Francis Fukuyama: Den liberala demokratins bakslag ändrar inte historiens slutdestination

Ingen politisk tänkare inkarnerade västvärldens liberala entusiasm vid kalla krigets slut mer än den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama. Några månader före Berlinmurens fall lanserade han idén att den liberala demokratin, med dess fria marknader, representerade ett slags slutmål för mänsklighetens ideologiska utveckling. Kampen mellan kommunism och liberalism var vid denna tid på väg att bli överspelad i Europa och de kommande åren skulle länder i det forna östblocket stå i kö för att politiskt och ekonomiskt integreras i Västeuropa. Idén om historiens slut utgick från antagandet att frihet och jämlikhet var universella principer som överskred kultur och inte var bundna till en västerländsk moderniseringsprocess. Dessa principer kunde därmed ligga till grund för mänsklighetens politiska strävan. Tankarna utvecklades i den välkända boken Historiens slut och den sista människan (1992). 

I dag framstår 1990-talets politiska stämningar som avlägsna när till och med den amerikanska demokratin har visat sig sårbar på grund av inre motsättningar. Även Fukuyama har omprövat en del av sina politiska ställningstaganden från 1980- och 1990-talet. Då stod han nära den amerikanska neokonservatismen. Numera har han distanserat sig från det republikanska partiets utrikespolitik och kritiserat långtgående avregleringar i ekonomin. Samtidigt oroar han sig för hur progressiva krafter inom de liberala demokratierna underminerar både yttrandefrihet och den vetenskapliga rationalism som varit central för det moderna upplysningsprojektet. Dessa idéer har dessutom migrerat från vänstern till identitetspolitiska rörelser på högerkanten som delar vantrivseln i den liberala demokratin. Det är mot denna bakgrund Fukuyama skrivit boken Missnöjets tid – Den liberala erans slut (2022), utgiven i svensk översättning på Fri Tanke förlag. Fukuyama är verksam vid Stanford University, där Respons når honom för en intervju om hoten mot den liberala demokratin och hur hans syn på liberalismen har förändrats.

Respons: Vilken är den vanligaste missuppfattningen av Historiens slut och den sista människan?

Fukuyama: Jag tror de flesta inte förstår att frasen kommer från Hegel. I den hegelianska marxistiska traditionen sågs historien som en progressiv långsiktig utvecklingsprocess. Men många trodde helt enkelt att jag menade att det kommer att sluta hända saker, vilket är löjligt. Det var inte det jag menade. Frågan som ställdes av både Hegel och Marx handlar snarare om vart moderniseringsprocessen leder och vilken typ av samhälle som uppstår i slutet av den processen. Hegel menade i princip att det var en modern liberal regim och Marx menade att det skulle bli ett kommunistiskt samhälle. Mitt argument bestod i att jag inte trodde att den marxistiska versionen någonsin skulle förverkligas. Om vi kom till historiens slut skulle det mer likna det som marxisterna kallade borgerlig demokrati, sammanlänkad med marknadsekonomi. Det var kärnan i mitt argument. Men folk läser inte Hegel längre så de hade förmodligen en förenklad förståelse av mitt argument. Den liberala demokratins bakslag förändrar inte heller min tes, eftersom det fortfarande inte finns något bättre politiskt alternativ.

Respons: På vilket sätt har du omprövat din syn på liberalism beaktat den politiska utvecklingen sedan boken skrevs?

