Demokratin tycks rymma en konstant oro för att dess dagar är räknade

Ända sedan Perikles dagar har demokratin varit illa ute, skör och ifrågasatt. Barbarer har mobiliserat i horisonten. Om inte människorna har varit korrumperade så har deras ledare varit det. Det tycks som om demokratin inom sig rymmer en konstant oro för att dess dagar är räknade eller att vi själva  vi som tillsammans uppbär den  av olika skäl inte har visat oss värdiga att leva i och genom den. Många är också de tänkare som genom historien påpekat att demokratin alltid har varit orimlig, för att inte säga vämjelig, i sin naiva tro på att den politiska jämlikhetens idé faktiskt går att realisera.

Ändå är det genuint svårt att tänka sig en situation i vilken demokratin som styrelseform skulle försvinna, särskilt i västvärldens mogna marknadssamhällen. De dåliga exemplen kommer förvisso allt närmre: Brasilien, Turkiet, Ungern, Polen och sluttampen på Donald Trumps presidentperiod, som visade sig vara längre och mer dramatisk än vad många först hoppades på. Globalt tycks den demokratiseringsvåg som tog fart efter Berlinmurens fall 1989 ha avstannat eller rentav vänts till sin motsats. Kina förevisar auktoritära vägar in i framtiden.

Men icke desto mindre, hur skulle ett land som Sverige, eller för all del något annat av EU:s kärnländer, kunna övergå i något annat? Som den brittiske historikern David Runciman skriver i boken How Democracy Ends (2018) är demokratins kanske främsta egenskap att den verkar kunna trassla sig igenom de mest besvärliga situationer, att den ständigt hittar nya vrakdelar att kravla sig upp på. Men han ställer också en oroande följdfråga: Hur länge vi kan förlita oss på denna förmåga? Vad vet vi egentligen om hur moderna, fullt utvecklade demokratier går förlorade? Ingen Pinochet lurar i kulissen, lugnar han. Ett rimligare scenario är att de tunnas ut till oigenkännlighet för att till slut, när de upplösts i tomma intet, saknas av ingen.

Vad vet vi egentligen om hur moderna, fullt utvecklade demokratier går förlorade?

Sannolikt är det mot bakgrund av Runcimans oroande fråga som vi skall förstå de senaste årens många böcker om demokrati, dess historia, dess grundvärden, dess olika uttrycksformer, dess tillkortakommanden och utmaningar. Som filosofen Martin Gustafsson noterar i sin ”I fokus”-essä i detta nummer av Respons är böckerna olikartade och drar i olika riktningar, men de tycks ändå ha det gemensamma budskapet att demokratin, också i ett land som Sverige, måste återupptäckas, för att inte säga återerövras. Vi måste hitta tillbaka till de ursprungliga skälen och de goda argumenten. Vi måste förstå att demokratin är resultatet av en lång kamp och att den rymmer omistliga värden. Vi måste pröva dess former och utreda i vad mån och på vilka sätt den bör modifieras och anpassas till nya omständigheter. 

Risken, som alltid, är förstås att man krånglar till det. Som Per Albin Hansson uttryckte det i ett tal på 1930-talet är demokrati formellt enkelt: jämlikhet, frihet och allas lika rätt. Resten ”bero på oss själva, på oss som i dag stå mitt uppe i gärningen.”