Banbrytande verk inom feministisk litteraturforskning

Vem kan motstå en bok vars första kapitel inleds med frågan: »Is a pen a metaphorical penis?« (Är pennan en metaforisk penis?) Den nyfikna behövde inte bli besviken. De amerikanska litteraturforskarna Sandra M. Gilbert och Susan Gubar fyrade av en utmaning, en kraftinsats och ett fast beslut att avslöja den västerländska tanketradition som förpassat den kvinnliga författaren till en andraklassposition. I det slutande nittonhundratalet blev boken en av de mest inflytelserika inom feministisk litteraturvetenskap. Den drygt 700-sidiga, banbrytande The Madwoman in the Attic – The Woman Writer and the Nineteenth-Century Literary Imagination (1979) handlar om artonhundratalets framstående brittiska och amerikanska skrivande kvinnor: Jane Austen, Charlotte Brontë, Emily Brontë, Emily Dickinson, George Eliot, Christina Rossetti och Mary Shelley. Men den tar nya djärva grepp om de välkända verken.

Under 1960-talet hade den expanderande feministiska litteraturforskningen granskat kvinnliga gestalter i männens litteratur och funnit sexism, seglivade schabloner och svartvita bilder. Med den teoretiska och ideologiska nyorienteringen på 1970-talet var det dags för nästa skede. Nu började forskningen rikta uppmärksamheten mot de skrivande kvinnorna och därmed mot hela det kulturella fält där kampen om tolkningsföreträde, kanonbildning och litterär smak utspelade sig. Många bortglömda kvinnliga författarskap lyftes ut i ljuset, de kanoniserade diktarna lästes med nya ögon och man började urskilja en kvinnlig litterär tradition som präglats av historisk marginalisering. I Norden utmynnade detta radikala paradigmskifte så småningom i storverket Nordisk kvinnolitteraturhistoria (1993–1998).

Sandra M. Gilberts och Susan Gubars bok bildade ett nav i utvecklingen och inspirerade en mängd studier om kvinnliga författare. Deras inledande fråga om vilket organ pennan egentligen symboliserar handlar om kvinnornas förhållande till skrivandet. Det var komplicerat och styrt av tidens uppfattningar om vad som konstituerade en äkta konstnär. För artonhundratalskvinnorna var det förenat med fara och ängslan att över huvud taget skriva och publicera sig. Gilbert och Gubar använder uttrycket »the anxiety of authorship«, rädslan för att fatta pennan. Det myntades i dialog med den amerikanske litteraturforskaren Harold Blooms klassiska tes om det litterära verkets skapelseprocess, »the anxiety of influence« – rädslan för påverkan. Bloom beskriver relationen mellan författaren och hans föregångare i freudianska termer som ett oidipalt förhållande mellan far och son, där sonens frigörelse måste ske genom förskjutande och strid. Det är en beskrivning av den manlige författaren och hans föregångare av samma kön.

För kvinnorna såg det annorlunda ut. I grunden handlade det om att de var tvungna att förhålla sig till en etablerad uppfattning som betraktade mannen som norm för det konstnärliga skapandet. Kvinna och konstnär gick inte ihop, och Gilbert och Gubar demonstrerar med en rik skörd av exempel hur skaparkraft och litterärt konstnärskap definierades som något som uteslutande hörde manligheten till.

Som andra forskare visat var Norden inte något undantag. Det märktes inte minst under det moderna genombrottet då kvinnorna trädde fram i det litterära fältet på bred front. Den danske litteraturforskaren och kritikern Georg Brandes var en av de viktigaste introduktörerna av genombrottslitteraturen och hans uppfattning om kvinnligt skapande blev tongivande en lång tid framöver. Brandes menade att kvinnor snarare än att skapa konstverk upprättade en relation med läsaren byggd på känslor. Grunden för verkligt konstnärskap, nämligen individualitet och form, hörde manligheten till. Redan på grund av sitt kön saknade kvinnorna alltså de egenskaper som är förutsättningen för konstnärligt skapande. Det underlättade inte precis deras konkurrensmöjligheter som författare.

Innan kvinnor kan uppnå självständighet som författare, hävdar Gilbert och Gubar, måste de göra av med de estetiska ideal som traderats genom den manliga litteraturhistorien, där kvinnan framställts antingen som ängel eller monster. En kavalkad av kvinnliga monster drar förbi i deras förkrossande granskning; bilderna genomsyrar den västerländska litteraturen i så hög grad att även de kvinnliga författarna blivit medberoende. Bilderna tillmäter Gilbert och Gubar stor betydelse: vår förståelse av verkligheten menar de påverkas starkt av litteraturens gestaltningar. Hemmets ängel ackompanjeras av sin motsats, den elaka häxan där utanför, som inrymmer det manliga föraktet för kvinnligt skapande. För de upproriska, kreativa monstren går det alltid illa, och Gilbert och Gubar ser en direkt koppling mellan de förgörande bilderna och kvinnors tvekan att fatta pennan.

Paradexemplet på ängel–monster-berättelsen hämtar de från bröderna Grimms folksaga om Snövit och de sju dvärgarna. Den oskuldsfulla dottern mot den ondskefulla styvmodern, kvinna mot kvinna, anpassning mot kreativ ondska och hämndlystnad – den elaka Drottningen är en konspiratör, ränksmidare, en intrigskapare, en imitatör, skärpt, knipslug och självupptagen precis som de flesta konstnärer, skriver Gilbert och Gubar. Betraktar man dessa två kvinnor som sidor av samma gestalt är det tydligt både att Snövit lockas av Drottningens gåvor (alltså av undertryckt begär) och att Drottningen vill döda den passiva och undergivna sidan av sig själv.

