Christo är död – konstnären och monumenten

Jenny Danielsson från konstpodden theartword.com och Calle Ljungström tipsar om konst och upplevelser i vår omvärld.

Christo och Jeanne-Claude är en av konstvärldens stora kärlekshistorier. De blev varandras ständiga följeslagare. De föddes rent av på samma dag 1935, han i Bulgarien, hon i Casablanca. I Paris blev de 1958 ett par och därefter arbetade de tätt tillsammans med att förverkliga en lång rad storskaliga konstprojekt över hela världen.

De blev konstnärerna som omformade landskap, som förpackade ikoniska byggnader, omskapade världen och under korta stunder erbjöd oss nya sätt att uppleva den. De täckte en kilometer av Australiens klippiga kust i vitt tyg, lät ett 5,5 meter högt »staket« av gult nylontyg bölja fram fyra mil över kullarna i Kaliforniens Sonoma County, förpackade bron Pont Neuf i Paris och det tyska riksdagshuset i Berlin med termoplast och rep. Bland mycket annat.

Logistiskt och administrativt gjorde de det inte lätt för sig, men skalan och tillgängligheten i deras verk har gjort dem till ett publikt fenomen och inspirationskälla för många som vill drömma stort. Imponerande nog finansierades dessutom det mesta av installationerna av dem själva genom försäljning av skisser och bilder. Jeanne-Claude beskrevs tidigt som Christos strateg och projektledare, men sedan 1994 valde de att konsekvent och likvärdigt tillskriva samtliga verk det gemensamma konstnärskapet Christo och Jeanne-Claude. Hon gick bort 2009, och nu finns alltså ingen av dem kvar för att presentförpacka världskända byggnader eller klä monumentala landskap i ny skrud.

Redan 1961 började de skissa och uppvakta lokala myndigheter för att få tillstånd att klä in den ikoniska Triumfbågen i hemstaden Paris. Vägen dit blev lång, men nästa höst blir det alltså av. Skulle det ha genomförts redan i år, som planerat, hade det kanske av en tidens slump blivit verket, monumentet, som ringar in våra upplevelser detta pandemins år 2020: en hyllning, både en gåva och ett minne, både ett triumfens ögonblick och dess liksvepning.

Sedan länge visas parets installationer endast under två veckor. Det är en exklusiv upplevelse. Visst vore det något särskilt att få vara på plats i Paris i september nästa år, för att se den sista akten i historien om Christo och Jeanne-Claude. Så ta chansen, åk gärna, om möjligt.

Annars rekommenderas även deras hemsida! Den är fylld av ett fascinerande bildmaterial och mängder av bakgrundsfakta att dyka ner i.

 Publicerad i Respons 2020-4