Dags att historiker börjar granska romanernas bild av det förflutna

Historiker granskar sällan samtida fiktion med historiska teman, trots att sådana verk har en stor betydelse för människors uppfattning om det förflutna. I vår temasektion i detta nummer tar historikern Kim Salomon sig an Laurent Binets uppmärksammade dokumentärroman om Reinhard Heydrich, HHhH. Detta följs upp med att historikern Johannes Heuman intervjuar författarna Kristina Sandberg, Steve Sem-Sandberg och Gabriella Håkansson om hur de ser på förhållandet mellan skönlitteratur och historievetenskap.

En litet annorlunda relation mellan fiktion och historia finner vi i Karl Ove Knausgårds Min kamp 6. Här handlar det inte om att skriva fiktion om det förflutna, utan att inom ramen för en självbiografisk roman essäistiskt reflektera över historien. I del 6 ägnar Knausgård flera hundra sidor åt Hitler och nationalsocialismen. Att partierna finns med är kanske inte omotiverat; Knausgård säger att de böcker som han läst är en lika viktig del av hans liv som saker han har varit med om. Uppenbarligen har han sysselsatt sig en del med Hitler under åren. Här möter vi Hitlerbiografier av John Toland, Ian Kershaw och Bengt Liljegren, Brigitte Hamanns bok om Hitlers Wien, Timothy Rybacks bok om Hitler bibliotek etcetera, och så Hitlers Mein Kampf, som det refereras utförligt och citeras flitigt ur.

Knausgård närmar sig historien med samma självklara och ordrika berättarauktoritet som när han skildrar hur han lagar mat till barnen och nattar dem. Resultatet är förödande. Det som inom det självbiografiska projektet – kanske – är en dygd, att vara hänsynslöst uppriktig och vilja få med allt, förvandlas inom essäistiken till brist på självkritik. Här talar han inte om sig själv, utan om ett historiskt förlopp och det är påståenden som måste prövas i relation till historievetenskapen. Knausgård karakteriserar till exempel Nazityskland som ”den absoluta staten” som sägs ha smält samman med tyskarnas ”vi” (s. 810, 815). Detta får mig att misstänka att han inte har förstått att den rasistiska socialdarwinismen ställde rasen över staten och faktiskt i betydande utsträckning eroderade staten för att den rasistiska agendan skulle få maximalt manöverutrymme. Hitler ska dömas för det han gjorde, heter det vidare, men: ”Det han gjorde, gjorde han emellertid inte ensam. Det var ett vi som gjorde det” (s. 801). I förhållande till det vi numera vet om beslutsprocesserna och Hitlers roll är detta på sätt och vis ett trivialt påstående – tills man börjar fundera över vad Knausgård menar med ”ett vi” här. SS? Tyskarna som folk? Ett mystiskt kollektivt subjekt? Drev detta ”vi” Hitler till mordet på judarna? Det är inte lätt att veta vad Knausgård menar och han har inte för avsikt att hjälpa läsaren. Ingen kan säga vad som var orsaken till judeutrotningen, slår han fast: ”något samband mellan första världskrigets brutalisering av människors sinnen […] rasbiologins framväxt, Hitlers patologiska hat och karisma […] och utrotningen av judarna går inte att fastslå, eftersom det inte finns.” (s. 782) Jo, vill jag hävda, en enormt omfattande forskning har påvisat – bland annat – just sådana samband. Med all respekt för att man kan mena litet olika saker med orsaker och samband – vad var det enligt Knausgård som ledde till att judarna mördades?

Partier som dessa hamnar receptionsmässigt lätt i ett ingenmansland; litteraturkritiker har sällan större kunskaper om ämnet och fackhistoriker känner sig kanske osäkra på spelreglerna för att diskutera utsagor som görs i en kontext av detta slag. Ändå är det märkligt att de får passera så pass obemärkt.

Publicerad i Respons 2015-3