Klassikern

Det våras för Rachel Carson

| Respons 2/2021 | 13 min läsning

Rachel Carsons bok Tyst vår anses ha banat väg för den moderna miljörörelsen. Kopplingarna till vår tids folkliga mobilisering och gröna vändning finns förvisso där men är inte alldeles uppenbara. Där Carson och hennes generation av experter oroade sig för förgiftningen av människans totala miljö centreras dagens debatter kring hela människosläktets framtid. Icke desto mindre är det glädjande att Carsons på sin tid banbrytande bok görs tillgänglig för en ny generation svenska läsare.

Rachel Carsons Tyst vår (Volante klassiker). Formgivning: Nina Ulmaja

I min bokhylla finns det gott om nötta och tummade miljöböcker från 1960- och 1970-talet. De flesta är utgivna i pocketformat och har dramatiska titlar som Till dem som vill överleva och Gränser för vår tillvaro. Några av böckerna, som Hans Palmstiernas Plundring, svält, förgiftning och Gösta Ehrensvärds Före – efter, en diagnos, trycktes på sin tid i massupplagor och översattes till många språk. Om ni själva, eller era föräldrar, har någon av dem i bokhyllan är det alltså inte så konstigt. Detta var böcker som en gång i tiden satte stora avtryck i samhällsdebatten och grep djupt in i människors liv. För de moderna miljörörelsernas framväxt var böckerna helt centrala. I dag är de så gott som bortglömda allihop. De läses endast av miljöhistoriker som jag. 

Men det finns ett lysande undantag: Rachel Carsons Silent Spring. Boken gavs ut i september 1962 och vållade enorm debatt i USA om användningen av kemiska bekämpningsmedel, särskilt DDT. Boken översattes raskt till svenska som Tyst vår. I mars 1963 gavs den ut på Tidens förlag och nya upplagor trycktes 1966, 1969, 1970 och 1979. Därefter har svenska läsare fått hålla till godo med begagnade exemplar och engelska nyutgåvor. Detta har nu ändrats genom Volantes beslut att publicera en stilrent formgiven klassikerutgåva som rakt av återger Roland Adlerberths originalöversättning från 1963. Det är ett öde som är få fackböcker från tidigt 1960-tal förunnat, men alls inte oförtjänt. Tyst vår har litterära kvaliteter och dess civilisationskritiska grundbudskap är inte mindre aktuellt i dag. 

Carsons bok har med tiden fått en stark symbolisk plats i det allmänna historiemedvetandet. Det finns i dag en utbredd uppfattning om att Tyst vår och debatten kring den gav upphov till de moderna miljörörelserna. Riktigt så enkelt är det dock inte. I själva verket finns det ganska stora skillnader mellan debattvågorna som rasade i början på 1960-talet och den gröna vändning som skedde åren kring 1970. Vid den första tidpunkten var det experter, vetenskapsmän, myndighetspersoner och industriföreträdare som debatterade med varandra. De sökte inte mobilisera allmänheten eller bilda nya politiska organisationer, inte heller var det i allmänhet tal om att mänsklighetens överlevnad var hotad. Det var vilda fåglar, som den amerikanska vita havsörnen, som oron i första hand kretsade kring, inte kommande generationer av människosläktet. 

Carson själv inskärpte förvisso i Tyst vår att ”förgiftningen av människans totala miljö” kunde visa sig lika ödesdiger för mänskligheten som ett fullskaligt kärnvapenkrig. Hon vände sig mot att de kemiska bekämpningsmedlen gick under namnet ”pesticider”, som om det bara var skadeinsekter som drabbades av dem. Carson ansåg att ”biocider” var en bättre beteckning, eftersom medlen utgjorde en fara för allt levande. Hon varnade för att människor kunde drabbas av cancer och att arvsanlagen kunde rubbas. Bokens poetiska titel anspelade på en skrämmande framtid då våren ankom, men ingen fågelsång hördes. Om så skedde var det ”inga häxkonster, inga fiendeaktioner” som var orsaken. Nej, människorna skulle endast ha sig själva att skylla. Den art som gjorde sig till herre över naturen och rubbades dess balans gjorde så på egen risk. 