Fukuyama: När det gäller politiken har jag omprövat nästan varje aspekt av saker som jag tog upp i bokversionen av Historiens slut och den sista människan. Vissa saker är fortfarande desamma och det finns en kontinuitet. Men vi befinner oss uppenbarligen i en period av demokratisk tillbakagång som pågått i femton år. Antalet demokratier i världen expanderade kraftigt mellan omkring 1970-talet och 2008, men sedan har det gått i motsatt riktning. Jag vet inte om denna negativa vändning kommer bli permanent eller om vi kommer att se en förändring, men det är där vi befinner oss nu. Mitt tvåbandsverk The Origins of Political Order (2011) och Political Order and Political Decay (2014) var ett försök att skriva om Historiens slut med tanke på de politiska förändringarna. Till exempel så hade jag inte förstått svårigheten med att skapa en modern stat när jag skrev Historiens slut. Liksom många andra amerikaner som tar staten för givet insåg jag inte hur svårt det är att skapa en opersonlig modern stat som tjänar allmänhetens intresse. Dessutom hade jag inte riktigt beaktat att konsoliderade demokratier kan utvecklas i fel riktning. Det är detta vi nu ser på många håll runt om i världen, inklusive i USA. Detta är de två huvudsakliga aspekterna där jag reviderat min syn. När jag skrev den ursprungliga boken tog jag inte upp Kina. Jag tog inte upp den muslimska världen och jag tog inte heller upp den indiska halvön och hur den politiska utvecklingen i dessa regioner passar in i ett större mönster. Men sådant har jag lagt till senare. 

Respons: Men hur har du omprövat din förståelse av liberalism sedan du skrev boken?

Fukuyama: I min senaste bok framlägger jag argumentet att klassisk liberalism representerar det bästa systemet eller i alla fall det bättre alternativet. Men man måste förstå att det är liberalism i en mycket specifik bemärkelse som går tillbaka till det argumentet om att skydda grundläggande mänsklig värdighet genom att ge medborgare lika rätt till autonomi, det vill säga till att fatta egna beslut. I samtida politik har det förknippats med en viss ekonomisk politik, men jag menar detta är bara en tolkning. Därför ägnade jag ett par kapitel i min senaste bok åt att diskutera de förvanskningar som orsakades av den nyliberala revolutionen på 1970- och 1980-talet. Ett liberalt samhälle kan både ha en stor välfärdsstat eller en relativt liten stat. Det innebär att jag betraktar Sverige som ett liberalt samhälle, liksom USA, Japan och Sydkorea, eftersom dessa länder delar tron på människans grundläggande värdighet och detta skyddas av en rättsstat och en konstitutionell ordning som begränsar statens makt. 

Respons: Men om man beaktar den starka traditionen av välfärdsstater i Norden, finns det inte konflikter eller spänningar mellan den politiska utvecklingen i dessa länder och den liberalism som du försvarar?

Fukuyama: Nej, min förståelse av klassisk liberalism är helt förenlig med en stor välfärdsstat. Jag menar att liberalismen inte i sig är ett hållbart system, den måste kombineras med demokrati och även en fördelningspolitik som minskar ojämlikheten. Det är det som ger ett slags hållbar politisk mix. Du kan argumentera om huruvida skattesatserna ska vara 60 procent eller 50 procent eller 45 procent eller lägre. Sådana justeringar måste varje land göra. Men du måste kombinera marknadsekonomi med någon form av social utjämning, det är den vinnande formeln. Jag skulle också säga att detta i hög utsträckning är format av kulturella traditioner. Vissa länder är mer bekväma med att ha en stor och mäktig stat, medan andra länder är mindre bekväma med det. Det förklarar den relativt mindre storleken på staten hos oss, även om den amerikanska staten ärligt talat är ganska stor just nu.

Det skulle såklart vara trevligt om vi kunde gå tillbaka till tidigare konflikter inom vad jag kallar den liberala familjen. Men tyvärr står vi inför mycket mer fundamentala utmaningar.

Respons: Finns det någon risk med en så bred definition av liberalism att den omfattar både svensk socialdemokrati och det republikanska partiet i USA, åtminstone före Donald Trump?

