Det kristna Europas skugga dröjer kvar

Friedrich Nietzsche hävdade att hans samtid inte hade förstått de enorma konsekvenserna av Guds död och att skuggan av Gud dröjer sig kvar. Att det inte är lätt att leva utan tro framgår av alla de försök att ersätta religionen med något annat som Peter Watson kartlägger i sin bok Det gudlösa samhället (recenserad av Henrik Lundberg i temat.) Inte minst konsten har prövats som ett alternativ till religionens mening, men också den har väl genomgått ett slag sekularisering genom att marginaliseras av underhållning.

Det tjugonde seklet har också präglats av ideologier som kan karakteriseras som politiska religioner. Både bolsjevismen och nationalsocialismen hade millennaristiska drag, en övertygelse om att världen genom en våldsam omvälvning skulle återfödas till ett utopiskt tillstånd. I dag återstår av detta i den västliga traditionen mest ett slags mini-millennarism, en önskan att rensa bort kvarlevor från det förgångna som upplevs som stötande och skapa ”trygga rum”.

Vi har fortfarande inte insett den fulla innebörden av Guds död, säger den engelske filosofen John Gray, som intervjuas av Johannes Heuman i temasektionen. Hans nya bok Seven Types of Atheism är en kritik av ateismen från en ateistisk ståndpunkt. Ateister är ofta inte alls så oberoende av religionen som de själva inbillar sig. Även dagens ateism vilar ytterst på arvet från den kristna monoteismen, som introducerade tanken på att historien har en riktning. Många tror fortfarande på en utveckling, menar Gray, och vill inte inse att mänskligheten inte är på väg någonstans.

En uppdatering av Nietzsches påstående skulle lyda att vi inte har förstått betydelsen av utvecklingstrons fall.

Det har förvisso talats mycket om de stora berättelsernas död, men Gray har en viktig poäng i att utvecklingstänkandet lever kvar, till exempel i föreställningen om de mänskliga rättigheternas universalism. Vi tror på utvecklingen i den meningen att historien rör sig mot ett samhälle med allt större individuell frihet. En uppdatering av Nietzsches påstående skulle lyda att vi inte har förstått betydelsen av utvecklingstrons fall. Liksom man kan ha fantomsmärtor kan man kanske ha fantomfärdigheter, en upplevd funktionalitet i ett organ som inte längre finns.

Om detta verkar överdrivet, fundera över hur pass vanlig en icke-linjär syn på historien verkligen är i Väst i dag. En sådan uppfattning säger att historien saknar riktning och mening; samhällen förändras men grundläggande konflikter består, civilisationer blomstrar och går under eller marginaliseras, perioder av kaos ersätter tidigare ordningar, tills nya eventuellt etableras. Detta skulle till exempel innebära att den europeiska civilisationen inte självklart kommer att spela en central roll i framtiden.

Jag misstänker att sådana tankar är smått skrämmande även för dem som är högljudda kritiker av den västliga traditionen, för de har ju kunnat verka i kraft av dess tolerans och man kan inte utgå från att andra civilisationer kommer att omfatta liknande ideal. Det kristna Europas skugga dröjer sig kvar.

Publicerad i Respons 2018-6