Dags att isländska sagor blir hens gamman igen

De isländska sagorna har betecknats som Nordens mest originella bidrag till världslitteraturen och de kom att starkt färga den svenska historieskrivningen från 1600-talet och framåt. Men detta kulturarv tappade sin ställning under förra seklet och av många associeras det i dag med trångsynt nationalism och blodtörstiga vikingar. Respons har talat med Lars Lönnroth som hoppas på en renässans för denna litteratur i ny svensk språkdräkt.

Det fanns en tid då det isländska kulturarvet var en väsentlig del av den svenska självförståelsen – fria bönder, krigiska kvinnor, långväga resor, oböjlig respekt inför lag och hederskultur. En nordisk mytologi av jättar, valkyrior och alver utgjorde en aldrig sinande reservoar för identitetsskapande berättelser om nordborna. Ända in på 1950-talet kunde skollärare citera repliker ur sagorna och strofer ur eddadiktningen.

Men den medeltida isländska litteraturen förlorade successivt mark under förra seklet. I det framtidsinriktade, socialdemokratiska folkhemsbygget bleknade sagoskattens glans och mytologins dragningskraft utövade ingen påverkan på de nya samhällsbyggarna. Den svenska modernitetens obönhörliga frammarsch lämnade allt mindre utrymme för isländska släktfejder kring heder och ära.Det fortsatta folkliga intresset till trots – Hjalmar Alvings och Åke Ohlmarks översättningar av sagorna på 1930- och 1960-talet var mycket populära – har det isländska sedan länge upphört att vara en bildningsreferens.

Lars Lönnroth, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, har forskat om denna litteratur sedan slutet av 1950-talet.

– Sverige vill inte längre kännas vid ett samhälle som var präglat av våld och som förknippas med trångsynt nationalism. Jag har själv noterat hur Svenska Institutet och även Riksantikvarieämbetet har försökt undvika det fornnordiska i olika sammanhang. När man från UNESCO:s sida för ett par år sedan startade ett världsarvsprojekt kring vikingatidens minnesmärken på platser som Birka i de nordiska länderna drog sig det svenska Riksantikvarieämbetet ur samarbetet. Man trodde att det kunde finnas grupper i samhället som tog illa vid sig av detta kulturarv. I de övriga nordiska länderna förstod ingen vad de svenska representanterna höll på med.

Vad tycker du om den här attityden?

– Det är ett utslag av en extrem politisk korrekthet som är förljugen. Det finns ju trots allt fortfarande ett stort folkligt intresse för vikingatiden. Det märks inte minst när vi har utställningar. Dessutom är det många invandrare som tycker detta är spännande och roligt. Utomlands är man över huvud taget mycket nyfiken på det fornnordiska, inklusive den isländska litteraturen. Men det officiella Sverige skäms för det och vill hellre att man ska beundra den sociala välfärden, våra duktiga samhällsbyggare, modern industri och teknik, säger Lönnroth.

Sedan drygt ett år finns i alla fall samlingen Islänningasagor – Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar i fem inbundna volymer i blått. Det är resultatet av ett stort nordiskt projekt som syftat till att översätta sagorna till svenska, danska och norska. Den svenska redaktionen består av Kristinn Jóhannesson, Gunnar D. Hansson och Karl G. Johansson. Sammanlagt har 24 specialister inom området översatt sagor till svenska. Det är dock exklusiva volymer som kan köpas på nätet men inte går att finna hos vanliga bokhandlare, priset är över tvåtusen kronor. Fortfarande är det därför lättare – och framför allt billigare – att få tag i sagorna i pocketversion hos brittiska Penguin. Folkbiblioteken kan däremot inköpa de nya översättningarna betydligt billigare tack vare subventioner från svenska fonder och akademier. En annan ljusglimt i sammanhanget är att förlaget Modernista nästa år ska ge ut Hjalmar Alvings översättningar från 1930-talet. Dessa kommer med största sannolikhet gå att skaffa för en betydligt billigare penning.

