Den föräldralöse pojken som grundade en världsreligion

Profeten Muhammed var en storslagen gestalt. Hans liv, så som det skildras i de muslimska källorna, hör till de högoktaniga biografierna i världshistorien. Sira, den arabiska term som används för biografierna om profeten, berättar om en fattig och tidigt föräldralös pojke som blir Guds profet och grundare av en världsreligion. Mellan denna enkelhet och upphöjdhet ryms allt som en episkt upplagd berättelse kräver – spänning och mystik, kärlek och krig, prövningar och övervinnelse, tro och tvivel. 

I muslimska traditioner uppfattas Muhammed som en fulländad människa och det är slående hur det finns en minnesvärd berättelse om varje föredömligt karaktärsdrag som tillskrivs honom. Där finns berättelsen om den renhårige affärsmannen, om den rättrådige medlaren, om den andlige sökaren och om den trosvissa profeten som håller fast vid sina uppenbarelser, svåra prövningar till trots. Flera berättelser finns om den tillgivne maken till en enda fru och om den store älskaren till flera fruar, om den modige krigaren och om den gode förhandlaren som söker andra än våldets vägar. Siranberättar också om den vise åldermannen och om den sjuke och döende Muhammed som blir sina ideal trogen till sitt sista andetag. För alla livets situationer finns en Muhammed att inspireras av. 

Idéhistorikern Klas Grinell har tagit sig an den svåra uppgiften att teckna Muhammeds biografi i Historiska medias populärvetenskapliga serie Världens dramatiska historia. Det är inte den första boken på svenska om islams profet. Redan 1917 disputerade religionshistorikern Tor Andræ på en avhandling om bilden av Muhammed bland hans samtida och drygt tio år senare gav han också ut boken Muhammed – Hans liv och hans tro, vilken senare kom i en utgåva reviderad av hans tidigare doktorand, Geo Widengren. Widengrens doktorand i sin tur, Jan Hjärpe, gav 2011 ut boken Bilden av profeten och några år senare utkom en doktorand till Hjärpe, Jonas Svensson, med boken Människans Muhammed. År 2018 kom också Det sista sändebudet, skriven ur ett inifrånperspektiv av Salih Tufekcioglu. 

För alla livets situationer finns en Muhammed att inspireras av. 

Men även om han inte är först på bollen har Klas Grinell ett annat anslag än de tidigare författarna. Hans Muhammed aspirerar inte till att bidra med nya infallsvinklar utan vill nå en bred läsekrets. Boken håller ett kort format och är skriven på lättillgänglig prosa utan vare sig referenser eller snåriga akademiska resonemang. Här möter läsaren i stora drag samma berättelse som i de klassiska sunnitiska profetbiografierna, och i de fall det finns betydande skillnader mellan sunnitisk och shiitisk tradition redovisas dessa. Den profet vi får läsa om här är:

Abu al Qasim Muhammed ibn Abdullah ibn Abd al Muttalib, av klanen Hashim i stammen Quraysh i stammen Kinana, bördiga från Adnan, son till Ishmael, son till Abraham, ättling till Noa, ättling till Adam, skapad av Gud.

Vi får läsa om den tidigt föräldralöse Muhammed som blir en framgångsrik handelsman och betrodd person i Mecka. Hur han gifter sig med den äldre änkan Khadija, och hur han från omkring 40 års ålder mottar uppenbarelser från Gud. Om hur han börjar predika och samlar en liten skara kring sig, om hur de förföljs av de mäktiga i Mecka och tvingas fly till Medina. Där blir Muhammed både profet och politisk ledare. Flera slag följer mellan Muhammed och stammarna i Mecka, men med såväl militär skicklighet som diplomatisk fingertoppskänsla övervinner han fienden och får uppleva hur allt fler erkänner hans profetskap. Vid sin död år 632 har Muhammed enat alla Arabiens stammar under islam. 

Utifrån ett idéhistoriskt (eller religionsvetenskapligt) perspektiv är det inte nödvändigtvis vad som faktiskt hänt som är mest intressant, utan i stället hur olika personer agerat utifrån sin övertygelse om vad som hänt. Grinell visar att han är uppdaterad på forskningen om Muhammed och islams begynnelse och lyckas också väva in källkritiska resonemang och historiekritiska perspektiv i relation till flera av de bärande berättelserna. Därigenom lyckas han få mycket sagt i ett litet format. För orienteringen hade det dock varit värdefullt med en referenslista på slutet.

Vad kan vi då veta om Muhammed? Det beror på vem man frågar, så klart. Håller man de muslimska källorna för autentiska berättelser vet vi mer om honom än om någon annan av de abrahamitiska profeterna. Omkring 150–200 år efter hans död sammanställdes omfattande samlingar av berättelser om vad Muhammed och hans närmaste sagt och gjort (den så kallade hadith-litteraturen, Sunna), och då skrevs också de första biografierna. I den akademiska forskningen har dessa källor värderats olika. Vissa tillskriver dem stort historiskt värde, medan andra menar att de utformats för att passa Koranens verser snarare än efter faktiska händelser. Det finns ytterst få icke-muslimska källor som nämner Muhammed från tiden han var verksam, och dessa är inte heller samstämmiga.

