig diskriminering. Kritiken mot politisk korrekthet tycks alltså i mindre utsträckning härröra från en verklig oro för exempelvis litterära traditioner eller alltför komplicerade uttryck utan snarare vända sig mot en grupp som man inte vill ska visas denna hänsyn. Medan beteckningen för Pippi Långstrumps pappa för att nämna ett prominent exempel har förorsakat animerande debatter har ett stort antal moderniserade och kulturellt adapterade litterära verk gått dessa debattörer helt förbi. Likaså har den strukturellt betonade kritiken mot otympliga participformer som till exempel Studierende som en genusneutral form i stället för den generiskt maskulina formen Student aldrig lyfts mot liknande participformer som finns i det tyska språket sedan lång tid tillbaka (som till exempel Reisende). För den som kan sin språkhistoria är participformer varken en nymodighet eller onödigt krångliga.

Stefanowitsch formulerar ett slags gyllene regel för språkligt umgänge enligt formeln att handla mot andra såsom du själv skulle vilja bli behandlad av andra. Det låter tämligen enkelt, men problemet menar Stefanowitsch, är många språkbrukares ovilja att se den språkliga diskrimineringens konsekvenser, vilket hänger samman med oförmågan att försätta sig i den diskriminerades roll. Här behövs således både en större medvetenhet, men också konsensus i att människor inte bör exkluderas och/eller diskrimineras.

Betyder då detta att PK inte är ett hot mot yttrandefriheten? Nej, eftersom det inte handlar om vad som får sägas utan hur något sägs.

Betyder då detta att PK inte är ett hot mot yttrandefriheten? Nej, eftersom det inte handlar om vad som får sägas utan hur något sägs. Dessutom förhåller det ju sig så att så länge språkbrukaren inte gör sig skyldig till något brott (som hets mot folkgrupp eller förtal) är inte heller hur något sägs något som renderar ett straff. Förvisso kan utsagan kritiseras, men detta är som bekant också del av yttrandefriheten.

Båda böckerna har ett tydligt upplysningssyfte. Medan Stefanowitsch pläderar för den politiska korrektheten som ett moraliskt imperativ i vår språkliga vardag, vill Niehr och Reissen-Kosch förmedla kunskap om språkets roll i populistisk argumentation och därigenom hur högerpopulismens ”språkliga manövrar” sakta men säkert normaliserar rasism och diskriminering i det offentliga samtalet. Stefanowitsch visar med historiska exempel hur ett nedvärderande språk ofta leder till diskriminerande (och ibland förödande) handlingar. Kunskapen om detta borde få oss att handskas lite mer försiktigt med hur vi använder språkbruket.

Efter snart två år med AfD i den tyska förbundsdagen är det bara att hålla med Niehr och Reissen-Kosch om att både språkbruk och tonläge har förändrats. Gränsen för vad som kan yttras i offentligheten har förskjutits och det språkliga handlandet har blivit radikalare. Den absoluta gränsen mot högerextremistiskt språkbruk är uppluckrad och med hjälp av ord som ”rapefugees” och ”asylturister” skapar högerpopulismen en cynisk och fientlig bild av flyktingar samtidigt som deras skyddsstatus ifrågasätts. Borta är en tidigare parlamentarisk tradition där argumentativa konflikter förvisso stod i centrum – debatt och kamp utgör trots allt politikens kärna – men de var fast förankrade i ett demokratiskt fair play. Genom de återkommande tabubrotten förändras förutsättningarna för språklig anständighet så att till exempel skyddet mot språklig diskriminering inte längre tycks givet. Och är det inte just anständighet som är nyckelordet här? Förutom de lagar som reglerar vår samvaro finns det en massa oskrivna regler i samhället för hur vi bör förhålla oss respektfullt mot varandra och den språkliga interaktionen borde vara en självklar del av detta.

Det högerpopulistiska språket leder inte bara till ett råare diskussionsklimat utan ifrågasätter genom sina språkliga strategier också demokratiska värden som att ingen ska behöva utstå rasistiska yttranden eller riskera våld och hot i sitt utövande som folkvald. Politiker ska granskas och kritiseras, meningsmotståndare ska motbevisas i sakfrågor med hjälp av debatt, men hatets diskurs hör inte hemma i parlamentariska samtal (och inte någon annanstans heller för den delen). Annars är risken stor att fallet Lübcke endast är början.

Publicerad i Respons 2020-1