Islänningasagor, det vill säga släktsagor och tåtar (kortsagor), är bara en del av den rika litteratur som nedtecknades på pergament av kalvskinn under huvudsakligen 1200- och 1300-talet. Dessa benämns oftast bara som isländska sagor. Men sagalitteraturen rymmer även höviska berättelser, biografier över norska kungar (Heimskringla), helgonbiografier, fornaldarsagor och samtidsberättelser (Sturlungasagan). En stor del nedtecknades troligtvis av munkar och präster på uppdrag av rika isländska bönder och hövdingar, vilkas uppfattningar och tankar speglas i berättelserna. En annan genre tillhör Den poetiska eddan – en disparat samling dikter om germanska gudar och hjältar, delvis tillkomna under fornnordisk hedendom men uppskattade, vidareförda och även nydiktade på Island långt efter kristendomens införande. Förutom eddadiktningen hör släktsagorna till de mest originella inslagen i detta kulturarv. Till skillnad från annan samtida europeisk litteratur ger dessa sagor på ett rakt och ledigt språk en inblick i vanliga bönders moraliska, politiska och existentiella problem.

Lars Lönnroth är en av huvudöversättarna som har ansvarat för två av de mest kända berättelserna: Laxdalingarnas saga samt en reviderad version av hans tidigare översatta Njals saga (2007). Dessutom har han på egen hand nyligen färdigställt en kommenterad översättning av Den poetiska eddan som ska ges ut på Atlantis i höst.

– De nya översättningarna av sagorna och Eddan är viktiga framför allt av två skäl. För det första har forskningen gått framåt mycket senaste åren, vilket påverkat tolkningarna. Jag har till exempel betonat det europeiska inflytandet på sagorna och att många av texterna har en kristen innebörd som inte erkändes av tidigare översättare. För det andra har de språkliga normerna förändrats kraftigt och därför har sagorna och särskilt Eddan behov av en ny språklig dräkt, säger Lönnroth.

Dilemmat för översättarna är att både återge den medeltida formuleringskonsten och poesin – även släktsagorna är fulla av dikter – utan att hemfalla åt sådana arkaiska formuleringar som utmärkte äldre översättningar. Det är en svår balansgång då en del strofer i äldre översättningar har blivit bevingade bland entusiaster. I eddadikten ”Hávamál” har till exempel Lönnroth ändrat versraden ”man är mans gamman” till ”mänskan är mänskans glädje”.

– Efter att jag presenterat detta på min blogg blev jag genast angripen av en nyhedning som kallar sig ”Tannhäuser2”. Han tyckte att jag var en ”jävla feminist” och undrade om jag även kommer införa ”hen” i edda-översättningarna. Det är en typisk reaktion från en gammaldags germanist. Sedan kan det finnas de som tycker att det ska vara ”man är mans gamman” just för att vi är vana vid detta uttryck. Men jag vill gärna bryta mot detta. Jag tycker att ”mänskan är mänskans glädje” går precis lika bra och faktiskt bättre återger originalets innebörd, säger Lönnroth.

Släktsagorna skildrar en period som går tillbaka från tiden strax innan Island koloniserades år 870 till omkring 1000-talet då kristnandet av ön påbörjades. Forskningen har länge varit särskilt sysselsatt med frågan huruvida berättelserna återger en muntlig historisk tradition eller ska betraktas som nya litterära skapelser präglade av tiden för nedtecknandet. I dag erkänner man både en längre muntlig tradition, som speglar den så kallade sagatiden (cirka 800–1000) och kulturella influenser från framför allt 1200 och 1300-talet då Island inte bara hade täta kontakter med Norge och övriga Norden utan också med England och kontinenten.

Ur sagorna och eddadiktningen framträder en fornnordisk tankevärld som för svenskt vidkommande även gjort avtryck i tusentals runinskrifter runt om i Sverige. För en nutida läsare kan nordbornas kolonisation av Island dessutom föra tankarna till hur Förenta Staterna utvecklades nio sekel senare. I båda fallen bildas ett slags decentraliserat emigrantsamhälle – och i båda fallen har det skapats en mytbildning om en jämlik gemenskap, där frihetsideal utjämnade de hierarkier som fanns i övriga Europa. I de isländska sagorna framställs kolonisationen som en protest mot Harald Hårfagers (ca 860–930) beskattning av bönderna.

För en nutida läsare kan nordbornas kolonisation av Island dessutom föra tankarna till hur Förenta Staterna utvecklades nio sekel senare.

