Utblick

De otåliga läsarna har vunnit kampen mot den långa texten

| Respons 4-5/2022 | 13 min läsning

Det påpekas ofta att användningen av sociala medieplattformar påverkat både vår förmåga och villighet att interagera med längre och mer nyanserad information. Hur formar de nya förutsättningarna för det digitala informationssamhället nyhetsrapporteringen, kulturkritiken och inte minst våra egna förväntningar på det offentliga samtalet? Två nya böcker inom området belyser frågan på mycket olika sätt.

Skärmavbild från Rupi Kaurs instagramflöde.

Jag har länge förundrats över den kanadensiska Instagram-poeten Rupi Kaur. I en tid när intresset för och försäljningen av lyrik ser en stadigt nedåtgående trend, har Kaur ändå en följarskara motsvarande nästan hälften av Sveriges befolkning. Att hennes diktsamlingar sålt i osannolika 10 miljoner exemplar och översatts till 42 språk borde till och med tala emot ett av den samtida litteraturvärldens mest djuprotade axiom: att skriva lyrik är i regel en hopplöst olönsam affär. 

Samtidigt utgör fallet med Kaurs otroliga framgång något av en gåta inte minst för dem som har en mer konservativ inställning till det som brukar räknas som litterärt värde. Kaur har på sina håll fått hård kritik för vad som kommit att kallas hennes rumphuggna stil, förenklade maximer och, som den amerikanske poeten Jay Sizemore skriver, ”pandering sentimental tropes” och ”easy to digest cliches”. Extrema röster såsom Sizemores, som hävdar att ens kalla Kaur för poet är en skymf mot konsten själv, blir sällan intressanta att lyssna till i längden, men Sizemores iakttagelse stämmer väl överens med mina egna erfarenheter av Kaurs poesi. Hennes dikter, som med sin karaktäristiska kombination av korthet och ytlighet läses och absorberas inom loppet av sekunder, är direkt utformade för att ”go viral online.” Att Kaurs stil och form, rentav hela hennes artistiska koncept, är i perfekt symbios med den sociala medieplattform hon verkar på är ingen tillfällighet, och det ligger på mer än ett sätt till grund för hennes stora framgångar. Det senaste decenniets explosionsartade användning av sociala medieplattformar, såsom det nyss nämnda Instagram, tillsammans med Facebook, Twitter och YouTube med flera, har påverkat våra läsvanor och sätt att förhålla oss till information – och, som det påpekas, ofta till det sämre. Även om kritiken av Kaurs poesi är befogad talar siffrorna sitt tydliga språk. Hennes författarskap utgör ett tankeväckande exempel på hur samtida poesi kan (eller kanske måste) se ut för att tilltala en ny generation läsare som tidigt gått i scrollandets och swipandets skola. Kaurs konstnärskap är kanske lika mycket ett uttryck för som ett symptom på ett informationssamhälle i vilket den attityd som i allt större utsträckning präglar vårt läsande tycks stavas TL;DR. 

TL;DR, kortversion för Too Long; Didn’t Read, är internetakronymen som ursprungligen användes för att beteckna känslan av att en text varit antingen för lång, tidskrävande eller på annat sätt för krånglig för en läsare att orka ta sig igenom. Termens första registrerade förekomst var under 2003 och sammanfaller därför, kanske föga förvånande så här i efterhand, med den första vågen av sociala medieplattformar samma år. I dag känner man förmodligen till termen som en redan etablerad kategori av information i kortformat. Numera tyder de många och väletablerade exemplen på det tidseffektiva kortformatet, tillgängligt som ett alternativ till den fullständiga versionen av exempelvis en nyhet, forskning eller ett litterärt verk, på att de otåliga läsarna tycks ha vunnit kampen mot den långa texten. SVT:s ”Nyheter i korthet” och dess internationella motsvarigheter, ett abstract till en akademisk essä eller rapport och kunskapsföretaget Sparknotes TL;DR-serie av litterära klassiker är numera vedertagna och ofta uppskattade exempel på format som ger en omedelbar överblick. 