Fukuyama: Nej, det förefaller mig snarare som att hoten mot liberalismen just nu faller utanför den definition som jag gav. Hotet kommer från nationalister som hävdar att vissa människor har en särskild status baserad på etnicitet eller religion. Det kommer också från en progressiv vänster som vill förkasta liberala principer som yttrandefrihet. Jag menar att dessa hot ligger utanför den liberalism som jag har definierat. Det är dessutom mycket levande hot. Men du kanske kan berätta för mig vad du tror risken ligger?

Respons: Kanske att en alltför bred definition av liberalism suddar ut politiska skiljelinjer mellan partier som haft olika inställningar till exempelvis välfärdsfrågor, vilket i alla fall historiskt lett till politiska konflikter. I stället skapas en polarisering mellan höger- och vänsterpopulism å ena sidan och de övriga partierna å andra sidan.

Fukuyama: Ja, men det är så verkligheten ser ut i dag. Den har förändrats och vi måste hantera det. Det skulle såklart vara trevligt om vi kunde gå tillbaka till tidigare konflikter inom vad jag kallar den liberala familjen. Men tyvärr står vi inför mycket mer fundamentala utmaningar. Viktor Orbán är till exempel inte del av denna familj, Narendra Modi är inte heller del av familjen. De är ledare av starka politiska krafter i världen i dag som utmanar det grundläggande fundamentet för vår liberalism. Även om jag skulle tycka att det hade varit trevligt med våra tidigare politiska strider så är det inte där vi är i dag.

Respons: Dessa internationella hot mot liberalismen som du nämner är uppenbara, men vad är de mest betydande hoten mot liberalismen inom de liberala demokratierna?

Fukuyama: När de grundläggande liberala principerna dras till sin spets får vi kontraproduktiva effekter. Liberaler tror på äganderätt och rätten att ingå avtal som rör ekonomiska transaktioner, men under nyliberalismens inflytande har dessa principer kommit att leda till alltför långtgående avregleringar i vissa länder. Man slutade helt enkelt att oroa sig för ekonomisk ojämlikhet och började avveckla vissa delar av välfärdsstaten, vilket medfört problem. Jag menar dock att detta inte är något som nödvändigtvis kommer sig av liberalismen utan snarare beror på en särskild tolkning av ekonomisk liberalism. Det är också något som kan rättas till och som håller på att rättas till i de flesta liberala demokratier i dag. Den samtida identitetspolitiken utgör ett annat typ av hot som har fått fäste i många länder. Den utvecklades inom vänstern men har nu utlöst identitetspolitiska motreaktioner inom högern genom att etniska och religiösa majoritetsbefolkningar upplever att de är hotade. Det har givit upphov till en politik som splittrar samhällen. Enligt min mening skapades dessa problem dessutom av en felaktig tolkning av de liberala principerna och inte av principerna i sig.

Respons: Begreppet nyliberalism har fått alltmer negativa konnotationer i dag och dess betydelse tycks ha expanderat till att innefatta både privatiseringar, styrningar av offentliga institutioner, med mera. Hur förklarar du förhållandet mellan nyliberalism och liberalism?

Fukuyama: Det är fråga om grad och det finns ingen skarp gräns. I dag kan vi se att de ursprungliga drivkrafterna bakom nyliberalismen var rimliga. Det började i Latinamerika och i Afrika söder om Sahara under sent 1970-tal och tidigt 1980-tal som en följd av oljekriserna som ledde till mycket höga inflationsnivåer i större delen av världen. Vid den tidpunkten ignorerade västvärldens politiker och de internationella organisationerna detta. De upprätthöll ingen finanspolitisk disciplin och resultatet blev allvarlig hyperinflation och massarbetslöshet över hela Latinamerika. Nyliberaler argumenterade för att man inte kan ha ihållande höga budgetunderskott och en expansiv finanspolitik och samtidigt förvänta sig annat än att det skapar höga inflationsnivåer. Resultatet kan liknas vid en skattesmäll som i princip förstör välståndet för alla, särskilt för medelklassen. Det är mycket svårt att upprätthålla ett demokratiskt politiskt system mot den bakgrunden. 

