Diplomatmemoarer från alliansfrihetens dagar väcker frågor om framtiden

Diplomatin har genom tiderna beskrivits på många sätt. Inte sällan framställs den som ett cyniskt hantverk vars främsta – om inte enda – mål är att driva genom det egna landets intressen. Den amerikanske journalisten och författaren Isaac Goldberg (1887–1938) beskrev diplomatin som »to do and say, the nastiest thing in the nicest way«. Sveriges tidigare ambassadör i Moskva och Helsingfors Johan Molander påminner i sin nyutkomna bok Diplomatens sista depesch (Langenskiöld, 2022) om att den ofta beskrivs som »konsten att be någon dra åt helvete på ett sätt som får vederbörande att se fram emot resan«. Att denna konst har många facetter både avseende mål och medel kan det inte råda några tvivel om. Om kriget »blott är fortsättningen på politiken, men med andra medel«, som den beryktade tyske militären och krigsvetaren Carl von Clausewitz (1780–1831) uttryckte det, så är diplomatin både ett verktyg och det ständigt närvarande bruset som omger politiken i både krig och fred. Diplomatin bör inte reduceras till tjusiga middagar, offentliga representativa tal eller hemliga och ibland dramatiska samtal – den är allt det och mycket mer. 

Den före detta direktören för världens äldsta diplomatskola Diplomatische Akademie Wien Jirí Gruša (1938–2011) beskrev komplexiteten i diplomatens verksamhet med följande ord: »diplomatin är uppfattningen om att sanningen har nyanser«. Grušas lika enkla som träffande definition var ett resultat av hans egna erfarenheter. Han växte upp i en medelklassfamilj i det kommunistiska Tjeckoslovakien och studerade historia och filosofi i Prag. I början av 1960-talet gjorde han sig ett namn som poet och författare och kom att ingå i en krets av unga och regimkritiska intellektuella, tillsammans med bland andra Tjeckoslovakiens senare president Václav Havel. 1980 lämnade Gruša Tjeckoslovakien, året efter fråntogs han medborgarskapet och bosatte sig därför i Västtyskland. Efter kalla krigets slut blev han utnämnd till tjeckoslovakisk (från och med 1993 tjeckisk) ambassadör, först i Berlin och senare i Wien. Mellan dessa två posteringar ingick Gruša som utbildningsminister i Václav Havels regering, efter det tjänstgjorde han som chef på diplomatskolan i Wien och även som ordförande för den internationella författarföreningen PEN International. Gruša fick således uppleva diplomatin, politiken och makten från olika perspektiv: den förtryckte dissidentens, diplomatens och politikerns men även som lärare för blivande diplomater.

Diplomatin bör inte reduceras till tjusiga middagar, offentliga representativa tal eller hemliga och ibland dramatiska samtal – den är allt det och mycket mer.

Diplomatins många facetter presenteras för den svenska offentligheten framför allt i en växande skara böcker skrivna av eller om både mer och mindre profilerade svenska diplomater och politiker som verkat inom svensk utrikestjänst och den internationella politiken. Sverige har, sin status som småstat till trots, frambringat en rad framstående sändebud under det senaste seklet. Multilateralismens genombrott i och med grundandet av Nationernas Förbund efter första världskriget skapade större möjligheter för mindre länder som Sverige att delta i internationella förhandlingar. Efter grundandet av FN efter andra världskriget blev dessa förhandlingar och relationer alltmer multilaterala och mångfacetterade. Den svenska utrikespolitiken har under 1900-talet tagit ställning i en rad frågor, stått för innovationer samt satt riktmärken i den internationella politiken som långtifrån alltid varit framgångsrika eller uppskattade men gett Sverige en färgrik profil som går utöver jämförbara småstaters, även andra traditionellt alliansfria och neutrala länders som Schweiz eller Österrike. Hit kan vi räkna nedrustningsarbetet, biståndspolitiken, ledande poster för olika internationella organisationer, medlingsuppdrag och på senare år även erkännandet av Palestina och den feministiska utrikespolitiken. Alliansfriheten och neutralitetspolitiken har i många fall varit en förutsättning för att svenska diplomater skulle släppas fram till framstående poster. Några av de svenska aktörerna – som Dag Hammarskjöld, Alva Myrdal, Hans Blix, Rolf Ekéus, Jan Eliasson eller Margot Wallström – är kända över hela världen. Andra har agerat mer anonymt, men lämnat oerhört viktiga bidrag till svensk utrikespolitik och internationella förhandlingar och avtal. 