Det är enligt denna forskning först när judar och kristna inte erkänner Muhammed som profet, och Koranen som autentisk uppenbarelse, som islam utkristalliseras som en egen religion.

En teori som Klas Grinell återkommer till boken igenom är att Muhammed verkade som predikant i en befintlig monoteistisk, judisk eller judekristen, miljö och att den rörelse som växte fram runt honom, först stegvis men främst efter hans död, utvecklades till en egen religion. Koranen har enligt detta synsätt predikats för åhörare som redan ägde god kännedom om de bibliska profeterna och berättelserna. I samband med detta refererar han också till hypoteser om att kulten kring tempelberget i Jerusalem ska ha varit viktigare än Koranen som samlande symbol för den ursprungliga trosgemenskapen. Inte minst står Grinell i dialog med den tyska islamologen Angelika Neuwirth som genom analyser av Koranen håller för sannolikt att denna tagit form i en gudstjänstgemenskap kring syrianska psalmer, judiska Talmud och andra texter som rör de bibliska profeterna och berättelserna. De förändringar som sker i uppenbarelsernas tendens, från de första versernas poetiska eskatologi till de senare kapitlens sociala budskap, beror enligt denna forskning på att Muhammed med tiden inte bara fick nya roller, utan också riktade sig till nya grupper utanför den ursprungliga trosgemenskapen. 

Det är enligt denna forskning först när judar och kristna inte erkänner Muhammed som profet, och Koranen som autentisk uppenbarelse, som islam utkristalliseras som en egen religion. Det finns inslag också i profetbiografin som kan tolkas som att Muhammed distanserade sig från de judiska klanerna i takt med att de inte övertygades om hans profetskap eller inte erkände hans politiska ledarskap. Ett exempel är när Muhammed och hans följeslagare byter böneriktning år 624, från Jerusalem till Mecka. 

Men Muhammeds främsta fiender var länge de arabiska klaner som regerade i Mecka och som i källorna beskrivs som polyteister. Det är dessa som tvingar Muhammed och hans följeslagare att fly till Medina, där han inte bara blir profet utan också statsman. I de krig och konflikter som sedan uppstår mellan Muhammed och Mecka skildras hur några av de judiska stammarna konspirerar mot honom, vilket leder till allt skarpare motsättningar. Mest omtalat är slaget vid oasen Khaybar där ett stort antal judiska män ska ha avrättats medan kvinnor och barn togs till fånga. Som Grinell visar har denna episod legat till grund för olika former av historiebruk. Vissa vill framhålla att judarna i Khaybar inte dömdes av Muhammed utan i enlighet med deras egen lagstiftning, andra finner i berättelsen legitimitet för våld mot judar. I modern tid har »Khaybar, Khaybar« ofta kommit att skanderas i samband med antisemitiska demonstrationer och manifestationer. 

När Muhammed diskuteras i Europa påpekas ofta att han också var en värdslig och militär ledare, och då inte sällan i kontrast till Jesus.

När Muhammed diskuteras i Europa påpekas ofta att han också var en värdslig och militär ledare, och då inte sällan i kontrast till Jesus. Att de jämförs med varandra är inte konstigt med tanke på att båda är profeter och religionsstiftare som dessutom tycks växa fram ur judiska gemenskaper som de på ett eller annat sätt bryter med. I sådana jämförelser brukar Muhammeds roll som krigare, som polygam eller som slavägare hållas emot honom och få förklara grymheter som muslimer utfört genom historien (vad som i så fall förklarar varför kristna utfört samma grymheter i Jesu namn lämnar man obesvarat). Men kanske kan man lika gärna jämföra Muhammed med antika kejsare som Marcus Aurelius eller Konstantin, imperiebyggare och härskare som inom sig rymde såväl krigaren som filosofen, som var mänskliga men som strävade mot de högre idealen. 

I jämförelse med sådana härskare blir det i stället slående hur få människor Muhammed avrättade under sin livstid, hur ofta han förlät, hur väl han behandlade sina slavar. I denna version syftar berättelserna om Muhammed som krigare snarare till moderation än till att förhärliga våldet. Klas Grinell introducerar sådana tolkningstraditioner just i samband med de delar av profetbiografin som i dag kan upplevas som tvivelaktiga. Det tycks som att han haft svårt att rakt av redovisa dessa episoder och låta dem stå okommenterade. 

I dessa kommenterande delar får vi i högre grad syn på idéhistorikern Klas Grinell, men här riskerar han också att framstå som tendentiös. Berättelser om Muhammed har förståtts och använts på olika sätt genom islams historia. Man hade alltså lika väl kunnat tänka sig avsnitt om hur berättelserna om dennes mer kontroversiella sidor använts för att legitimera exempelvis våldshandlingar eller misogyni även i vår egen tid.

Grinells ambition har huvudsakligen varit att återberätta Muhammeds liv så som det gestaltat sig i de muslimska källorna och det är onekligen en fascinerande historia. Han har skrivit en tillgänglig och välkommen bok om Muhammed, den profet som hundratusentals svenskar i dag ser som ett föredöme att modellera sina liv efter.