Den här situationen ledde till korrigeringar, och där har vi alltså nyliberalismens ursprung. Under den här perioden gjorde till exempel de flesta länder i världen sina centralbanker oberoende, som en följd av ett erkännande att penningpolitiken hade varit mycket dålig. På det sättet löste man delar av problemen. Att släppa in Kina i det globala ekonomiska systemet var också mycket bra. Men problemen kom när kritiken mot överdriven statlig intervention övergick i en attack mot statlig inblandning överhuvudtaget. Nyliberaler kritiserade till exempel välfärdsprogram som skapats för att mildra ojämlikhetens effekter och förespråkade även fri invandring med motiveringen att det skulle göra handeln mer effektiv. I en marknadsekonomi är finanssektorn den del som är i störst behov av regleringar och här vidtogs en rad avregleringsåtgärder under 1980- och 1990-talet. I USA fick vi till exempel Gramm-Leach-Bliley Act som undertecknades av president Bill Clinton, vilket var höjden av vad jag anser vara olämplig nyliberalism. Vi tillät därmed stora globala banker att växa fram och avvecklade Glass–Steagall Act som hade tillkommit efter den stora depressionen och begränsat finansinstitutionernas storlek. Resultatet blev 2008 års finanskrasch. Så vad var felet? Man borde aldrig ha avreglerat finanssektorn på detta sätt. Det här är exempel på viktiga politiska ögonblick som har rubbat balansen och resulterat i ett slags överdriven marknadsliberalisering. 

Respons: Hur kan man förhindra att ett liberalt samhälle utvecklas i nyliberal riktning?

Fukuyama: Tja, jag menar att detta är självkorrigerande och det är precis vad vi ser. Människor gillar inte att gå igenom finansiella kriser. De gillar inte att se sina besparingar utplånas av inflationen. De gillar inte att se sina hus beslagtas av bankerna som ett resultat av finanssektorns avreglering. Därför väljer man en annan grupp av ledare som står för en annan politik. Jag menar att nyliberalismen och den ekonomiska sidan av liberalismen är bland de enklaste att åtgärda, och vi håller på att åtgärda detta nu.

Respons: Ett annat relaterat mål som du nämner i din bok är identitetspolitik. Kan du utveckla hur det kommer sig att vänsterns identitetspolitik påverkade högerpopulismen?

Fukuyama: Problemet med identitetspolitik är att när du börjar utgå från egenskaper som ras, etnicitet, kön, placerar du din politik i en helt annan position eftersom fokus ligger på oföränderliga egenskaper. Det som har hänt är att den politik som infördes för att utjämna ojämlikheter och skydda marginaliserade grupper har kommit att uppfattas som ett hot av de tidigare majoritetsgrupperna, som en politik riktad mot dem. Man kan beskriva det som en politik som tar ifrån dem deras privilegier eller aktivt diskriminerar dem. Vi har nyligen haft ett belysande exempel i USA angående positiv särbehandling. Det handlar om ett mål i Högsta domstolen, där denna konservativa domstol i princip hävdade att positiv särbehandling inte var förenligt med det 14:e tillägget, som föreskriver lika behandling av alla människor. Fallet gällde en stämning mot Harvard University från asiatiska studenter som gör extremt bra ifrån sig på standardiserade prov och som därför är överrepresenterade på elituniversitet över hela USA. Dessa studenter ansåg att positiv särbehandling som syftar till att hjälpa afroamerikaner och latinamerikaner missgynnar asiater. Detta illustrerar problemet som man hamnar i när man börjar dela ut förmåner baserat på fasta egenskaper snarare än individuella prestationer.

Jag tror att alla liberala samhällen måste utveckla ett slags sammanhållande identitet.

Respons: Hur skulle en liberal identitetspolitik kunna formuleras på ett sätt som inte strider mot liberalismens universella anspråk?