När historievetenskapen professionaliserades i Sverige under det sena 1800-talet låg dess huvudsakliga fokus på politik, utrikespolitik och diplomati. Detta förändrades under mellankrigstiden då nya skolor, som lyfte betydelsen av en bredare och mer helhetlig historieskrivning omfattande fler samhällsklasser än bara eliten, började att växa fram. Denna utveckling förde med sig både nya teorier och metoder men framför allt ett underifrånperspektiv. Forskningen om utrikespolitik och diplomati fick lämna alltmer plats åt andra underdiscipliner och fält som till exempel social- och kulturhistoria med fokus på klass, genus eller också idrott, men fortlöpte i mindre skala än tidigare framför allt inom ramarna för storprojekt (finansierade av Riksbankens Jubileumsfond) som Sverige under andra världskriget vid Stockholms universitet (SUAV, 1966–1975) och Sverige under kalla kriget (SUKK, 1990–2008) som var ett samarbete mellan historiker och statsvetare från Stockholms universitet, Göteborgs universitet och Södertörns högskola. När dessa projekt löpte ut reducerades forskningsområdet till enskilda avhandlingsarbeten och mindre forskningsprojekt. Det är således korrekt att beskriva diplomatihistoriens ställning på landets historievetenskapliga institutioner under det senaste halvseklet som svag. Därför utgör inblick i det diplomatiska arbetet som erbjuds av tidigare aktörer en viktig ingång för den som intresserar sig för ämnet. 

På senare år har en rad svenska diplomater författat sina memoarer och andra skrifter med koppling till utrikestjänsten. Några av dessa diplomater och politiker är kända för allmänheten, andra snarare för den utrikespolitiskt intresserade publiken. Sveriges tidigare utrikesminister tillika FN:s ställföreträdande generalsekreterare Jan Eliasson, Moskvaambassadörerna Örjan Berner, Tomas Bertelman, Sven Hirdman och Johan Molander eller FN-diplomaten Staffan de Mistura är några av alla veteraner som skrivit eller berättat om sina många år på Utrikesdepartementet och ute i världen. De följer i fotspåren av inflytelserika diplomater som den tidigare kabinettssekreteraren Sverker Åström som 1992 publicerade Ögonblick – Från ett halvsekel i UD-tjänst och chefen för Utrikesdepartementets politiska avdelning Wilhelm Wachtmeister (Som jag såg det, 1996) samt översiktsverken Första försvar – Diplomati från ursprung till UDoch Varför diplomati? Ett kulturhistoriskt perspektiv skrivna av Håkan Berggren (2008) respektive Torsten Örn (2002). Påfallande är dock att frånvaron av kvinnliga diplomater bland memoarförfattarna är nästintill total trots att deras antal har ökat från 10–20 procent på 1960-talet till ungefär 50 procent i dag. Bakom framväxten av genren ligger sannolikt inte bara tidsandan och en förändrad svensk offentlighet, utan också förändringarna i rekryteringen av diplomater under 1960-talet, något som flertalet författare nämner. 1963 öppnades den traditionellt överklasspräglade kåren upp för kandidater från olika samhällsskikt genom etableringen av ett nytt aspirantprogram som var ett av de centrala förslagen som den tvååriga UD-utredningen presenterade i proposition 1963:75 (»Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående utrikesförvaltningens organisation och personalbehov m.m.«).

Alliansfriheten och neutralitetspolitiken har i många fall varit en förutsättning för att svenska diplomater skulle släppas fram till framstående poster.

Den nya aspirantutbildningen var avlönad och inkluderade en språkutbildning vilket »kunna innebära ekonomiska lättnader för sökande från olika samhällsgrupper och därigenom medverka till en vidgad rekrytering«. Tidigare hade rekryteringen ofta skett genom personliga kontakter och relationer inom ett nätverk bestående av adels- och framstående tjänstemannafamiljer. Jan Eliasson, själv uppvuxen i en enrumslägenhet i ett av Göteborgs arbetarområden, beskriver denna förändring som »unik och nästan revolutionerande«. Reformen måste förstås ses som en del av en större samhällsförändring och sammanföll med massuniversitetets uppkomst vilket var en förutsättning för att kandidater från arbetarklassen skulle kunna kvalificera sig för en plats i aspirantprogrammet.