Det är dock svårt att avgöra i vilken utsträckning TL;DR-tendensen förblir just ett initiativ i tidseffektivitetens namn och när den övergår i en alltmer omfattande kollektiv bekvämlighet. 2020 påbörjades det tillfälliga projektet ”tl;dr papers”, i vilket man med hjälp av AI-genererade sammanfattningar hoppades kunna göra forskningsrapporter så effektivt tillgängliga att de, enligt tech-tidskriften The Verge, skulle kunna förstås även av sjuåringar. Det ligger ett slags tekno-demokratisk optimism bakom viljan att förkorta, förenkla och tillgängliggöra kunskap, men samtidigt framstår TL;DR-fenomenet som en inte helt oproblematisk trend just i ljuset av digitaliseringen av kulturen och våra liv, i synnerhet när det gäller vår förmåga, eller kanske snarare villighet, att interagera med längre, mer komplexa resonemang och källor. ”The busy age of tl;dr” har blivit ett slags vedertaget uttryck för att karaktärisera en samtid och ett förhållningssätt till text som präglas av högt produktions- och konsumtionstempo, snabba fakta och ett ständigt flöde av information. Men det finns också andra tendenser som driver fram det kortare formatet. Inte minst på sociala medier går den korta texten hand i hand med en allt kortare stubin, där den verkar vara särskilt väl lämpad för både polarisering och känslourladdning. 

En upplysande och oroväckande infallsvinkel på diskussionen om det samtida medielandskapet och dess inverkan på vårt förhållningssätt till information ges i New York Times-reportern Max Fischers bok The Chaos Machine (Quercus Publishing, 2022). Hans grävande journalistik blottlägger principerna bakom det som kommit att kallas the attention economy, det slags affärsmodell som ligger till grund för ”Big Tech” – USA:s största och mest inflytelserika företag inom IT-industrin. Fischer intresserar sig framför allt för de politiska och sociala konsekvenserna av att sociala medier gynnar desinformation på nätet och plattformarnas markant fragmenterande och polariserande inflytande på användare. Upplopp och extrema våldshandlingar såsom stormningen av Kapitolium 2021 och masskjutningen i samband med Moskéattacken i Christchurch 2019 relateras till hur algoritmstyrda plattformar uppmuntrat till radikalisering genom att driva användare till alltmer extrema åsikter och handlingar. Även om detta tillhör de mest extrema exemplen på konsekvenser av det algoritmstyrda läsandet finns det paralleller till den ”TL;DR-mentalitet” som i allt större utsträckning genomsyrar aspekter av det offentliga samtalet. 

Fischer härleder denna utveckling till de premisser som ligger till grund för hur de sociala medierna fungerar, och slår fast att dessa plattformar är designade för att uppmuntra allt annat än just ”thoughtful conversation.” De sociala medierna är organiserade runt ett enda incitament: att fånga och behålla användares uppmärksamhet i så stor utsträckning som möjligt. Fischer intervjuar en rad före detta anställda programutvecklare på Silicon Valley som varit involverade i konstruerandet av uppmärksamhetsmaximerande algoritmer. De insåg tidigt att användare engageras i långt större utsträckning av sensationalism och provocerande innehåll än av mer nyanserad och sanningsenlig information, som inte tydligt och på ett strängt moraliserande sätt tar ställning i en viss sakfråga. 

Utformningen av dessa plattformar leder alltså till att fientliga, radikala eller på andra sätt upprörande innehåll gynnas av en algoritm vars uppgift är att erbjuda läsaren material som maximerar användares aktivitet – och därmed möjliggöra för företaget att tjäna mer pengar genom annonsförsäljning. Algoritmiseringens favorisering av moraliskt-emotionellt provocerande och engagerande material har drivit fram en exponentiell vinkling av informationen runt en användare. Det gör att mindre enkelriktade eller ögonblickligen engagerande former av innehåll (Fischer räknar till dessa exempelvis ”truth, appeals to the greater good, appeals to tolerance)” sållas bort till förmån för mer uppseendeväckande men förenklade eller rentav inkorrekta ”nyheter” eller resonemang. På detta sätt verkar grunddragen i TL;DR-fenomenet (här klassade som prioriterandet av det lättbegripliga, det avgränsade) rent av utgöra en del plattformars själva utformning. 

