Det andra Tyskland

En av de mest uppmärksammade fackböckerna i Storbritannien förra året blev något oväntat ett historiskt översiktsverk om Östtyskland: Beyond the Wall – East Germany 1949–1989. Författaren Katja Hoyer föddes 1985 i landet som fortfarande hette DDR, men är sedan flera år tillbaka bosatt i England där hon undervisar vid King’s College och rapporterar för bland annat Washington Post och BBC. Medan Hoyers bok har lovordats i brittiska medier har reaktionerna på den tyska översättningen av boken varit desto mer negativa. Där engelska kritiker ser en fängslande och innovativ historieskrivning, talar tyska recensenter om en vinklad och relativiserande skildring av det ”andra” Tyskland, där det auktoritära DDR beskrivs som en trots allt ganska progressiv stat som erbjöd en behaglig tillvaro. Att Hoyer ignorerat mycket av befintlig forskning och i gengäld stödjer mycket av sina resonemang på biografiska verk av nyckelpersoner i DDR har också bidragit till det svala mottagandet.

Dock har intresset för Hoyers bok, som nu också föreligger i svensk översättning av Kjell Waltman, varit stort även i Tyskland. När boken utkom på tyska i maj 2023 hamnade den mitt i en pågående debatt om skillnaderna mellan öst- och västtyskar, som tre decennier efter återföreningen fortfarande är frapperande i både ekonomiskt och sociokulturellt hänseende. Debatten utlöstes av Dirk Oschmanns polemiska bok Der Osten. Eine westdeutsche Erfindung (Öst. En västtysk uppfinning) där han framhäver de strukturella orättvisorna mellan öst och väst och även hävdar att östtyskarna kontinuerligt förringas och stigmatiseras i det offentliga samtalet. Trots att Oschmanns teser och konfrontativa stil kritiserats har hans bok funnit många läsare (särskilt i öst) som känner sig förstådda och sedda. 

I debatten om väst och öst kom Hoyers bok lägligt, då hennes ärende var att flytta fokus från den västtyska efterkrigshistorien till en helhetsskildring av DDR, där också människornas vardag på andra sidan muren får plats. Problemet är bara att just inget annat land är så genomlyst som just DDR (och kunskapen om detta torde förklara den stora skillnaden mellan den brittiska och tyska receptionen). Sedan arkiven öppnades efter murens fall har forskare, journalister och författare arbetat sig genom dokumenten och även om fokus ofta legat på den repressiva staten och Stasi, har vardagen i DDR skildrats och gestaltats i en mängd forskningsstudier, utställningar och tidningsreportage, såväl som i film och litteratur. 

Utsikterna att i materiellt hänseende hävda sig gentemot det västtyska konkurrensprojektet var således dömda att misslyckas från början.

Ett prominent exempel är forskargruppen kring Martin Sabrow vid Leibniz-Zentrum für Zeithistorische Forschung i Potsdam som i flera projekt granskat vardagskulturen i DDR och därmed bidragit till att bredda minneskulturen. Man söker dock förgäves efter referenser till dessa studier i Hoyers litteraturförteckning. Om anspråket är att visa upp DDR från en helt ny sida verkar det rimligt att förhålla sig till befintlig forskning i stället för att utelämna den helt och hållet.

Denna grundläggande kritik till trots menar jag att Hoyers bok är läsvärd för alla de som intresserar sig för det delade Tysklands och kalla krigets historia. På svenska har inget liknande översiktsverk hittills funnits att tillgå. Trots deklarationen att skriva en ny DDR-historia är boken traditionellt och kronologiskt disponerad enligt de olika faser som den östtyska historien brukar delas in i med den nedslagna revolten 1953, murbygget 1961 och det diplomatiska erkännandet 1972 som exempel på viktiga vattendelare. Boken omfattar tio kapitel från 1918 (perioden som leder fram till DDR-statens grundande) och fram till 1990. Varje kapitel innehåller ett eller flera personporträtt som får illustrera utvecklingen under den aktuella perioden. Politiker som Walter Ulbricht eller Erich Honecker, men också vanliga medborgare kommer till tals. Greppet är vad man skulle kunna kalla ett slags oral history, vilket gör boken tillgänglig och lättläst. Tillvaron i DDR levandegörs och som läsare vill man förstås veta hur det går för berättelsens huvudpersoner.

Det är en styrka i Hoyers bok att hon så ingående beskriver skedet som föregick grundandet av DDR. Hon är mån om att förklara den östtyska statens rötter och framväxt, därför börjar hon i Sovjet på 1930-talet dit de tyska kommunisterna flytt undan Tredje rikets repressalier. I denna paranoida miljö, där allierad kunde förvandlas till fiende över natt, skolades de funktionärer som skulle hålla i taktpinnen och sköta de täta kontakterna till Moskva under de första efterkrigsåren. Aktörer som Wilhelm Pieck och Walter Ulbricht, beskrivs med hjälp av inkännande porträtt som visar vilka svåra avväganden de tvingades göra. Hoyer skildrar också de prekära förhållanden under vilka människorna i DDR levde efter kriget. De fick ingen Marshallhjälp, staten tvingades betala höga krigsskadestånd till Sovjet och ransoneringspolitiken låg fast ända fram till 1958. 