Böckernas tidshorisont omfattar perioden sedan 1960-talets början då de äldsta av författarna började sin diplomatiska bana. Samtidigt redovisas intryck och traditioner från en äldre tid som hade satt sin prägel utifrån minnen från möten med centrala svenska aktörer som Tage Erlander, Olof Palme, Östen Undén eller Sverker Åström.

Efter Rysslands invasion av Ukraina och det svenska beslutet om att avveckla resterna av den traditionella neutralitetspolitiken och ansöka om medlemskap i militäralliansen Nato har intresset för utrikespolitiken och diplomatin ökat markant. Medierapporteringen om kriget i Ukraina och dess konsekvenser är intensiv, säkerhetspolitiken spelar en viktigare roll i årets valrörelse än vanligt och på lärosätena skjuter antalet sökande till kurser om utrikespolitik, diplomati och internationella relationer i höjden. Diplomaternas skrifter som genre flyttas därför nu på många håll ut ur facklitteraturens hörn och in i skyltfönster och det offentliga samtalet. Vilka är diplomaterna och hur ser de själva på sin personliga gärning och utrikestjänstens uppdrag i bredare mening när vi nu går mot en oroligare värld? Vad kan vi lära oss av deras erfarenheter och berättelser?

Den som bekantar sig med diplomatböckerna inser snabbt att det, trots gemensamma ramar bestående av en dominerande biografisk ansats, underlaget och sekretessregler, rör sig om en brokig genre. Skillnader finns till exempel när det gäller syfte, språk, perspektiv och avvägning mellan redogörelse och analys. Redan vid första anblick presenterar sig verken för läsaren på rätt olika sätt – vissa omslag som Jan Eliassons Ord och handling (Bonniers, 2022), utrikesreportern Erik Ohlssons bok Armbrytning med ondskan om Staffan de Misturas liv och karriär (Ordfront, 2022), Lars-Göran Engfeldts Diplomati i förändring (Ekerlids, 2019) eller Ingmar Karlssons Ett utrikes liv (Historiska media, 2021) sätter huvudaktören i centrum. Andra lyfter däremot diplomatin som sådan eller diplomatens gärning på ett mer allmänt eller abstrakt sätt. Hit räknas Tomas Bertelmans Från ett kallt krig till ett annat (Medströms Bokförlag, 2019), med Kremls huvudtorn på omslaget, Örjan Berners I revolutionens Peking (Carlssons, 2018) och Krig eller fred (Carlssons, 2020), Sven Hirdmans Ryssland och svensk säkerhetspolitik och dess uppdaterade och reviderade version Sverige i stormaktspolitikens mitt (Hjalmarson & Högberg, 2015 och 2018), den tidigare FN-ambassadören Anders Lidéns Diplomati i praktiken (Carlssons, 2021) och i viss mån även Molanders Diplomatens sista depesch. Omslagen sätter oftare än sällan tonen för innehållet i boken. 

Bakgrunden till böckernas tillkomst och deras syfte skiljer sig men i princip samtliga författare är noga med att påpeka att de inte »bara« velat skriva en självbiografi eller avlägga vittnesmål efter en lång karriär i utrikestjänst. I stället formuleras olika konkreta och ibland överraskande syften. Hirdman och Bertelman innehåller principiella resonemang om Ryssland och de svensk-ryska relationerna med avstamp i egna anföranden, analyser, depescher och tal – i Hirdmans fall sker det i större utsträckning utifrån egna upplevelser, hos Bertelman däremot utifrån det egna underlaget från tiden på UD och posteringarna i Leningrad, Riga och Moskva. Johan Molander, som efterträdde Hirdman och föregick Bertelman som ambassadör i Moskva, vill beskriva den svenska utrikestjänsten med fokus på tydliga teman som Ryssland, Finland, nedrustning, mänskliga rättigheter och själva utrikesförvaltningen. Lars-Göran Engfeldt har en ambition om att »levandegöra utmaningar och daglig verklighet« inklusive både fram- och motgångar. Ingmar Karlsson redovisar inte något konkret syfte alls, men motiverar sin bok med att han har haft posteringar som sammanfallit med politiska skeenden som påverkar oss starkt i dag. Anders Lidéns mål har varit att lägga fram ett grundläggande verk om (svensk) diplomati som komplement till ovannämnda Örn och Berggren med förhoppningen om att unga läsare ska känna sig manade att välja diplomatyrket. Både Lidén och Staffan de Mistura vill erbjuda allmänna lärdomar – den förra utifrån ett tematiskt upplägg och kapitel om olika typer av diplomati, teman som feministisk utrikespolitik eller diplomati och idrott eller frågor om vad en ambassadör egentligen får göra, den senare utifrån trettio episoder där protagonisten mött Moder Teresa, italienska mafiosi, somaliska banditer eller Rysslands Vladimir Putin.