Från dagens utblickspunkt kan det tyckas självklart att Rachel Carsons vetenskapliga varningsrop slog an och bidrog till att skapa förändring. Hotet var reellt och DDT kom senare att förbjudas. Men de flesta debatt- och varningsskrifter – då som nu – går betydligt mer blygsamma öden till mötes. Människors uppmärksamhet är en begränsad resurs och dessutom är den i regel kortvarig. Så hur gick det då till när Tyst vår lyckades tränga igenom bruset? Och vad var det som gjorde att just Rachel Carsons budskap fick fäste? 

För att besvara dessa frågor behöver vi till en början gå tillbaka till 1951. Detta år fick Carson sitt stora genombrott som författare med boken The Sea Around Us (översatt samma år till svenska med titeln Havet). Hennes detaljrika skildring av livet under havsytan skildrade de senaste vetenskapliga rönen i en finstämd språkdräkt. Boken vann prestigefulla priser och blev en internationell bästsäljare. För Rachel Carson innebar framgången ekonomiskt oberoende och en möjlighet att satsa helhjärtat på sitt författarskap. Under 1950-talets andra hälft inledde hon det mångåriga forsknings- och skrivarbete som ledde fram till Tyst vår. 

Hon var alltså förberedd på kontroverser och angelägen om att nå ut brett. Men hur skulle hon gå tillväga?

Rachel Carson var utbildad marinbiolog och hade som ung närt forskarambitioner. Hon kom dock aldrig att slå in på den akademiska banan, utan gjorde i stället karriär inom det amerikanska fiskeriverket. Där arbetade hon nära både naturen och forskare och upparbetade ett stort vetenskapligt kontaktnät. Detta konsulterades under arbetet med Tyst vår för att kontrollera faktauppgifter, få tillgång till de senaste studierna och säkra bokens vetenskapliga vederhäftighet. Carson var väl medveten om att hennes budskap hotade mäktiga ekonomiska intressen. Dessutom riktade hon skarp kritik mot delar av vetenskapen, särskilt den moderna kemin, som inte tog ekologisk hänsyn, utan allierade sig med näringsliv och industri. Hon var alltså förberedd på kontroverser och angelägen om att nå ut brett. Men hur skulle hon gå tillväga? 

På denna punkt finns en intressant strategisk mediehistoria som avtecknats av Gary Kroll (se ”The ’Silent Springs’ of Rachel Carson: Mass media and the origins of modern environmentalism”, Public Understanding of Science 10:4, 2001). Hans forskning visar hur Carson, i samarbete med sin litterära agent, på ett skickligt sätt beredde vägen för Tyst vårs remarkabla genomslag. Kroll menar rentav att det i själva verket rörde sig om flera olika ”Silent Springs” som var medvetet anpassade till olika publiker. Först ut, sommaren 1962, var en tredelad serie i The New Yorker. Magasinet hade vid denna tid en upplaga på närmare en halv miljon och vände sig till en urban, välutbildad och köpstark läsekrets. Carsons text publicerades här jämte reklam för alkohol, musik, mode, restauranter och flygbolag. 

Eftersom utrymmet i The New Yorker var begränsat kortades manuset ned med omkring en fjärdedel. Dessutom strukturerades texten om så att de olika kapitlen kom i en ny ordning. Det mest sensationella kapitlet, nummer 11 i boken, som handlar om hur myndigheter fastställde godtyckliga gränsvärden för olika livsmedel placerades medvetet sist i serien. Detta är symptomatiskt för New Yorker-versionen, och Krolls jämförande analys visar att just hoten mot läsarnas egen hälsa där ställdes i förgrunden. Däremot togs många avsnitt om faror för det vilda djurlivet bort. Slutligen ingick inte Carsons kraftfulla konklusion, ”Den andra vägen”, i vilken hon – tydligare än någon annanstans i boken – ramar in problematiken som ett val mellan biologi och kemi. Därigenom blev versionen i The New Yorker mindre hotfull för forskarsamhället i stort. Sommaren 1962 vållade Carsons texter heller inte någon debatt. Däremot upprättade hon en förtroendefull relation med en kulturellt och politiskt inflytelserik läsekrets och mötte stor uppskattning från konsumentupplysningsorganisationer, som erbjöd sig att köpa in och distribuera betydande upplagor. 

