Den »dolda« historien är inte dold

Varför måste historia så ofta marknadsföras med konspiratoriska överskrifter?

Skoklosters slott och sockenkyrka, teckning av Erik Dahlbergh (1625–1703). Teckningen ingår i handskriftsvolym »Palmskiöld« 276 s. 611 (Uppsala universitetsbibliotek)
21 november 2022
5 min
Recenserad bok
SkoklosterEtt slotts dolda historia
Petter Inedahl
Carlsson, 2021, 285 sidor

Det ska på en gång sägas att Petter Inedahls Skokloster inte är en bok skriven för mig. Jag är ingen expert på Skokloster, men som akademiskt verksam forskare med inriktning mot framför allt 1600- och 1700-talets kulturhistoria torde jag definieras som en informerad läsare. Jag tror mig vara bekant med huvuddragen i slottets historia och jag anser mig orienterad om mycket av litteraturen och den relevanta kontexten. Till det kommer att jag finner större nöje i gedigna akademiska arbeten än översiktliga populärhistoriska verk. Att läsare som jag inte har utgjort Inedahls målgrupp är helt legitimt. Jag ska därför inte vara orättvis och bedöma den utifrån de missriktade förväntningar som en vetenskapligt verksam publik kan tänkas ha. Däremot kan den fungera som utgångspunkt för en diskussion om vissa tendenser i populärhistorisk förmedling, vilka jag återkommer till.

Petter Inedahl berättar frejdigt om Skoklosters historia, men inte om byggnader och samlingar, utan i första hand om de människor som bott eller verkat där. Boken innehåller en referenslista med drygt 150 arbeten och även några avtryckta källtexter; utöver det bygger författaren på sina erfarenheter och samtal från flera år som guide på slottet. Det är en uppenbart påläst författare som kan sina fakta, men skrönor och legender får lika mycket utrymme som uppgifter som kan beläggas i källorna. Liksom historieberättare som Alf Henriksson menar Inedahl att även myterna har ett kulturhistoriskt värde och utifrån dessa premisser gör han ett gott arbete. Det är en ganska varierad samling historiska nedslag med koncentration på äldre epoker och med rubriker som »Hur dog Carl Gustav Wrangel?«, »På dass med herrskapsfolket« eller »Besök på slottsvinden«. Framställningen illustreras med fotografier som till stora delar tagits av författaren själv och där det estetiska har fått ge rum för det dokumenterande. Mycket mer är inte att säga om detta. Den som vill ha en angenäm stund med en begeistrad ciceron som berättar historier kring snarare än förmedlar historia om Skokloster kan gott tillbringa den i sällskap med Inedahl.

Med detta sagt reser boken även del principiella frågor. Bokens undertitel är »ett slotts dolda historia«, men huvuddelen av de föremål som beskrivs finns i de öppna samlingarna och de flesta berättelserna går att läsa sig till i publicerade skrifter. Möjligen är rubrikvalet en oskyldig tillfällighet eller en lapsus, men jag frågar mig varför historia så ofta måste marknadsföras med konspiratoriska överskrifter.

Inom den del av historieforskningen som vetter mot historiebruk finns det en spänning mellan ett empiriskt och ett didaktiskt perspektiv, som enkelt uttryckt yttrar sig i huruvida man ska studera historien utifrån dess egna förutsättningar eller utifrån vad den kan säga oss i dag. Litet av bägge finns naturligtvis i alla historiska framställningar, men det tycks mig som om det senare perspektivet blir mer dominerande ju längre ut i de publiktillvända domänerna vi rör oss. Utöver det verkar det på många håll finnas en tro att samtidsrelevans endast kan erhållas om underhållningsvärdet är stort. Det finns en särskild sorts populärhistoriska böcker och tv-program som söker det sensationella och uppseendeväckande. Ibland vill de visa att människor förr i tiden var precis som vi, ibland att de var alldeles tossiga; inte sällan försöker man sammanjämka dessa till synes oförenliga bilder. Rubriken till sådana framställningar innehåller ofta orden »hemlighet« eller »gömd« eller kanske »dold«. 

Det senare är möjligen rimligt eftersom så gott som allt vårt historiska vetande i viss mening är dolt innan någon aktivt drar fram det i ljuset. Ett hemlighållande förutsätter däremot någon form av aktiv handling, ett medvetet undanhållande, vilket det sällan är fråga om i exempelvis Blink Films-produktionerna Hidden Secrets och Ancient Mysteries, som sänts i flera omgångar på SVT under namnet Historiska hemligheter. Där låter man tvärtom framstående experter berätta dramatiserat men forskningsbaserat om vad vi faktiskt vet om det förflutna. Inte mycket hemlighetsmakeri, däremot fin uppmärksamhet åt duktiga forskare. Många av dem är förvisso arkeologer som gräver upp »dolda skatter« ur jorden, men inte för att gömma undan dem, utan för att ge dem den uppmärksamhet de förtjänar men kanske inte alltid får.

Min erfarenhet är att guider och museipedagoger inte sällan marinerats i samma lag som de dramatiserade historiska framställningarna.

Min erfarenhet är att guider och museipedagoger inte sällan marinerats i samma lag som de dramatiserade historiska framställningarna. De har säkert genom beprövad erfarenhet lärt sig att den genomsnittliga besökaren vare sig har förkunskaper eller tålamod för mer fördjupande presentationer av miljöer och samlingar. Presentationerna kokar därför gärna ned till lösryckta mer eller mindre fängslande anekdoter ägnade att framkalla fniss eller rysningar innan gruppen snabbt hastar vidare till nästa rum. Att göra detta på ett kompentent sätt är tveklöst en form av yrkeskunnande och de bästa utövarna lyckas inte bara underhålla för en stund, utan kan även väcka intresse och förmedla kunskap. Men att med kompetens beskriva en historisk verklighet på dess egna villkor och att redovisa grunderna för och luckorna i vår kunskap kräver integritet. Det förutsätter att berättaren bottnar i materialet, det vill säga känner källor och samlingar på djupet och har god förtrogenhet med de historiska omständigheterna. Sådana personer är alltmer rara fåglar i tv-kanalerna och på våra museer.

När mina egna barn var små följde hela familjen en visning på just Skokloster. Både jag och min likaledes akademiskt verksamma hustru fann den pedagog som visade oss runt tålamodsprövande med sina många hurtiga (och historiskt tvivelaktiga) anekdoter; våra barn var däremot trollbundna och gick kanske för första gången entusiastiska från ett museibesök. Sådan blandad respons är nog oundviklig vid alla allmänna gruppvisningar och det är inte säkert att det alltid är de vuxna i rummet som ska dela ut betygen. Men sluta för guds skull att tala om dolda hemligheter! Det finns ingen konspiration.

Publicerad i Respons 4-5/2022.

Vidare läsning

»Svenning missar forskningsbidraget«

Olle Svennings recension av »Sista striden det är« ger en vilseledande bild över innehållet. Det menar bokens författare Rikard Westerberg, som här bemöter påståendena. Svenning svarar direkt.