Veteranerna är i stort sett eniga om de övergripande ramarna för svensk utrikespolitik: möjligheter och begränsningar för ett litet – i vissa avseenden medelstort – land, medlemskapen i EU och FN och internationella samarbeten i och utanför dessa och andra internationella organ. De är också i stort sett eniga kring de flesta allmängiltiga villkor som gäller för diplomatisk praxis: behovet av empati och tålamod, förmågan att skapa förtroende, medvetenheten om den komplexitet som omgärdar ett yrke där viktiga samtal kan äga rum »i ett palats med framdukade läckerheter eller på ett sunkigt kontor över en kopp blaskigt kaffe«, men också »på en undangömd parkbänk«, som Anders Lidén uttrycker det. 

Av böckerna framgår också att författarna har olika uppfattningar både i sakfrågor och när det gäller mer övergripande bedömningar. Exempelvis är några av dem mer kritiska mot den svenska självbilden och den svenska attityden på de internationella arenorna än andra. Johan Molander menar att »andra mindre länder som Finland, Norge eller Schweiz avstår från den höga svansföring som ofta har varit svensk och de verkar inte lida av det« och även Lars-Göran Engfeldt beskriver den svenska självbilden på 1970-talet som »positiv och ofta självöverskattande«. Meningsskiljaktigheterna om Ryssland och svensk-ryska relationer bland tongivande svenska diplomater är välkända. Å ena sidan har vi Bertelman och Molander, som båda förespråkar ett hårt motstånd mot ryskt intressesfärstänkande, och å andra sidan Hirdman, som med stöd från bland andra Hans Blix, Rolf Ekéus och Pierre Schori, har argumenterat för svensk och västlig återhållsamhet och större förståelse för Kremls strategiska intressen. Motsättningen går långt tillbaka i tiden, vilket läsaren påminns om genom en depesch som Bertelman publicerar i sin bok. Anders Lidén anser att de som såg kritiskt på Margot Wallströms feministiska utrikespolitik har fått fel, medan Johan Molander undrar vad denna »etikett« egentligen tillför utöver tidigare regeringars jämställdhetsarbete. 

Trots att i princip alla författarna har en uttalad ambition som går längre än att enbart redovisa sin gärning och sina upplevelser bygger diplomatböckerna i förvånansvärt stor utsträckning på samma underlag: egna minnen. Dessa kompletteras förvisso i de flesta fall med (egenproducerat) skriftligt underlag i form av anteckningar, dagböcker, brev, rapporter eller också krönikor, men här saknas en grundlig problematisering eller åtminstone diskussion om vad det innebär för tillförligheten att i så stor utsträckning förlita sig på egna hågkomster. Inom fältet muntlig historia (oral history) finns en omfattande litteratur om minnet och minnen som pekar på riskerna för efterhandskonstruktioner, subjektiva tolkningar och anpassning till maktförhållanden. Här har man också utvecklat metoder för att hantera dessa källkritiska problem.

Rent allmänt är frågan om inte politiker och diplomater liksom de som skriver om dem i större utsträckning och mer systematiskt bör stämma av minnen och uppfattningar med befintlig litteratur och forskning. I de fall som författaren i de ovannämnda verken lyfter blicken – som till exempel när Ingmar Karlsson reflekterar över migration visavis Samuel Huntingtons teser om civilisationernas kamp – blir analysen vassare och mer nyanserad utan att det narrativa blir lidande. En utförlig käll- och litteraturförteckning bland ovannämnda verk finner vi egentligen enbart hos Tomas Bertelman. Även om genren riktar sig till en bredare publik och författarna (och sannolikt även deras förläggare) med rätta inte vill hänge sig åt några låtsasavhandlingar innebär den sparsamma, ibland obefintliga, användningen av teori, metod och relevanta forskningsrön att potential till skarpare analyser inte utnyttjas. Johan Molanders uppfriskande ärliga ord kan med detta i åtanke också få hans, och hela genrens, underlag att framstå som skakigt eller ensidigt: 

Jag har skrivit personligt, utgående från egna minnen och med egna omdömen. […]. Mina synpunkter och redogörelser är grundade på personlig erfarenhet, egna anteckningar och vad som finns kvar mellan minnesluckorna. De är självfallet färgade av mina egna åsikter och fördomar.