Utsikterna att i materiellt hänseende hävda sig gentemot det västtyska konkurrensprojektet var således dömda att misslyckas från början. I stället fick de ansvariga, Ulbricht fram till 1971 och därefter Honecker, framför allt ägna sig åt krishantering: det gällde att hålla befolkningen i schack med en acceptabel levnadsstandard som pekade mot det socialistiska löftet om en bättre värld: ”En dag kommer vi att leva som vi arbetar i dag” (populär partislogan under 1950-talet som tillskrivs väverskan Frida Hockauf). Minsta lilla kritik mot socialismen betraktades som en attack mot den antifascistiska, socialistiska fredsstat som skulle utgöra en motvikt till det imperialistiska väst. Över den östtyska staten hängde också skuggan från storebror Sovjetunionen – både i ekonomiskt och ideologiskt hänseende. Att Sovjet reducerade sin oljeexport till DDR med 10 % 1981 försatte staten i en ekonomisk kris som den aldrig återhämtade sig ifrån. 

Hoyers typ av historieskrivning – med ett personifierat inifrån-perspektiv – är inte oproblematiskt. Bilden av makthavare under press får delvis legitimera de beslut de tvingades fatta, med andra ord den hårdföra och odemokratiska kurs som den unga staten DDR tidigt slog in på. Likaså porträtten av ”vanliga” medborgare väcker frågor. Det visar sig att de allra flesta lyckas tämligen väl och genom dessa tidsvittnens lins framstår DDR som ett gott alternativ till det kapitalistiska och kommersiella väst. Visst rådde det brist på en del varor och visst fanns det begränsningar i det fria ordet som inte minst drabbade kulturutövare – fallet Wolf Biermann tas upp, om än inte särskilt ingående. Men i gengäld fanns lägenheter till överkomligt pris, barnomsorg till alla och en social mobilitet som saknades i väst. 

Oppositionen behandlas knappt alls och att människor så sent som 1988/1989 fängslades för att de demonstrerade för ›fel‹ slags fred är inget Hoyer fördjupar sig i.

Men hur har tidsvittnena valts ut? Till exempel dyker även författarens far upp i ett kapitel. De metodiska utmaningar som är förknippade med oral history ges ingen uppmärksamhet i Hoyers bok. Som författare är hon enväldig i urvalet om vilka röster som kommer till tals och vilka som förblir stumma. Jag kan konstatera att de som får en berättelse i Hoyers DDR-historia är de som lierade sig med regimen, medan de som inte anpassade sig till systemet och därigenom hade en betydligt svårare tillvaro endast nämns i förbifarten. Oppositionen behandlas knappt alls och att människor så sent som 1988/1989 fängslades för att de demonstrerade för ”fel” slags fred är inget Hoyer fördjupar sig i.

Det snäva perspektivet leder också författaren till tveksamma slutsatser, som att de flesta DDR-medborgarna var opolitiska, vilket jag tror är felaktigt. Att många av rädsla för repressalier inte vågade protestera öppet betyder inte att de saknade politiska uppfattningar, om det ens gick att vara opolitisk i ett så pass genompolitiserat samhälle som det östtyska. Opposition som praktik var kriminaliserad då det enligt regimens bisarra argumentation innebar att man därigenom tog ställning mot fred och antifascism. Det slumrande motståndet framträdde dock allt tydligare under hösten 1989 då fler och fler vågade sig ut på gatorna för att demonstrera för demokrati och frihet. 

En annan invändning rör den bagatelliserande beskrivningen av gästarbetarna. DDR tog emot så kallade kontraktsarbetare vilka framför allt kom från Vietnam, Kuba, Angola och Mocambique för att arbeta och utbilda sig inom produktionsindustrin. Till skillnad från Västtyskland som var i behov av importerad arbetskraft betonar Hoyer att DDR:s gästarbetare ska betraktas inom ramen för utvecklingshjälpen. Detta förhållande illustreras med en framgångshistoria: En kontraktsarbetare – Jorge från Kuba – berättar hur han efter initiala svårigheter landar på fötterna i sitt nya hemland. Ett begrepp som vänskap mellan folken fick här sin praktiska betydelse, skriver Hoyer, en romantisk tolkning som är allt annat än självklar. I sin doktorsavhandling från 2014 om gästarbetare i DDR visar historikern Ann-Judith Rabenschlag hur latent rasistiska strömningar i befolkningen artikulerades explicit så snart regimens offentligt sanktionerade språkbruk inte längre behövde följas.

I skildringen av det som brukar kallas det östtyska idrottsundret blir Hoyer rent apologetisk. De exceptionella idrottsframgångarna hade naturligtvis också en ”mörkare sida”, medger hon, ”eftersom den utbredda och systematiska dopingen suddade ut gränserna mellan idrottsprestationer och korruption”. Men det är inte i det avseendet DDR skiljer sig från sina dåtida konkurrenter, eller för all del från dagens sport som sannerligen inte bör betraktas som ren. Den stora skandalen är att DDR-regimen inom ramen för ett omfattande program systematiskt dopade minderåriga idrottare med omfattande skador som följd, vilket är väl belagt i forskningen.

Att Hoyer ger stort utrymme åt aktörer som trodde på ett socialistiskt Tyskland och att hon missat eller ignorerat viktiga forskningsarbeten och källor gör hennes bok till ett intressant och måhända tidstypiskt bidrag till det som på tyska brukar kallas för Vergangenheitsbewältigung (ung. hanteringen av det förflutna). Historien skrivs av segrare, konstaterar hon i inledningen, men är inte konceptet segrare ovanligt mångtydigt i detta fall? Om det är Västtyskland som avses kan det vara på sin plats att påminna om att det var DDR-medborgarna själva, anförda av medborgarrättsrörelsen, som såg till att arkiven öppnades. Om de som förföljdes av DDR-regimen verkligen kan kallas segrare är något som kan diskuteras, men helt klart är att deras röster inte får försvinna – vem som än skriver historien.