De ville avskaffa nationerna för fredens skull

Intressant avhandling om en i dag helt bortglömd gruppering kastar ett nästan kusligt ljus över samtida förhållanden.

Protest mot kriget i Vietnam vid Speaker’s Corner i Hyde Park, London 1965. Längst till vänster står Inge Oskarsson, en av initiativtagarna till mondialismens i Sverige. Foto Keystone Press / Alamy Stock Photo
23 juni 2022
7 min
Recenserad bok
Drömmen om en gränslös fredVärldsmedborgarrörelsens reaktopi, 1949–1968
Jenny Gustafsson
Gidlunds, 2022, 291 sidor

Att verka för fred på jorden är inte alltid någon oskyldig sak – det visar både vår samtid och historien. Så har det hänt att deltagare i fredsdemonstrationer anklagats för att hota rikets säkerhet och det har till och med förekommit att de övervakats och registrerats av säkerhetspolisen. Ett intressant historiskt perspektiv på detta när det gäller svenska förhållanden ges i en ny avhandling i idéhistoria, Drömmen om en gränslös fred. Världsmedborgarrörelsens reaktopi, 1949–1968, av Jenny Gustafsson. I avhandlingen behandlas en i dag helt bortglömd gruppering som kallade sig mondialister eller världsmedborgare och som hävdade att det bästa sättet att åstadkomma fred var genom att avskaffa nationerna. Rörelsen bildades i Frankrike några år efter andra världskriget, när en amerikansk före detta bombpilot under uppseendeväckande former avsade sig sitt amerikanska medborgarskap för att i stället deklarera att han var världsmedborgare. Det var en tydlig replik till de fruktansvärda krigshändelserna och med udden riktad mot alla inblandade nationer, inte enbart den tyska. Detta blev starten för bildandet av föreningen Citoyens du Monde, som fick förgreningar i en rad länder, framför allt europeiska, men även i exempelvis Japan. 

I Sverige anammades visionerna om världsfred och världsmedborgarskap av två unga radikaler, Inge Oskarsson och Margareta Schreiber, som 1949 arrangerade ett öppet möte på Stortorget i Karlskrona för att propagera för dessa idéer. Sammankomsten samlade flera tusen deltagare, bland dem ett flertal värnpliktiga från marinen, och ledde till att det även i Sverige bildades en rörelse i syfte att verka för fred och världsmedborgarskap. Här, liksom i andra delar av världen, blev rörelsen aldrig särskilt stor – som mest, under föreningens storhetstid på 1950-talet, hade den ett tusental medlemmar – och den var verksam under en relativt kort period. Den svenska mondialismen står i centrum för Gustafssons framställning och man kan fråga sig vilken poängen är med att skriva en hel avhandling om denna lilla fredsälskande skara?

Gustafsson motiverar studien med att den kastar ljus över det relativt outforskade 1950-talet och att den även utgör ett bidrag till kosmopolitismens idéhistoria. Mondialismens korta historia är dessutom, menar Gustafsson, en illustration över hur en »ism« formeras genom att födas, växa och dö. I beskrivningen av rörelsens utveckling tar hon hjälp av Hannah Arendt och dennas teorier om hur visioner om framtiden formas genom minnen från det förflutna. I detta fallet var det förstås de fasansfulla krigshändelserna som satte sin prägel på mondialismen. Och kanske mer än något annat handlade det om hotet om mänsklighetens förintande genom ett kärnvapenkrig, som vid den tiden hade blivit en skrämmande realitet. De erfarenheterna skapade enligt Gustafsson, med hänvisning till Arendt, behovet av en ny början med förhoppningar om att kunna forma en bättre framtid. Gustafsson väljer att kalla mondialisternas vision för en reaktopi, för att betona att det är en utopi som präglas av att den utformas i kontrast till en föreställd dystopi. 

I avhandlingen visas tydligt i vilken hög grad krigshändelserna satte sin prägel på den nya rörelsen – såtillvida framstår beteckningen reaktopi som väl vald. Detta kom exempelvis till uttryck i nya manlighetsideal, enligt vilka hyllandet av fysisk styrka ersattes av ideal om inre motståndskraft. Gustafsson konstaterar dock att vissa äldre manlighetsideal levde vidare inom mondialismen, såsom predikandet av plikt, mod och självuppoffring. Hon noterar också att det var en övervikt av män i rörelsen, vilket är intressant mot bakgrund av den utbredda bilden av kvinnor som särskilt fredsälskande – då, såväl som i andra tider. 

Mondialisterna stack ut med sin analys att det var nationernas själva existens som var skuld till kriget och i uppfattningen om att det enda sättet att åstadkomma fred var att nedmontera dessa.

Framställningen ger en målande bild av efterkrigstidens fredssträvanden, vilka formades mot bakgrund av det kalla kriget och en allt större nationell upprustning. Mondialisterna stack ut med sin analys att det var nationernas själva existens som var skuld till kriget och i uppfattningen om att det enda sättet att åstadkomma fred var att nedmontera dessa. Sådana föreställningar stod i kontrast till andra typer av fredsengagemang i tiden, som exempelvis Förenta Nationerna, som riktade in sig på samverkan mellan nationer. Mondialismen inrymde sålunda två idémässiga komponenter, fredstanken och världsmedborgarvisionen, och det var framför allt den senare som framstod som provocerande genom att innefatta en synnerligen radikal kritik av nationalstaten. Man kan förmoda att det främst var detta som gjorde att den fick viss uppmärksamhet från säkerhetspolisens sida. 

