De enades i skrivandet mot totalitarismen

Fyra intressanta tänkare och en synnerligen dramatisk period i den västerländska historien – det är en kombination som borgar för en god berättelse. Greppet nyttjas av den tyske filosofen och författaren Wolfram Eilenberger i Frihetens lågor – Filosofins räddning i en mörk tid 1933-1943. Simone de Beauvoir, Simone Weil, Hannah Arendt, Ayn Rand. Det är utan tvekan en såväl rafflande som gripande historia, där man får följa de fyra kvinnornas öden från krigsförberedelserna fram till vändningen i slutet av andra världskriget. Eilenberger växlar mellan deras respektive livshistorier och beskriver hur kvinnornas liv sammanlänkas med deras skrivande. De fyras biografier är relativt välkända och det är inte mycket nytt som presenteras i framställningen. Det är inte heller poängen – ambitionen är i stället att ställa de Beauvoir, Weil, Arendt och Rand mot varandra för att därigenom kasta nytt ljus över såväl det tänkande som den tid de var verksamma i.  

De fyra kvinnorna levde i samma västerländska kultursfär och i delvis samma nationer; främst Tyskland, Frankrike och USA. Några utflykter görs, exempelvis till Spanien, där Simone Weil deltog i inbördeskriget, och till dåvarande Palestina genom Hannah Arendts besök där. De levde i en tid präglad av uppbrott och förflyttningar av olika slag, inom och mellan länder – och världsdelar. Så flydde Ayn Rand redan 1926 från Sovjetunionen till USA för att undkomma den kommunistiska diktaturen i hemlandet. Även Hannah Arendt, som fördrevs från Tyskland, hamnade i USA efter en period som statslös i Frankrike. Även Simone Weil vistades en kort tid i USA men återvände snart till Europa, där hon redan 1943 dog på ett engelskt sjukhus. Den minst mobila var Simone de Beauvoir, som framför allt rörde sig inom Frankrikes gränser före och under den tyska ockupationen. I hennes fall orsakades flyttarna inte enbart av politiska händelser utan av olika läraranställningar. Deras många förflyttningar innefattade inte bara växlingar mellan olika platser, utan även mellan identiteter. Tydligast kom detta till uttryck hos Arendt, vars judiska identitet blev framträdande först efter att hon tvingats lämna Tyskland.  

Eilenberger relaterar kvinnornas livsöden till deras omfattande skriftliga produktion. Han bygger sin framställning på utkast av skilda slag, minnesanteckningar, brev och även publicerade skrifter, såväl sakprosa som skönlitteratur. De fyra tänkarna reflekterade i olika litterära former över samtiden med fokus på de stora existentiella frågorna. Eilenberger visar hur nära inflätat deras skrivande var både med det liv de levde privat och med de pågående världshändelserna. 1933 var de alla unga och de kommande tio åren blev en formativ period för dem. Texterna från denna period vittnar om en förtvivlan inför utvecklingen men ger också uttryck för en självkänsla att som skribent kunna fånga in och dra slutsatser av de dramatiska händelserna.  

Texterna från denna period vittnar om en förtvivlan inför utvecklingen men ger också uttryck för en självkänsla att som skribent kunna fånga in och dra slutsatser av de dramatiska händelserna.

Vad händer då om man ställer dessa fyra filosofers liv och tänkande mot varandra? Det ska sägas att Eilenberger själv inte är särskilt behjälplig i detta, utan lämnar åt läsaren att reflektera över relationen mellan dem. I fokus står frågan om den enskilda människans frihet gentemot allt som hotar denna, såsom kollektiva föreställningar och ideologier av olika slag. De hade gemensamt en skepsis gentemot alla former av system som kom att kallas totalitära och som efter kriget blev mest omtalade genom Hannah Arendts stora verk The Origins of Totalitarianism från 1951. I skilda tongångar beskrevs framväxten av förkvävande samhällssystem som ledde till en avhumanisering av människan genom övervakning, byråkrati, maskinmässighet och våld. Ett viktigt ärende blev att gentemot detta värna människans frihet, vilket de gjorde på olika sätt.  

Att filosoferandet var en process snarare än färdiga idéer kommer tydligt till uttryck hos Simone Weil. Eilenberger redogör för hennes utveckling från att ha varit kommunist till att ta avstånd från alla former av politiska system. Under 1930-talet blev ”röda Simone” alltmer kritisk till marxismens historiesyn, som hon menade byggde på en mytisk föreställning om ständig tillväxt av produktionen. Hon övergav dock inte solidariteten med det arbetande folket och tog anställning på en fabrik för att leva sig in i arbetarnas situation. Det monotona och slitsamma arbetet var inte bara nedbrytande, utan ledde, menade hon, till ett förtingligande av människan. Weil såg en liknande avhumanisering äga rum genom kriget, som snart blev den viktigaste hotbilden för henne. Här skedde ett förtingligande inte bara av offren för krigshandlingarna utan även av våldsverkarna. Weil menade även att själva språket tenderade att bli en del av krigföringen, genom att ord som exempelvis nation, medborgare och jude tilldelades nya innebörder.  