Ännu ett bekymmersamt faktum som Fischers reportage lyfter fram är den inverkan som utformningen av internetbaserade nyheter haft på utvecklingen för medieindustrin. När en viss typ av nyhetssajter, i likhet med de sociala medierna diskuterade ovan, strävade efter att presentera information på ett sätt som skulle väcka starka känslor, sköt antalet läsare i höjden. Gynnade av liknande algoritmer kom nyhetssidor, som till exempel BuzzFeed, vilka genomsyrades av sensationsjournalism och klickbetesrubriker, att utkonkurrera mer nyanserad och kvalitativ nyhetsrapportering. Fischer konstaterar att medan en alltmer desperat medieindustri bara kunde se på när denna utveckling tog fart, så anpassade sig många tidigare etablerade organisationer och började arbeta på samma sätt som sensationsjournalisterna. Resultatet blev bitvis förödande för redan existerande dagspress, vars affärsmodeller utkonkurrerades av det till synes kostnadsfria internet, och som inte såg någon annan utväg än att skära ner eller avveckla verksamhet för mer kvalitativ journalistik. 

Fischer ger inblick i hur journalistiken på sina håll formas och undergrävs i enlighet med de nya premisserna, men det saknas ett övergripande resonemang om hur denna utveckling även påverkar läsarens indirekta uppfattning om, eller förväntan på, formen för det kvalificerade, offentliga samtalet. Ytterligare en aspekt av det informationsklimat som vuxit fram tycks vara, som språkvetaren Naomi S. Baron slår fast i boken Words Onscreen (2015), att det finns ett direkt samband mellan läsandet i den digitala eran och en förändrad utgivning av skön- och facklitteratur. Förändrade läsvanor har lett till att många författare och förläggare publicerar kortare och mindre komplexa böcker som inte kräver samma mått av reflektion och koncentrerad läsning som tidigare. Denna trend går självfallet inte att enbart förklara med de sociala mediernas genombrott utan behöver ses i relation till vad man skulle kunna tänka på som ett slags demokratiseringsprocess i och med digitaliseringen av utgivning i stort. Internet och den digitala och fysiska självutgivningen har inneburit att alla, oberoende av expertis, nu kan publicera sig. 

Thomas Bryans egenutgivna The Attention Economy (2020) utgör lustigt nog ett särskilt träffande exempel på just dessa förändrade premisser för produktion och distribution av kunskap. Det förefaller ironiskt att Bryan kritiserar just den tekniska utveckling och ekonomiska modell som indirekt gör sig påmind i flera aspekter av den egna boken. För att förstå villkoren för det digitala läsandet var jag på jakt efter facklitteratur som skulle ge en inblick i just de ekonomiska aspekterna av en kultur som i allt större utsträckning präglas av kommersialism och ett rasande produktionstempo. Bryans bok utlovade förklaring av det ekonomiska system som ligger till grund för många digitala plattformar men visade sig vara oanvändbar för syftet. Trots att den till en början ger sken av att vara populärvetenskaplig blir det snart tydligt att Bryan inte är någon akademiker eller ens mer insatt i ämnet än vem som helst som förkovrat sig genom ett antal Google-sökningar. Fullkomligen minerat av både stav- och grammatikfel står det även klart att manuset varken passerat en redaktion eller att författaren själv ägnat det en andra genomläsning innan det skickats till tryck. 

Bryans ansats till synliggörande och kritik av uppmärksamhetekonomin och dess påverkan på kvaliteten i både journalistiken och kulturen som källor till kunskap rimmar illa med den egna boken. Den är ett direkt symptom på allt som författaren gör anspråk på att kritisera. Bryans bok, och mitt eget försök att föra ett mer underbyggt resonemang kring premisserna för kunskap och lärande i ett digitaliserat och påfallande ”demokratiserat” informationssamhälle rymmer därför ett visst mått av ironi där The Attention Economy i sig blir ett tydligt exempel på de fallgropar associerade med de nya omständigheterna för utgivning och formandet av de kunskapskällor som samhället har tillgång till.