Fukuyama: Jag tror att alla liberala samhällen måste utveckla ett slags sammanhållande identitet. Den ska inte vara kopplad till ras, etnicitet, kön eller religion, utan omfatta den faktiska mångfalden av de som lever i samhället. Den ska vara öppen för dessa grupper så länge de accepterar den grundläggande liberala förutsättningen om tolerans och är villiga att acceptera den underliggande mångfalden. Detta är mycket svårt eftersom mångfalden bidrar till att den sammanhållande kulturen blir begränsad och saknar de starka band som gemensamma historiska minnen kan skapa. Jag tror därför att den faktiska mångfalden i våra moderna samhällen kommer att leda till stora problem om man inte aktivt utvecklar denna typ av medborgerlig nationalism.

Respons: Du menar alltså en variant av nationell identitetspolitik?

Fukuyama: Alla länder måste ha en nationell identitet. Vilka länder har inte en nationell identitet? Afghanistan, Syrien, Irak, Libanon and Libyen. Det är alla länder som lider av en extremt svag känsla av nationell samhörighet, vilket gör att identiteter som grundar sig på familjeband och klaner i stället blir mer betydelsefulla. Det innebär att de faktiskt förvandlas till misslyckade stater som inte uppfyller den liberala definitionen av en stat, eftersom regeringen inte har något våldsmonopol. Och det är inte en bra situation.

Respons: Men hur kan principer om rättigheter, autonomi, individualism tilltala människor som letar efter tillhörighet och mening i vår snabbt föränderliga globaliserade värld?

Fukuyama: Jag tror inte att de nödvändigtvis kan det, eftersom människor vill ha dessa starkare former av gemenskap. Liberalismens främsta lockelse har aldrig varit att den erbjuder en tillfredsställande och tätt sammanhållen gemenskap, utan att den erbjuder en fredlig samvaro. Den moderna liberalismen har sitt ursprung i de religionskrig som européerna utkämpade mot varandra efter den protestantiska reformationen. Tidiga liberala tänkare menade att vi inte borde döda varandra på grund av olika uppfattningar om vad det goda livet är. För att kunna leva i fred skulle vi i stället tolerera alternativa religiösa traditioner. På 1800- och 1900-talet ersättes dessa starka känslor av en etnisk, ofta rasbaserad identitet, och det ledde till de två världskrigen och många hemska konflikter under första halvan av 1900-talet.

Jag tror därför att ett liberalt samhälles attraktionskraft i viss mening är vad det inte är. Det är inte en illiberal nationalistisk eller teokratisk eller religiöst baserad gemenskap, utan en gemenskap som faktiskt kan acceptera en mänsklig mångfald. Människor som bekänner sig till en sådan form av liberalism är inte nödvändigtvis överens i alla viktiga frågor, men de kan åtminstone leva i fred, de kan leva i välstånd och de vara trygga. Jag tror att det fortfarande är detta som är liberalismens lockelse. I det avseendet har Putin på sätt och vis gjort alla en tjänst genom att påminna européer och amerikaner om hur alternativen till liberalismen kan se ut. Jag tror att alla var mycket medvetna om dessa alternativ i mitten av 1900-talet, men efter sjuttio år av fred och säkerhet – tack vare en liberal internationell ordning – började människor ta detta för givet. Man började tro att en fredlig ordning alltid skulle finnas där. Men ibland behöver liberalismen faktiskt också försvaras.

Respons: Finns det ingen kulturell dimension av den liberalism som du försvarar?