Weil var alltid solidarisk med de mest förtryckta och hon var beredd att gå långt i sin iver att verka för detta. Det var en villkorslös altruism som stod i bjärt kontrast till hållningen hos Ayn Rand. Mot bakgrund av de sovjetiska erfarenheterna tog Rand kraftigt avstånd från kommunismen och såg den som lika förkvävande av människan som fascismen. Själva benägenheten att offra sig för andra var i hennes ögon fördärvlig. Med inspiration från bland andra Max Stirner och Friedrich Nietzsche förespråkade hon en egoism som innebar ett totalt förlitande på de egna krafterna. Den människa som frivilligt förslavar sig i kärlekens namn är, skrev hon, den simplaste av varelser. Hon avskydde medelmåttan och massmänniskan och hyllade den kreativa – och egoistiska – konstnären. Hennes engagemang i en politisk rörelse knuten till republikanerna kan synas motsägelsefullt, med tanke på att man här sökte anhängare bland massorna för en kamp som värnade om elitens rättigheter. 

Det är som om ytterligheterna hos dem möts i en hållning där principerna har blivit viktigare än hänsynen till konkreta människor.

Det är inte något odelat sympatiskt porträtt som ges av dessa två. Det är som om ytterligheterna hos dem möts i en hållning där principerna har blivit viktigare än hänsynen till konkreta människor. Så utsatte Weil sin omgivning för stora prövningar när hon exempelvis vägrade att ligga i ett enkelrum på det engelska sjukhus hon var inlagd i – och där hon slutligen avled. Risken för att smitta andra med den tuberkulos hon led av var ett pris hon var beredd att betala för att inte framstå som privilegierad. Hon var, konstaterade den engelska läkare som vårdade henne mot slutet, den svåraste patient han någonsin haft. 

Som kontrast till Weil och Rand framstår Hannah Arendt med sin aversion mot att på ett abstrakt plan tala om människan som sådan och genom att betona att människor alltid måste förstås i ett socialt och politiskt sammanhang. Hon framhöll beroendet av andra samtidigt som hon varnade för att ge efter för behovet av ytlig bekräftelse från omgivningen. Eilenberger redogör för Arendts komplicerade förhållande till den judiska identiteten och hur hon varnade för etiketter som riskerar att skymma sikten för andra människors värde. Detta kom att prägla hennes förhållande till sionismen, där förhoppningar om ett framtida hem för de fördrivna judarna blandades med farhågor om en tilltagande judisk nationalism. I sin samtid var hon, noterar Eilenberger, relativt ensam om visionen om en framtida federation snarare än en klassisk judisk nationalstat, vilket enligt henne riskerade att öka motsättningar mellan olika folkslag.  

Simone de Beauvoir beskrivs som den som i sitt skrivande var mest avskild från kriget. Eilenberger talar också om en viss politisk blindhet hos henne som exempelvis kom till uttryck när hon 1934 besökte livskamraten Jean-Paul Sartre som då var i Berlin. I den livshållning som fick beteckningen existentialism stod människans frihet i centrum, men de Beauvoirs resonemang om detta ses av Eilenberger snarast som en produkt av läsefrukter och olika sociala och erotiska experiment med Sartre och andra. Det blir i skildringen av henne inte lika klart som hos de andra i vilken mån krigserfarenheterna inverkade på hennes uppfattningar.  

De fyra kvinnorna var inte bara skrivande utan även läsande personer, och en rad kända namn passerar revy i Eilenbergers framställning – samtliga män. Det är intressant att notera att alla fyra, liksom många andra tänkare i samtiden, vände sig bakåt i historien för att hämta inspiration till andra möjliga vägar än den som den västerländska kulturen hade beträtt – och som lett fram till så en så ödesdiger situation. Här fick antiken, Bibeln och även österländskt tänkande fungera som avstamp för att tänka nytt. 

Den bild av tiden före och under andra världskriget som förmedlas av Eilenberger är inte ny, men ges konkretion genom de fyra kvinnornas livsöden. Det hade varit intressant om författaren varit mer generös med sina egna tankar om den historia han berättar. Som det är nu ligger framställningen nära studieobjekten och mer sällan lyfter Eilenberger blicken med personliga kommentarer. Som läsare är det – tyvärr – lätt att associera stämningarna från perioden med vår egen tid. Här finns, på ett lite kusligt sätt och alla viktiga skillnader till trots, mycket som påminner om rörelser i dag, såsom talet om nationen och om medborgarskap som kan vinnas och försvinna, och om flykt och identitet.