Det är nu vi lutar oss mot varandra

De senaste veckorna har varit som att följa en direktsändning av flygplanens krasch in i World Trade Center i ultrarapid. Det går inte att slita blicken från det svårbegripliga, trots att katastrofen redan är ett faktum och den fulla bilden av skadeverkningarna ännu bara kan anas. Världen håller andan, räknar kroppar som givit upp andan och känner hypokondriskt efter om Coronan letat sig ner i de egna andningsorganen. Det virala har rest jorden runt och återvänt till sin bokstavliga betydelse, som ett osynligt hot på mångas läppar.

Överallt är presskonferenser, statsministeruppläxningar och extrainsatta livesändningar, för den som inte för sinnesfridens skull satt sig i karantän mot Coronanyheter. Mardrömmar börjar ta formen av illavarslande grafer – kurvorna som påkar uppåt: IVA-inläggningar, dödstal, alkoholism och partnervåld. Och de som pekar neråt: börsen, arbetstillfällen, framtidsutsikter och djupandning. Vår förmåga till solidaritet mäts numer i hur väl vi lyckas hålla oss borta från andra, samtidigt som vi också är mer beroende av varandra än tidigare.

Världen håller andan, räknar kroppar som givit upp andan och känner hypokondriskt efter om Coronan letat sig ner i de egna andningsorganen. Det virala har rest jorden runt och återvänt till sin bokstavliga betydelse, som ett osynligt hot på mångas läppar.

När jag läste om soul-legenden Bill Withers bortgång, till synes orelaterad till pandemin, fick jag veta att hans hit ”Lean on Me” blivit något av en ”anthem” för krisen, åtminstone i USA. Musiker har paradoxalt gått samman på distans och spelat in videokonferensversioner av låten. Någon mer osexig form av konsert hade inte varit tänkbar för ett par månader sedan, men nu är det rörande: ”Lean on me, when you’re not strong and I’ll be your friend, I’ll help you carry on, for it won’t be long ’til I’m gonna need somebody to lean on.”

Lika enkelt som sant. Men behövdes det ett virus för att påminna mänskligheten om att vi inte bara är ekonomiskt och politiskt sammanlänkade, utan även biologiskt och etiskt? I tider av relativ framgång, när konjunkturens vårväder gynnar det selektiva framgångsseendet, framstår människan ofta som en upprätt stående och ganska robust typ. I kristider blir det å andra sidan tydligt hur vi svajar till och behöver luta oss mot andra: grannen, staten, a-kassan eller sjuksköterskan.

Den italienska filosofen Adriana Cavarero har skrivit om lutandets ontologi – om hur vi människor måste förstås som böjda mot och av varandra snarare än som upprätt och solitärt stående. Cavarero ser hur ikonmålningars madonnor är moderligt böjda mot barnet, till skillnad från ett mer manligt kodat, upprätt stående. Ett sådant lutande innebär ömsesidigt beroende och sårbarhet, men visar också hur vi är ojämlikt placerade i relation till varandra. Liksom barnet är utlämnat till förälderns omsorg är våra gamla och sjuka i dag än mer beroende av att samhällets vårdinrättningar fungerar, och även av att de som löper mindre risk att bli allvarligt sjuka tar sitt ansvar och lyder föreskrifter. Samtidigt måste de äldre stanna inne för att inte smittas och därmed belasta en redan ansträngd vård. Risken är att grupper ställs mot grupper när skammens finger lyfts mot syndaren, om vi inte utgår från att vi alla svajar och vacklar oss fram genom livet.

Eller som Bill Withers litet enklare uttryckte det: luta dig mot mig för snart kommer även jag behöva någon att luta mig mot. Inte bara behöver vi i dessa tider vara bra på att hjälpa, vi måste också öva oss på att kunna be om och ta emot hjälp. Men att vara böjd åt och att ha en böjelse (inclination på engelska) har även en annan innebörd. Det handlar om vad vi strävar efter och är benägna till. Lutandet har en riktning, det pekar mot något ömtåligt och skyddsvärt som det upprätta inte gör. Där hoppas jag att krisen kan visa oss, inte bara att vi är bräckliga och sammanlänkade, utan att vi också värnar om människors liv framför den ekonomiska tillväxten.

Det märkliga med denna tid är att nu när vi mer än vanligt måste luta oss mot varandra, så får det till stor del ske bildligt. Mycket kan vi hjälpas åt med på avstånd, men för en verklig axel att gråta mot måste vi vänta tills pandemin avklingat.

Publicerad i Respons 2020-2