Det står klart att vi påverkas av de historier vi konsumerar. Den rimliga frågan att ställa sig blir följaktligen vad som händer när de historier som erbjuds oss blir allt kortare, kanske inte främst i bemärkelsen antalet ord, utan snarare med avseende på det arbete och den process som föregår både skrivandet och publiceringen av en text. En liknande reduktion präglar de krav som skribenter ställer på sina läsare. Det har aldrig tidigare funnits så stor tillgång till varierad information som i dag, och ändå tyder mycket på att vi blir mindre mångsidiga när det gäller de källor och perspektiv vi söker oss till, eller kanske snarare utsätts för. Medan filterbubblor online riskerar att stadfästa en redan enkelspårig världsbild återfinns en betydande aspekt av den vid det här laget utbredda TL;DR-mentaliteten, till stor del framdriven av rådande uppmärksamhetsekonomi, även i den kvalificerade dagspressen. Redan 2015 uppmärksammade Ulrika Kärnborg i Klickokratin den så kallade klickjournalistiken, vars släktskap med den ekonomiska princip som ligger till grund för de sociala medierna är det Fischers resonemang mynnar ut i. 

När det blir allt trendigare på universitet och lärosäten runt om i världen att motsätta sig tanken på kanon som något som kan definiera och utbilda om en grupps gemensamma referensram, och när denna referensram riskerar att luckras upp i individualiserade och potentiellt isolerande medieflöden, blir kulturdebattens roll ännu viktigare.

Torbjörn Elensky skriver i Respons 3/2022 att dagens stora kultursidor inte förmår ta in eller analysera världen i hela dess komplexitet och att de därför snarare bidrar till att driva fram samtidens destruktiva utveckling än att motverka den. Det verkar troligt att en central orsak till kultursidornas försämrade kvalitet är att även kritikens innehåll har börjat utformas efter samma marknadskrafter som gynnar sensationscentrerat, polemiskt eller ”snaskigt” innehåll. Ett slående exempel på detta är Ann Heberleins artikel om impotens i Svenska Dagbladet (8/4 2022) där en potentiellt tankeväckande diskussion hamnar i skymundan för skribentens minst sagt detaljerade skildringar av hennes egen ”empiriska erfarenhet” av sexuella möten. I stället för att fungera som ett alternativ till det framväxande klimatet av kommersialiserad, effektsökande och därför också onyanserad diskussion tenderar kulturdebatten att följa samma uppmärksamhetsjakt ur vilken en betydande del av TL;DR-kulturen springer och uppmuntras. Med den underliggande avsikten att provocera, snarare än att utmana i meningen att lyfta och analysera det oväntade eller svårförståeliga, utgör kultursidorna mer ett komplement än en motvikt till den innehållsliga platthet som fått fäste i och med kommersialisering och klickjakt. 

När det blir allt trendigare på universitet och lärosäten runt om i världen att motsätta sig tanken på kanon som något som kan definiera och utbilda om en grupps gemensamma referensram, och när denna referensram riskerar att luckras upp i individualiserade och potentiellt isolerande medieflöden, blir kulturdebattens roll ännu viktigare. Elensky använder ett särskilt träffande uttryck för att beskriva den samtida inställningen till bildning och analys som till stor del präglar just TL;DR-mentaliteten; kulturen bör inte, och kan inte, paketeras i ”aptitliga munsbitar”. Om vi vänjer oss vid den tanken så kanske vi kan lära oss att läsa poesi igen, och då inte enbart när den inlemmas som ett flyktigt avbrott i flödet av förbiflimrande foton på luncher och arga tweets. 

Publ. i Respons 4-5/2022 781
I FOKUS | Respons 2012–2022
Relaterat
Debatt

Kultursidorna saknar förmågan att ta oss ur våra åsiktsbubblor

Kultursidorna har blivit alltmer ledarredaktionslika. Men i en värld av tydligt definierade åsiktskluster är deras historiska förmåga till problematisering och fördjupning viktigare än någonsin. Det menar Pelle Andersson i en...


Lovisa Florin Holmsten

Lovisa Florin Holmsten har en fil. kand i engelsk litteraturhistoria från Cambridgeuniversitetet och är praktikant på Respons. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  2. I Fokus | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  3. I Fokus | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  4. I Fokus | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  5. Analys/Reportage
    Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper
    Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har...