Varför skulle vi inte älska henne?

En central tes i The Madwoman in the Attic är den om palimpsesten. En palimpsest består av två lager handskriven text där den underliggande texten skrapats bort för att ge plats åt den nya – en gång i tiden ett praktiskt sätt att återutnyttja dyr pergament. Gilbert och Gubar använder termen i överförd bemärkelse om de kvinnliga författarnas texter. För artonhundratalets författarinnor omgärdades skrivandet av andra komplikationer än för mannen i en kultur som likställde litterär och patriarkalisk auktoritet. Gilbert & Gubar hävdar att för att kunna skriva om kvinnors liv infogade författarna gömda berättelser i huvudberättelsen, lade in trotsiga parallella historier om de kvinnor som inte fick plats i den konventionella, socialt accepterade berättelsen om dygd, moral och förnöjsamhet. En underliggande text döljer sig men framträder för den uppmärksamma läsaren under konventionens respektabla »cover story«.

En av analyserna handlar om den brittiska författaren Charlotte Brontës roman Jane Eyre (1847). Det är i den romanen den galna kvinnan på vinden har sin hemvist. Den föräldralösa, fattiga och dygdiga Jane Eyre tar tjänst hos Mr. Rochester på Thornhill. De två blir så småningom förälskade och Rochester friar. Strax före vigseln avslöjas emellertid hans förfärliga hemlighet. På vinden i sitt stora hus håller han sin första hustru Bertha Mason instängd med motiveringen att hon är sinnessjuk. Det är därifrån skriken härrör som skrämt Jane och plågat hennes husbonde. Denna dramatiska triangel av auktoritet, underordning och motstånd blir en tacksam bild för den kvinnliga författarens situation och litterära gestaltning. Den galna, instängda kvinnan förekommer symboliskt och i skilda skepnader i litteratur av kvinnliga författare, och Gilbert & Gubar tillhandahåller teoretiska och metodiska redskap för att frilägga dessa gömda berättelser.

I analysen av George Eliots berömda roman Middlemarch (1871) hävdar de att romanen skriver fram både män och kvinnor som delaktiga i att upprätthålla en patriarkalisk kultur som gör dem olyckliga. Romanen handlar också om skrivandet. Den stele och självupptagne Edward Casaubon skriver på det Stora Vetenskapliga Verket, lider av mindervärdeskomplex och vill inte visa upp offentligt vad han skrivit. Gilbert och Gubar ser här en parallell till George Eliots egen »anxiety of authorship«. Hans hustru Dorotheas livsbejakande tro på ett lyckligt äktenskap kommer på skam. På makens egendom Lowick stängs hon in i ett slags moraliskt fängelse, symboliserat av det låglänta landskapet och den nötta inredningen. Hon är instängd i ett samhälle kontrollerat av män. Hennes tysta vrede får sitt utlopp i den rebelliska Rosamond – återigen ett dubbelporträtt som genom två figurer speglar kluvenheten inom ett och samma medvetande. I hennes gestalt framträder den längtan och det begär som de kvinnliga gestalterna måste undertrycka.

Hos George Eliot återfinner Gilbert och Gubar en fascination för vad de kallar »the angel of destruction«: motsättningen mellan den feminina rösten understödd av berättaren, och den kvinnliga/feministiska hämnden utkrävd av författaren. Somliga av de värderingar Eliot förmedlar i sina romaner kan tolkas som både ett bejakande av traditionella värden och en kritik av maskulina värden. Romanerna knyter kvinnorna till sådana värden som Eliot menade höll på att gå förlorade i industrialismens England: omsorg om andra, känslan av gemenskap, respekt för naturen och tron på en omvårdande kärlek. Samtidigt ångar romanen av författarens vrede över sakernas tillstånd i det patriarkaliska samhället.

Gilbert och Gubar undersökte kulturhistorien ur ett genusperspektiv. De ville visa hur litteraturen påverkades av sociala omständigheter och inarbetade föreställningar om manligt och kvinnligt, men också hur litteraturens bilder formar verklighetens föreställningar om kön och identitet. Efter dem tog forskningen nya vägar. Man ifrågasatte om det över huvud taget existerade en specifik kvinnlig litterär tradition. Utforskningen av den komplicerade relationen mellan liv och dikt kastade loss från tanken om litteraturens mimetiska funktion. Litteraturteorin började granska språket i sig, hur kategorier som »män« och »kvinnor« har skapats och hur genus är inbyggt redan från början när vi utvinner ny kunskap. I sin tongivande bok Sexual/Textual Politics: Feminist Literary Theory (1985) hävdar Toril Moi i en kritisk läsning att Gilbert och Gubar bortser från den liberala humanism som under 1800-talet drev frågorna om emancipation och jämställdhet mellan könen. Hon menar också att texternas dissonanser och fragmentariska kvaliteter skyms av författarnas strävan att konsekvent endast se en och samma berättelse om den förtryckta kvinnan i patriarkatet.

Trots Toril Mois kritik är The Madwoman in the Attic fortfarande obligatorisk läsning för den som vill förstå den feministiska litteraturvetenskapens utveckling. Det är en skarpsinnig, rolig och intellektuellt kraftfull bok om litteraturens moderna historia, en bok som läser om klassikerna med ny blick. Sandra M. Gilbert och Susan Gubar demonstrerar att kvinnorna i trots mot patriarkaliskt motstånd skapade sina egna berättelser; uppfinningsrikt, intelligent, självsvåldigt och konstnärligt nydanande.

Publicerad i Respons 2014-6