När boken så lanserades hösten 1962 sökte Carson nya publiker. Särskilt var hon angelägen om att nå människor i förorter och mindre städer. Till skillnad från New York-borna levde dessa närmare naturen och bokens inledning – ”En saga för morgondagen” – utspelar sig just på en sådan plats. Carson skriver där om en liten stad ”i hjärtat av Amerika där allt levande tycktes leva i harmoni med sina omgivningar”. Staden var berömd för sitt rika fågelliv och goda fiske. Så hade det varit ända sedan de första nybyggarna kom dit. ”Men en dag började en underlig farsot sprida sig över området och ingenting var längre som förr.” Carson skildrar effektivt hur småstadsidyllen övergår i en mardröm: den tysta våren.

Men ännu viktigare än innehållet var sättet som Carsons bok distribuerades på. Förlaget lyckades nämligen få boken utsedd till månadens bok i ”Book of the Month Club”. Medlemmarna av denna nationella bokklubb bodde huvudsakligen på mindre orter utan tillgång till välsorterade boklådor. Under 1962 såldes över 150 000 exemplar av Tyst vår på detta sätt, vilket kan jämföras med de drygt 100 000 exemplar som under samma period såldes i bokhandeln. Carson själv gladde sig åt att boken därigenom skulle spridas till ”bondgårdar och byar över hela landet som inte vet hur en bokaffär ser ut – än mindre The New Yorker”. 

Parallellt med att försäljningen av Tyst vår började ta fart drog den polariserade debatten kring biocider i gång. På ena sidan stod biologer och naturskyddsintressen, på den andra kemister och industrin. Det politiska intresset tog också fart och president John F. Kennedy tillsatte en vetenskaplig kommission för att bringa klarhet. I maj 1963 lades en rapport fram som pekade på både förtjänsterna och farorna med kemiska bekämpningsmedel. Kommissionen bekräftade att det rådande kunskapsläget var otillräckligt och att det rådde osäkerhet kring vilka oförutsedda konsekvenser som fortsatt användande kunde ge upphov till. Rachel Carsons varningar kom därmed att sanktioneras från högre ort. De kunde inte längre viftas bort som överdrivna.

Våren 1963 kom Carson också att få sitt verkligt stora mediala genombrott. Det skedde genom att hon i början av april medverkade i programmet ”CBS Reports”. Det var ett seriöst samhällsmagasin som skapats för att bygga upp förtroendet för det unga tv-mediet, vilket hade skadats efter att avslöjanden gjorts om riggade frågeprogram. I programmet skulle båda sidor få komma till tals och Rachel Carson – som vid denna tid själv hade drabbats av cancer – ställdes mot kemisten Robert White-Stevens som arbetade för American Cyanamid. Kontrasten dem emellan var skarp. Carson manade till ekologisk försiktighet. Stevens hävdade att människan genom vetenskapen nu förmådde kontrollera naturen. Därtill hade programmet fått oväntad publicitet genom att ett antal stora företag dragit tillbaka sin reklam, eftersom de inte ville förknippas med programinnehållet. Konflikten mellan högmodig vetenskap och varsam icke-vetenskap, profit och hälsa kunde knappast bli tydligare. Betydelsen av tv-programmet, som beräknas ha setts av mellan 10 och 15 miljoner amerikaner, är svår att överskatta. Rachel Carson var på god väg att bli en kulturell symbol. Året därpå dog hon i cancer. 

Den amerikanske reportern Eric Sevareid intervjuar Rachel Carson för ett avsnitt av CBS Reports 1963. Foto: CBS Photo Archive/Getty Images

Vid denna tidpunkt var mycket i rörelse. En serie kedjereaktioner hade inletts som kom att medföra miljöfrågornas verkligt stora genombrott – och de moderna miljörörelsernas födelse – åren omkring 1970. I denna historia spelar den svenska utvecklingen en viktig roll. För i kölvattnet av Tyst vår kom också svenska vetenskapsmän, politiker och naturskyddsintressen att engagera sig i frågan om biocider. Debatten var även här polariserad, men en sak kunde man enas om: behovet av mer forskning på området. Sverige var i början på 1960-talet ett rikt land och stora förhoppningar knöts till naturvetenskaplig forskning. År 1962 hade Forskningsberedningen inrättats. Där samlades under ledning av statsminister Tage Erlander landets ledande professorer återkommande för att diskutera hur forskning kunde främja samhällsutvecklingen. Steget från att debattera biocider till att tillsätta en stor statlig utredning var kort. 