Diplomaternas memoarböcker har alltså stora förtjänster, men också vissa begränsningar. De levandegör diplomati och utrikespolitik på ett färgrikt och ofta roligt sätt som inte källorna gör – och i de allra flesta fall inte den teoritunga historievetenskapliga forskningen med dess ofta invecklade akademiska språk och specialiserade publiceringskanaler heller. Men aktörernas minnen kan heller inte själva stå som definitiva berättelser utan bör ställas mot historiska källor och existerande forskning.

Författarna ägnar varierande utrymme åt sina rötter och bjuder i väldigt olika utsträckning på sin egen bakgrund och sin väg till Arvfurstens palats och den internationella politikens korridorer och skådeplatser. Ingmar Karlsson ägnar två kapitel åt barndom, skolgång och akademiska studier. Tomas Bertelman och Sven Hirdman redogör för sina respektive livsbanor i epiloger – i Bertelmans fall på fem sidor och under titeln »Vägen till Moskva«, Hirdman däremot (i bokens ursprungliga version) på 25 sidor och med avsnitt om sina bilar och böcker. Jan Eliasson skildrar sin enkla uppväxt i enrummaren i Kålltorp och om Ingmar Karlsson får vi veta att familjens hus i småländska Burseryd saknade rinnande vatten, avlopp och källare fram till 1957 då han hade hunnit fylla 15 år. Lars-Göran Engfeldt å andra sidan var diplomatson och Johan Molander tar med sig läsaren till en privilegierad barndom som inkluderade möten med företrädare för den svenska och internationella kultureliten inklusive självaste Walt Disney. 

Det är framför allt de som gjorde klassresor som Eliasson och Karlsson som mer ingående nämner förändringarna i Utrikesdepartementets rekrytering, dock utan att verkligen fördjupa sig i frågan om vilka konsekvenser diplomatkårens sammansättning, särskilt avseende klass och kön, egentligen fick. Ett av få undantag är Karlssons noggranna redogörelse för hur en näringslivsföreträdares uppenbara klassförakt var nära att sätta punkt för hans karriär på UD redan under aspiranttidens första utlandsplacering i Bogotá:

Carendis första replik när jag introducerade mig var »typiskt för Sossesverige att ha två Karlsson på samma ambassad«. Varje gång jag därefter stötte på honom fick jag kommentarer som »Jaha, här har vi diplomaten Karlsson« eller »Hur känns det att vara diplomat Karlsson.« Han antydde också att jag måste ha kvoterats in på UD. Till sist brast mitt tålamod och jag sade till honom att sluta upp med sina dumheter. 

Karlsson skriver vidare att den lilla dispyten ledde till ett dåligt betyg från ambassadören och ett efterspel där både UD:s och fackets stöd uteblev och han ensam fick brottas med att återupprätta sin yrkesheder. Man kan också undra varför Karlsson till synes utan anledning väljer att nämna att Jan Eliasson bytte tilltalsnamn från Kenneth. Trots att inget större resonemang om klass inom diplomatkåren utvecklas får läsaren här en känsla för hur stort det för en person med arbetarklassbakgrund måste ha känts att antas till UD. Den gör sig påmind när Molander bara nämner sin antagning i förbigående och Engfeldt berättar att han under uppväxten fick höra att »statens kaka är liten, men säker« eller de Mistura vittnar om hur hans pappa tränade sönernas iakttagelseförmåga på Stockholms restauranger. 

Trots att inget större resonemang om klass inom diplomatkåren utvecklas får läsaren här en känsla för hur stort det för en person med arbetarklassbakgrund måste ha känts att antas till UD.