Fukuyama: Alla samhällen utvecklar identiteter av något slag. Jag tror att utmaningen i ett liberalt samhälle är att skapa dessa orienteringspunkter för identiteten, som inte baseras på oföränderliga karaktärsegenskaper. Den amerikanska identiteten brukade i hög grad definieras av ras och kön. Men vi gjorde oss gradvis av med detta. Vad ersatte vi dem med? Det är belysande att titta på basebollens historia i USA. Sporten uppfanns på 1870- och 1880-talet i syfte övervinna den splittring i samhället som inbördeskriget hade resulterat i, med norr och söder i en extremt blodig konflikt om det institutionaliserade slaveriet. Man tänkte att det är bättre att människor tävlar mot varandra i en sport än militärt, och att man därigenom kunde skapa en känsla av gemensam nationell identitet. Det går också att basera identiteten på språk. Den franska identiteten bygger i hög grad på det franska språkets och den franska litteraturens centrala betydelse. Om man talar franska och kan arbeta på franska har man kunnat betraktas som fransk. Jag har alltid tyckt att det var anmärkningsvärt att Léopold Senghor för några decennier sedan blev invald i Franska akademien. Han var en svart, senegalesisk poet, men skrev på en vacker franska. Med en gemensam identitet baserad på språk, medborgerliga och republikanska principer spelar det ingen roll om du är svart eller vit. Du kan delta i gemenskapen och jag tror att det är på detta sätt man ska forma identitetspolitiken. 

Jag misstänker att USA kommer undergräva sin trovärdighet och prestige som en liberal demokrati. Det kommer att få stora olyckliga konsekvenser för en stor del av världen.

Respons: I Sverige har vi en mycket lång och stark tradition av yttrandefrihetslagar, som omfattar hädelse och även brännandet av heliga texter. Nu finns det ett stort tryck från regimer och rörelser i den muslimska världen och i Sverige att ändra de svenska yttrandefrihetslagarna för att förbjuda koranbränningar. Vad är din syn på detta?

Fukuyama: I ett liberalt samhälle innehas rättigheter av individer och inte av grupper. Jag tycker inte det ska vara tillåtet för subgrupper i ett sant liberalt samhälle att etablera andra typer av rättigheter för sina medlemmar. Den här typen av diskussioner blossar upp i Europa då och då när det gäller till exempel genusrelaterade frågor. Det kan handla om att en dotter i muslimsk familj från exempelvis Algeriet, Pakistan eller Turkiet har en icke-muslimsk pojkvän som hon vill gifta sig med. Men familjen kanske skickar tillbaka henne till sitt hemland och tvingar henne att gifta sig med någon som de har valt. Då kommer frågan upp om vems rättigheter som är överordnade. Är det flickans, som upprätthåller sitt individuella handlingsutrymme, eller är det gemenskapens, som sätter upp regler för familjen? I ett liberalt samhälle prioriteras individens rättigheter och man hamnar i en omöjlig situation om man börjar ge kulturella grupper autonomi när de hamnar i en konflikt med de individer som lever i dessa grupper. Om det exempel som du nämner kan föras in under denna rubrik så handlar det också här om att i första hand försvara de individuella rättigheterna.

Respons: Vad innebär det för våra konstitutionella lagar om yttrandefrihet?

Fukuyama: Just nu är ni angelägna att komma in i Nato och jag tycker också det är ett viktigt mål. Jag kan inte ge er några råd om exakt hur långt ni bör böja er för att göra Erdogan glad. Det är en fråga om realpolitik. Men som en principfråga skulle jag inte kompromissa med den grundläggande yttrandefriheten.

Respons: USA spelade en mycket central roll för att försvara de liberala värdena under det kalla kriget. Vad förväntar du dig av USA under de kommande decennierna?

Fukuyama: Jag hoppas att USA fortsätter att spela en viktig roll. Men vi utmanas av populistiska och nationalistiska politiker som Donald Trump, vilket jag aldrig trodde skulle hända. Det handlar alltså om en amerikansk politiker som i princip inte accepterade resultatet av ett rättvist val och vill klamra sig fast vid makten med olagliga medel. Nu har han åtalats för det, och det kan gå till rättegång. Men problemet är att en tredjedel av amerikanerna ändå är okej med detta och de kommer att fortsätta stödja honom, även om han blir dömd för vad jag betraktar som ett grundläggande brott mot den liberala demokratiska ordningen. Om han faktiskt lyckas bli omvald 2024 anser jag att den amerikanska demokratin är under stort hot. Jag vet inte vad som kommer att hända med USA. Jag misstänker att landet kommer undergräva sin trovärdighet och prestige som en liberal demokrati. Det kommer att få stora olyckliga konsekvenser för en stor del av världen. 