Graden av sanningshalt i denna bosättningsmyt, om strävsamma bönder som vägrade lyda den tyranniske konungen, har ifrågasatts. Det hindrar inte att det isländska samhället särskilde sig genom att det inte fanns någon verkställande makt. I stället fungerade Alltinget som en lagstiftande och dömande instans där de isländska stormännen och bönder – men inte kvinnor och trälar – årligen möttes för att avgöra rättstvister och diskutera andra angelägenheter. Alltinget utgjorde också grunden för ett slags lokalt förvaltningssystem med hövdingar som ansvarade för ett avgränsat geografiskt område. De årliga sammankomsterna hade en viktig social funktion i samhället, inte minst på grund av att här traderades också de berättelser som i en muntlig tradition kom att fixera livsöden och öns historia.

Det är också uppenbart för den som läser sagorna att lagar tillsammans med ära och heder utgjorde en viktig grund för samhällsgemenskapen. När Morr Gigja inledningsvis presenteras i Njals saga är det betecknande att han inte bara är en mäktig hövding utan också en ”mästare i att driva rättssaker”. Uppgörelserna kunde sluta i böter eller att den som råkat ut för något orättfärdigt blir tvungen att hämnas för att den moraliska ordningen ska vidmakthållas. I denna hederskultur dras ofta släktingarna in och våldspiralen trappas snabbt upp. Men Lönnroth har i sin forskning och i översättningar även framhållit den kristna tematiken i denna litteratur. I Njals saga skildras tydligt brytningstiden mellan två olika värdesystem; de brutala släktfejderna mynnar ut i en kristen försoning.

Det dröjde till 1600-talet innan detta kulturarv kom att infogas i den svenska historieskrivningen. På sätt och vis kan man säga att en ny horisont för svenskheten öppnades när smålänningen Olof Verelius (1618–1682) utnämndes till professor i ”fäderneslandets antikviteter” vid Uppsala universitet. Spillror av den isländska litteraturen hade varit kända i Sverige under medeltiden, men det var först under stormaktstiden som olika manuskript började cirkulera i de nordiska länderna. Verelius kom att bli den första obestridlige auktoriteten på de isländska källorna under en tid då intresset för Sveriges geografi, naturresurser och kultur växer.

När stormaktstidens tjänstemän for land och rike runt för att samla statistik och rita kartor ägnade således Verelius all sin energi åt de isländska texterna. Även den yngre kollegan, lärdomsgiganten Olof Rudbeck (1630–1702), fick upp ögonen för litteraturen. Det som vid första anblick tycks vara ett oskyldigt utslag av humanistisk verklighetsflykt visar sig ha djupa politiska implikationer. Båda forskarna var nämligen övertygade om att nationen behövde förankras i djupare tidslager och de fornnordiska berättelserna passade detta syfte utmärkt.

Det som vid första anblick tycks vara ett oskyldigt utslag av humanistisk verklighetsflykt visar sig ha djupa politiska implikationer.

Den tidiga isländska forskningen blev därmed en del av 1600-talets göticism som sökte ett heroiskt förflutet till nationen. En grundtanke i denna tankeströmning var att leda i bevis att Sverige var ett slags urhem för goterna, det germanska folket. Rudbeck förde i sitt storverk Atlantica samman den nordiska mytologin med antika texter och fann då att Platons fiktiva ö Atlantis i själva verket låg i Sverige med det Gamla Uppsala som centrum. Kretsen forskare kring Verelius och Rudbeck intresserade sig i första hand för kungasagor, Snorres Edda och fornaldarsagor som behandlar förisländska germanska hjältar.

Det är i dag lätt att ironisera över de storvulna ambitionerna inom denna initiala fornforskning. Samtidigt kom Verelius och Rudbeck att dechiffrera en helt ny värld och började även datera manuskripten utifrån källkritiska principer. Vissa av berättelserna avfärdades av Rudbeck som alltför fabelaktiga.