Kön är lika frånvarande som klass. Flera författare beklagar förvisso att kvinnor länge var gravt underrepresenterade på UD och somliga uttrycker även en insikt om att de få kvinnliga kollegorna sannolikt vantrivdes i den mycket manliga miljön, i vilken de ofta sågs som »skrivdamer«. Samtliga lovordar också kvinnliga pionjärer inom svensk utrikespolitik och diplomati som Karin Söder, Lena Hjelm-Wallén eller Anna Lindh men några mer utförliga tankar om varför vi i princip helt saknar memoarer skrivna av kvinnliga diplomater eller huruvida könsbalansen påverkade det diplomatiska arbetet, om den nu alls gör det, erbjuds inte.

Det är inte bara de kvinnliga diplomaternas berättelser som lyser med sin frånvaro. Det gäller även i stor utsträckning konflikter och kontroverser inom den svenska diplomatkåren, som ibland till och med finns dokumenterade i arkivmaterialet. Undantag finns men de är kända sedan tidigare. Ett exempel är 1973 års konflikt om en grupp diplomater bestående Rolf Ekéus, Peter Landelius, Thomas Palme, Ulf Svensson och Jean Christophe Öberg – »de rödas gäng« som de heter i Gunnar Åselius bok om den svenska Vietnampolitiken eller »radikalerna« som Engfeldt kallar dem. Gruppen ansågs uppträda aktivistiskt, vilket fick Sverker Åström att hota utrikesminister Krister Wickman med sin avgång som kabinettsekreterare. Än mindre får läsaren veta om mer triviala konflikter som personliga rivaliteter, karriärism eller avundsjuka. Detta är av uppenbara skäl högst förståeligt men resulterar i att berättelserna från UD framstår som putsade. 

I diplomaternas memoarer och biografier möter vi berättelser och skildringar från världspolitikens centra i New York, Moskva eller Beijing, från diplomatiska utposter som Belgrad, Bogotá, Mogadishu eller Ramallah och från kriser och krigsskådeplatser i Afghanistan, Eritrea, Irak eller Vietnam. Här finns en egen geografi och hierarki, där posterna i nämnda centra, metropoler som Paris, London, Berlin eller hemstäder för viktiga internationella organisationer som Bryssel, Genève eller Wien ses som de mest prestigefyllda och därför är eftertraktade bland unga diplomater. Om konkurrensen och vägen till dessa poster och diplomaternas sociala vardag och känsloliv får läsaren inte veta mycket, men däremot möter man en rad olika karaktärer, olika grader av öppenhet och en stor variation av prosa som ger en djup inblick i den svenska och internationella diplomatins inre liv. Ibland går tankarna ofrivilligt till Robert Zemeckis film Forrest Gump eller Jonas Jonassons bok Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, i vilka huvudkaraktärerna vid upprepade tillfällen hamnar i centrum för världspolitiska händelser. Det gäller i synnerhet Staffan de Mistura och Jan Eliasson, men ibland även de som innehade vanliga diplomatiska poster. Samtidigt som alla dessa verk skrivs inom allmängiltiga ramar där sekretesslagar (och lojaliteten gentemot kåren) sätter gränser för vilken insyn i samtal, förhandlingar och uppdrag som kan ges, erbjuds här även den professionelle historikern hjälp med att teckna en rikare bild av den svenska utrikespolitikens och internationella relationers historia än vad som är möjligt utifrån arkivmaterialet från UD eller i andra länders motsvarande arkiv. 

Det är uppenbart att flera av diplomatveteranerna är kritiska mot vissa inslag i den traditionella svenska neutralitetspolitiken och det som fanns kvar av den efter 1990-talets utrikespolitiska omläggning, när Sverige gick med i EU och inledde ett samarbete med Nato. Men ingen bekräftar de radikala teser som florerat i debatten om neutralitetspolitiken som en chimär, dröm eller till och med lögn, och exemplen på både mindre och större insatser som kunde göras och medlande eller ledande roller som kunde intas tack vare alliansfriheten är många. Det ter sig därför inte helt osannolikt att svenska diplomater i framtiden kommer att få betydligt svårare att göra liknande framstående diplomatiska insatser. Om detta må dagens aktiva diplomater och utrikespolitiker berätta, förhoppningsvis med samma elegans som de nutida veteraner vi här har mött, men i den bästa av världar med ett ännu större mått av autenticitet.

Publicerad i Respons 4-5/2022.