DNA-analyser har de senaste tio åren haft ett stort inflytande på vår syn på historien men dessa rön plockas också snabbt upp av politiska aktörer till höger och vänster. Att analyserna tycks visa att jordbruket kom till Sverige genom invandring kan anföras som stöd för uppfattningen att Sverige alltid varit ett invandringsland och bör vara det även i dag. Men det är svårt att dra några slutsatser om hur vi ska organisera vårt komplexa samhälle utifrån det faktum att olika folkgrupper har levt här långt tillbaka. Vi vet inte så mycket om hur de relaterade till varandra, men rätt säkert är väl till exempel att de inte hade någon gemensam välfärdsstat.
Det är heller inte självklart att rasister å sin sida utgår från föreställningen om ett ursprungligen etniskt homogent Sverige. En central tanke i den europeiska rasismens historia har varit att kontinenten erövrades av en rasmässigt överlägsen grupp. Hitler skrev till exempel i Mein Kampf om ariska stammar som underkuvade andra folk i Europa. Ett av de mer kontroversiella resultaten av DNA-analyserna är faktiskt att de tycks bekräfta föreställningen om ett folk från stäpperna i öst (fast knappast Hitlers ”arier”) som trängde in i Europa för cirka 5000 år sedan och blev dominerande på kontinenten. Men det är viktigt att komma ihåg att de genflöden som DNA-analyserna finner spår av säger ganska litet om vad som faktiskt hände.
Det är huvudpoängen i arkeologen Anders Högbergs essä i detta nummers tema om det som har kommit att kallas arkeogenetik. DNA-analyserna visar att något har hänt, men säger inget om hur och varför dessa förändringar ägt rum. Dessa analyser måste kompletteras med den kunskap som finns inom humanvetenskaperna om på hur många olika sätt mobilitet och kulturmöten kan äga rum.
Dessa berättelser sprids i ett medieklimat som premierar det sensationella och entydiga.
Att det finns ett stort steg mellan den genetiska koden och de berättelser som den knyts till är en annan anledning till att inta en kritisk hållning till DNA-analyserna, menar arkeologen Anna Källén i den andra artikeln i temat. För att bli meningsfulla måste genetikens streckkoder anknyta till befintliga berättelser och det skapar utrymme för politiskt motiverade tolkningar både till höger och vänster. Av stor betydelse är också att dessa berättelser inte enbart skapas av forskare, utan tar form i en symbios mellan dem, journalister och allmänheten. Dessa berättelser sprids i ett medieklimat som premierar det sensationella och entydiga.
Arkeogenetikens genomslag är bara ett av flera exempel på genetikens stora påverkan på human- och samhällsvetenskaperna och detta är något som vi har anledning att återkomma till i Respons. Denna utveckling beror framför allt på två saker: vetenskapliga framsteg inom genetiken och på att de hämningar som varit i kraft sedan andra världskrigets slut nu klingar av. Som Svante Pääbo, en av de ledande företrädarna för evolutionär genetik, har sagt: ”Vi kan ju inte låta Hitler bestämma femtio år senare vad vi ska forska om.”