I lundahistorikern Anna Wallettes avhandling Sagans svenskar – synen på vikingatiden och de isländska sagorna under 300 år (2004) analyseras detta intresse bland historiker från 1600-talet och framåt. Sagornas förtrollade värld kom att bli en spegelbild av den nationella självbilden. Medan 1600-talets historieförmedlare såg de krigiska dygderna hos hårdnackade ursvenskar, låg 1700-talsintresset i de fredliga dragen hos hedningarna. Fornvurmen kulminerar med 1800-talets historicism som anknyter till göticismens politiska och kulturella ambitioner. Tongivande historiker som Erik Gustaf Geijer fick draghjälp av konst och litteratur när den fornnordiska idévärlden inhamrades i folkmedvetandet. Eddadiktningen blev alltmer betydelsefull och myten uppvärderades, som Wallette skriver, till ett poetiskt uttryck för folksjälen, inte bara för den svenska utan för hela den nordiska gemenskapen.

Med det källkritiska genombrottet inom akademisk forskning under 1900-talets första hälft sprack drömmen om de fornstora dagarna. Historikern Lauritz Weibull utdömde i inflytelserika uppsatser om nordisk medeltid den isländska litteraturen som källa till vikingatiden. Weibull var dock betydligt bättre på att rasera än att bygga upp. Den historiska epiken i sin akademiska form dog ut och den ersattes av långa knastertorra diskussioner om hur händelser felaktigt traderats i historieskrivningen. Efter den källkritiska skolans härjningar återstod endast fragment av vikingatiden. Men dessa kunskapsfragment vilar på betydligt säkrare vetenskaplig grund, framför allt genom arkeologiska fynd.

– Dels har vi ju ett stort intresse bland nynazister och vitmakt-anhängare, vilket jag tycker är ganska genant.

På detta sätt krymptes återigen tidshorisonten i svensk historieskrivning – Wallette konstaterar att tiden före år 1250 får en alltmer undanskymd plats i 1900-talets verk om Sveriges historia. Även om de isländska sagorna har kommit tillbaka inom den kulturhistoriska forskningen under 1980-talet och framåt gäller ändå fortfarande denna tendens. I dag finns två tvärvetenskapliga seminariemiljöer för sagaforskning i Göteborg och Uppsala. Men det passionerade intresset för den forntid som den isländska litteraturen förmedlar har i dag i första hand fotfäste i subkulturer, enligt Lönnroth.

– Dels har vi ju ett stort intresse bland nynazister och vitmakt-anhängare, vilket jag tycker är ganska genant. Men sedan finns det också mer sympatiska grupper vilkas intresse ofta bygger på en lokalhistorisk förankring. Nyligen besökte jag till exempel kulturföreningen Hornbore Ting i Hamburgsund som bestod av unga entusiaster som ordnar en årlig vikingamarknad och intresserar sig för traktens många forntidsminnen. Jag pratade om min översättning av Eddan och de visade sig vara pålästa om litteraturen och sin hembygds historia. Det var glädjande och visar betydelsen av någon form av lokalhistorisk förankring.

Hur viktig är denna isländska litteratur för vår självförståelse?

– Den är viktigt för att vi ska förstå något av den mentalitet som har funnits här och varit ganska likartad över hela det nordiska området. Det samhälle som skildras i de isländska sagorna hade visserligen många gräsliga sidor, som till exempel trälar eller kvinnosynen som är långt från i dag. Men man får inte glömma att detta är storartad och unik litteratur, särskilt Njals Saga och Eddan. Där förekommer mycket våld och dråp men också visdom, försonlighet, barmhärtighet och humana ideal. Och man behöver inte alls nödvändigtvis se de våldsbenägna hjältarna som förebilder.

Har något gått förlorat när det isländska arvet inte förmedlas på samma sätt som tidigare?

– Jag tycker att man numera i alltför hög grad har byggt upp det svenska kulturarvet med en kort tidshorisont. Betoningen ligger på det moderna genombrottet med August Strindberg, Selma Lagerlöf och så vidare. Det är ungefär ofta där vi börjar vårt kulturarv och i skolan går man knappast längre tillbaka än så. Då förlorar man ett viktigt perspektiv på oss själva. Jag hoppas med mina översättningar finna nya läsare bland grupper som hitintills varit ointresserade av sagorna och eddadiktningen. Men det krävs naturligtvis betydligt större insatser för att sprida kunskapen.

Johannes Heuman är redaktör på Respons.