Gustafsson placerar in mondialismen i en tradition av kosmopolitiska idéer, vilka karakteriseras av visioner om mänsklighetens enhet. Hon noterar att beteckningen kosmopolitism är mångtydig, och den historia som tecknas i avhandlingen inrymmer mycket olikartade föreställningar, alltifrån kristna uppfattningar om den medkännande människan till upplysningsidéer om det mänskliga förnuftet. Mindre vikt läggs, förvånande nog, vid det som är kärnan inom mondialismen, nämligen kritiken av nationalstaten. Den typen av kritik blev framträdande under 1800-talet som en kritisk tvilling till en allt starkare nationalism. Det är slående hur nationalistiska föreställningar vid den tiden kom att samsas med universalistiskt präglade visioner om att ena mänskligheten över olika typer av gränser; nationella, religiösa, språkliga med flera. Det är under senare delen av århundradet som fredsrörelsen formas, liksom drömmar om ett för hela mänskligheten gemensamt språk, där konstruktionen av esperanto blev det mest framgångsrika. Det är inte ägnat att förvåna att man, vilket Gustafsson omnämner, hittar förbindelser mellan mondialister och esparantister. I båda rörelserna fanns en levande dröm om att överskrida gränser.

I Gustafssons framställning behandlas inte den kritik av nationalstaten som redan under 1800-talet förekom bland radikala grupperingar, inom vilka kampen för ett nytt samhälle ofta hade en internationell prägel. Utbrottet av det första världskriget innebar en utmaning mot den hållningen och många radikaler såg sig då tvingade att överge tanken om att verka över nationsgränserna, för att i stället ansluta sig till försvar av den egna nationen. Vissa radikala grupperingar stod dock även efter detta fast vid kritiken mot nationalismen och bland dessa återfanns anarkister, vilkas idémässiga kärna ju bestod av kritik av nationalstaten. Nära förbunden med anarkismen var syndikalismen, som formades vid det förra sekelskiftet och inom vilken antimilitarismen var en central del. 

Det är mot den bakgrunden värt att notera att en av initiativtagarna till mondialismen i Sverige, Inge Oskarsson, var syndikalist. Utan att behandla den historiska bakgrunden pekar Gustafsson på beröringspunkter mellan mondialismen och syndikalismen. Det gemensamma för rörelserna gällde inte bara själva målet, visionen om världsmedborgarskap, utan även synen på vägen dit. Så pläderades i båda fallen för direktdemokrati genom lokala sammanslutningar och för så kallad direkt aktion, vilket innefattade spontana protestaktioner i syfte att väcka uppmärksamhet och åstadkomma en genomgripande samhällsförändring. Inom syndikalismen fanns också, liksom inom anarkismen, en kritisk hållning till idésystem, som påminner om den kritik av ideologier som framträdde efter andra världskriget. Redan i samband med bildandet av Sovjetstaten varnade syndikalister och anarkister för de totalitära tendenser de tyckte sig se inom kommunismen. När mondialisterna framhöll det handlingsinriktade i rörelsen låg detta i linje med dessa äldre föreställningar, men också med hållningar som kom till uttryck i efterkrigstidens diskussioner om ideologiernas död. 

Självklart kan man inte få med allt i en historisk exposé, men det är värt att beakta att mondialismen i viktiga avseenden ingår i en tradition av antinationalism och antimilitarism. Detta kan också nyansera bilden av en helt ny början efter andra världskriget. Klart är dock att kriget ställde mycket på ända. Gustafsson visar hur det till och med inom syndikalismen då blev problematiskt att hålla fast vid den radikala antimilitarismen. Liksom efter det första världskriget fanns ingen gynnsam grogrund för tankar om nationell avrustning och mondialisterna tycks ha varit relativt ensamma om sina uppfattningar. Gustafsson beskriver också hur rörelsen i samband med 1960-talets förändrade ideologiska klimat blev alltmer trängd och kom att upplösas i två delar, där den ena anslöt sig till Svenska freds- och skiljedomsföreningen och den andra till FNL-rörelsen. Fredstanken var fortsatt gångbar men ifrågasättandet av nationerna hamnade i bakvattnet och därmed visionerna om världsmedborgarskap – även om vissa kopplingar fanns till anarkistiska idéer. 

Berättelsen om mondialismen är intressant läsning och den kastar på ett nästan kusligt sätt ljus över samtida förhållanden. Vi befinner oss i ett läge när stämningar från det kalla kriget gör sig brutalt påminda och visioner om fred och världsmedborgarskap ter sig synnerligen långt borta. Helt klart lever vi även nu i den dubbelhet som har kännetecknat utvecklingen från 1800-talet och framåt, och som kommer till uttryck i en å ena sidan tilltagande globalisering och å den andra en allt starkare nationalism. Att tala om vad som är »bäst för Sverige« är en självklarhet i dagens säkerhetspolitiska diskussioner, samtidigt som det är alltmer tydligt hur världens nationer är sammanlänkade i ett gemensamt ekonomiskt flöde. Det har också blivit tydligt hur det kritiska världsläget skapar behov av historiska perspektiv och Gustafssons avhandling visar att ett sådant kan ges också genom studiet av till synes obemärkta rörelser. 

Vidare läsning

»Svenning missar forskningsbidraget«

Olle Svennings recension av »Sista striden det är« ger en vilseledande bild över innehållet. Det menar bokens författare Rikard Westerberg, som här bemöter påståendena. Svenning svarar direkt.