Det kan vara värt att erinra sig Hegels ord om att Minervas uggla sprider sina vingar när skymningen faller. Vi förstår en epok först när den är förbi. Detta gäller nog också nyliberaliseringens era, vars historia det nu – som framgår av temat i detta nummer – är dags att börja skriva. En mer systematisk uppgörelse med den dogmatiska tron på marknadslösningar återstår förvisso, men det är ändå tydligt att en pendelrörelse bort från avregleringar och åtminstone aspekter av globaliseringen har tagit fart.
En del forskare ser nyliberaliseringen som en revolution uppifrån och lyfter internationella nätverks och organisationers betydelse. De har förvisso haft inflytande, men som Jenny Andersson påpekar i sin essä, fattades många avgörande beslut i utvecklingen av personer som inte ingick i dessa nätverk eller var nyliberaler i egentlig bemärkelse. Det fanns också en bred folklig förankring kring reformer som utlovade valfrihet och materiellt välstånd.
Drivkrafterna bakom en så stor samhällsförändring är sammansatta och man finner oväntade allianser. Sociologen Daniel Bell hävdade på 70-talet att kapitalismen kännetecknades av en ”cultural contradiction”. Som producenter behöver vi en protestantisk etik, starka och beständiga internaliserade normer, medan vi fungerar bäst som konsumenter om vi gör oss fria från traditionella bindningar och normer och bejakar gränslöshet och impulser. Jagets val blir högsta instans.
Vänstern och kapitalet har faktiskt suttit i samma båt här; båda har attackerat gränser, framför allt de nationella, och denna politiska kniptångsmanöver har befäst globaliseringsideologins triumf under denna period.
Om detta var en motsägelse har kapitalismen hanterat den framgångsrikt. När det gäller att få anställda att arbeta behöver företagen inte längre förlita sig på en internaliserad moral, eftersom det finns effektiva metoder för att motivera och kontrollera arbetskraften. Tekniken gör det möjligt att övervaka och mäta insatser, och anställningsformer har utvecklats som gör att de arbetande hela tiden måste frukta för att bli avhakade. Gig-ekonomin har drivit detta till sin spets.
De kulturella konsekvenserna av den anti-traditionalistiska, individualistiska hållningen har också gynnat kapitalismen. Motstånd mot globaliseringen, som tagit sin utgångspunkt i en nationell gemenskap, har blivit suspekt. Vänstern och kapitalet har faktiskt suttit i samma båt här; båda har attackerat gränser, framför allt de nationella, och denna politiska kniptångsmanöver har befäst globaliseringsideologins triumf under denna period.
Vi är nu på väg in i ett nytt politiskt och ekonomiskt klimat, under vilket nationens och statens roll omprövas. Att nationalismen åter kommit upp på agendan beror inte bara på högerpopulister och på att stora väljargrupper blivit allt mindre övertygade om invandringens positiva effekter. Pendelrörelsen beror också på den geopolitiska utvecklingen, framför allt Kinas uppstigande. Eftersom den kinesiska statskapitalismen agerar utifrån en nationell agenda, tvingar den andra nationer att ompröva sin egen öppenhet.
Om Minerva blickar framåt anar hon nog ugglor i mossen.
Drivkrafterna bakom nyliberaliseringen kom från många olika håll
När det gäller nyliberaliseringen från 1970-talet och framåt har man ofta lyft fram transnationella nätverks och expertgruppers betydelse. Men sådana stora samhällsförändringar har komplicerade drivkrafter och aktörer och kan inte...