1964 års naturresurskommitté fick i uppdrag att kartlägga miljöproblemen i Sverige och vilken vetenskaplig kunskap som förelåg. I anslutning till detta kom en rad banbrytande projekt att sjösättas, inte minst rörande kvicksilverförgiftning. Det var också inom ramarna för detta arbete som markkemisten Svante Odén upptäckte miljöfaran surt regn. Hösten 1967 publicerade han sina resultat för första gången, då inte i en vetenskaplig artikel utan på Dagens Nyheters kultursida i artikelserien ”Miljö för framtiden”. I princip samtidigt kom den inledningsvis nämnde kemisten Hans Palmstierna ut med boken Plundring, svält, förgiftning. I november kom naturresurskommitténs betänkande och i december gav en annan grupp ledande forskare ut debattboken Människans villkor – En bok av vetenskapsmän för politiker. Sammantaget ledde denna febrila aktivitet från forskarsamhällets sida – i nära samarbete med ledande massmedier – till miljöfrågornas stora genombrott i Sverige. På andra sidan Atlanten tog en grupp svenska diplomater initiativ till förslaget att FN i början på 1970-talet borde anordna en stor internationell konferens på temat. Så blev också fallet. Under två varma juniveckor 1972 anordnades Stockholmskonferensen om den mänskliga miljön.

Mellan Rachel Carsons Tyst vår, miljöfrågornas genombrott i Sverige hösten 1967 och FN:s första miljökonferens 1972 finns alltså direkta historiska kopplingar. Men var och när kommer de moderna miljörörelserna in i bilden?

Mellan Rachel Carsons Tyst vår, miljöfrågornas genombrott i Sverige hösten 1967 och FN:s första miljökonferens 1972 finns alltså direkta historiska kopplingar. Men var och när kommer de moderna miljörörelserna in i bilden? Om vi med detta menar bredare sociala gräsrotsrörelser som verkade för att förhindra en global miljökris så är det först mot slutet av 1960-talet som dessa börjar ta form. Etablerade naturskyddsorganisationer, som Svenska Naturskyddsföreningen och Fältbiologerna kom då att agera och argumentera på nya sätt. Därutöver bildades nya internationella organisationer som Greenpeace, Jordens Vänner och WWF. Vid denna tidpunkt började också ordet miljö få en ny betydelse och ställning. Symptomatiskt är att Svenska Naturvårdsverket, den första myndighet i världen av sitt slag, inrättades sommaren 1967. Redan då fördes en debatt om att det borde ha hetat Miljövårdsverket. Hade det inrättats några år senare hade det nog blivit så. 

Den gröna vändningen åren kring 1970 kom att följas av den gröna vågen och det organiserade kärnkraftsmotståndet. Från politiskt och ideologiskt håll pågick en stundtals ganska rörig kamp om var miljöfrågorna egentligen hörde hemma. De äldre naturskyddsföreningarna hade dominerats av konservativa, de stora vetenskapliga satsningarna på 1960-talet bars upp av socialdemokratin, på 1970-talet skördade Centern och dess ungdomsförbund stora framgångar och mitt i allt detta utövade 68-vänstern ett starkt inflytande. I denna mylla höjdes röster för att miljöfrågorna utgjorde en helt ny dimension i politiken, en som satte den traditionella höger-vänsterskalan ur spel. Ur detta föddes Die Grüne i Tyskland och senare Miljöpartiet i Sverige. Rachel Carsons Tyst vår kom onekligen att få efterverkningar. Det är glädjande att den nu kan nå en ny generation svenska läsare.

Relaterat
Klassikern

Svensk pionjär i den ekologiska vändningen – Fascinerande historiskt dokument om hur den moderna miljömedvetenheten formades

Det är nu femtio år sedan Rolf Edbergs bok Spillran av ett moln (1966) först kom ut. Boken åskådliggör hur den moderna ekologiska krismedvetenheten formades av det kalla kriget, kärnvapenhotet...


David Larsson Heidenblad

David Larsson Heidenblad är docent i historia och biträdande föreståndare för Centrum för kunskapshistoria vid Lunds universitet. Aktuell med boken Den gröna vändningen – En ny kunskapshistoria om miljöfrågornas genombrott under efterkrigstiden (Nordic Academic Press, 2021). Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  3. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  5. Analys/Reportage
    Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper
    Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har...