Respons: Innebär det att du är pessimistisk om framtiden för den amerikanska liberala demokratin? 

Fukuyama: Jag är mycket orolig. Jag tror att en majoritet av amerikanerna inte stödjer den här typen av Trump-nationalism. Men vi har ett märkligt valsystem som innebär att presidenten faktiskt kan väljas av en minoritet av väljarna. Det var fallet för George W. Bush och det var fallet för Trump. Det är detta system vi har och enligt det systemet kan han mycket väl bli vald igen, även om majoriteten av amerikanerna inte stödjer honom.

Respons: Men om vi lyfter blicken till ett internationellt perspektiv, hur ser framtiden ut för den liberala demokratin? 

Fukuyama: Det finns så många variabler när man pratar om detta internationellt. En del av USA:s mjuka makt beror på hur landet framstår i förhållande till andra länder och från ett geopolitiskt perspektiv handlar det om länder som Ryssland, Kina, Iran och några mellanstora makter som Turkiet, Venezuela och så vidare. Jag tror att det är mycket svårt att förutsäga hur den relativa balansen mellan prestige och legitimitet kommer att se ut framöver. Men jag tror faktiskt att Ryssland och Kina är svagare än de verkar. USA:s största svaghet är för närvarande den interna polariseringen och splittringen bland amerikanerna. Men å andra sidan går det bra för den amerikanska ekonomin. Vi har aldrig tidigare haft en så låg arbetslöshet som nu och inflationen är på väg ned. Vi klarar oss mycket bättre, inte bara i jämförelse med andra utvecklade demokratier utan också mycket bättre än Kina, för att inte tala om Ryssland och andra auktoritära länder. Men jag tycker att det är väldigt svårt att göra några förutsägelser om hur världen kommer att se ut om ett eller två år.

Respons: Vad anser du bör göras för att försvara den liberala demokratin?

Fukuyama: Jag anser att vi måste visa stor solidaritet med andra liberala demokratier. Just nu är den centrala frågan Ukraina. Om Ukraina besegras av Ryssland kommer det att få stora konsekvenser för hela Europa och även bortom dess gränser. Det kommer nämligen ge styrka åt narrativet om att demokratin är svag i förhållande till centraliserade auktoritära regeringar. Därför anser jag att vi måste göra vad vi kan för att Ukraina ska få tillbaka sitt territorium. Jag tror vidare att jag som amerikan har mycket att göra för att se till att fel personer inte vinner valen under det kommande året, och det är en stor utmaning. Generellt sett, om du bor i ett land som fortfarande är demokratiskt, är det genom att rösta som du försvarar demokratin. Det vill säga att du röstar på partier som stödjer de grundläggande principerna för liberal demokrati och som kan besegra populistiska, nationalistiska och fascistiska partier samt icke-liberala vänsterpartier. Genom att använda valsystemet kan man stärka människor som tror på den liberala demokratin.

Francis Fukuyama är statsvetare, nationalekonom och författare. Han är verksam vid Stanford University och fick sitt genombrott med boken The End of History and the Last Man (1992). Fukuyama är också författare till de uppmärksammade böckerna The Origins of Political Order – From Prehuman times to the French Revolution (2011) och Political Order and Political Decay – From the Industrial Revolution to the Globalisation of Democracy (2014). För dessa böcker har han bland annat belönats med 2015 års Skytteanska pris i statskunskap vid Uppsala universitet.