Döden är grym, brutal och fruktansvärd

»All världens visdom och resonerande«, skrev den franske renässansfilosofen Michel de Montaigne (1533–1592), »går sist och slutligen ut på att lära oss att inte vara rädda för att dö.« Just därför förväntade jag mig kritiska recensioner när min bok Mot döden – En radikalt livsbejakande filosofi kom ut i slutet på januari 2024. I boken försvarar jag nämligen den enkla tesen att döden – om den innebär förintelse – är väl värd att frukta. Helena Granström beskriver min tes korrekt: »Inget lärt citat i världen förmår att skyla över … det faktum att döden varken är meningsskapande, djup eller vacker: den är, menar Linden, enbart fruktansvärd.« 

Denna enkla och närmast självklara tanke är emfatiskt förnekad av en lång tradition av filosofer, visdomslärare och poeter, och i dag bioetiker och skribenter. Traditionen kallas i thanatologiska kretsar »apologism«, fast jag kallar den »Vishetsläran« för den uttrycker just det vi förväntar oss av någon vis: att säga något lugnande. Något i stil med: livet har ett slut för att det har en början; vi bör sträva efter ett bra liv, inte nödvändigtvis ett långt liv; döden gör varje ögonblick betydelsefullt och det ger livet allvar och mening; döden kan inte skada oss för vi finns inte när vi är döda; vi lever vidare genom våra barn och våra gärningar; döden är en välförtjänt vila; att dö kan vara vackert. Eller som den amerikanska bioetikern Leon Kass skriver: »Döden är en välsignelse för varje mänsklig individ, oavsett om han vet det eller inte.« Jag menar att dessa djupsinnigheter är försök att genom önsketänkande tämja döden och dölja för oss själva vad vår instinkt vet. Det handlar även om ett sorts Stockholmssyndrom där vår oförmåga att fly döden bryter ner oss till den grad att vi börjar ta dess sida. 

Jag kommer förmodligen att åldras och dö som alla människor före mig, men om det en dag skulle finnas en terapi utan biverkningar som kunde sakta ner åldrandet och tillåta mig att leva till minst 120, så skulle jag vilja ha den. I detta är jag i minoritet. En studie från USA från 2013 frågade deltagarna om de skulle vara intresserade av just en sådan framtida terapi och endast 38 procent svarade »ja«. De flesta människor vill leva i god hälsa till 80 eller 90, kanske till och med 100, men de vill inte vara ungdomliga och friska längre än den gräns naturen satt. De tror på Vishetsläran.

Mitt svar är att vilja leva är ett rimligt intresse och att varje människa har samma rätt till liv.

Likt de flesta människor betackar sig Granström evig ungdom och verkar omfatta Vishetsläran. Hon medger att det inte är helt lätt att uttrycka varför det inte är dåligt att åldras och att dö men det har att göra med »något som i brist av ett mer precist begrepp skulle kunna kallas naturlighet«; viljan att det skall finnas »något i människolivet som inte är förhandlingsbart, som det inte är upp till oss själva att optimera och korrigera, utan som helt enkelt utgör ett ramverk för tillvaron som sådan …«. Det naturliga medger hon, kan vara »grymt, brutalt och fruktansvärt«. Fast »kanske måste – eller till och med bör – vi klara av att leva med det ändå«.  Min huvudtes är just att döden är grym, brutal och fruktansvärd, så skillnaden mellan oss är att jag ser detta som en anledning att avsky döden och försöka bekämpa den så gott det går, medan Granström sällar sig till de som vill bevara status quo, de biokonservativa. Det är från detta perspektiv hon läser min bok och det är uppenbart att min tes inte gillas, men dessvärre är kritiken otydlig: citat från Mot döden visas upp och det skakas på huvudet, himlas med ögonen och suckas, men inga konkreta fel pekas ut. 

Granström föreslår att det ökade intresset för långlevnad är en produkt av en tid då släkt, tradition, och plats är för många mindre viktiga och därför inte kan tjäna som sätt för oss att »leva vidare« genom: »I en individbaserad tid som vår är … den enda odödligheten vi kan förstå som meningsfull den enskilda, bokstavliga odödligheten«.  Projektet är ett uttryck för vad hon beskriver som »vår samtids enda egentliga intresse, nämligen egenintresset«. Vad som antyds här är att det är själviskt att inte vilja dö, så låt mig bemöta den anklagelsen. Mitt svar är att vilja leva är ett rimligt intresse och att varje människa har samma rätt till liv. Min död är en stor katastrof; men självklart är just min död inte en särskilt stor katastrof. Vi lever alla under samma hot och det är inte själviskt att erkänna att det faktiskt är ett hot. Projektet handlar om att ge alla som vill ett längre, friskare liv.

Angående sociologin är det nog riktigt, som Granström skriver, att det vetenskapliga långlevnadsprojektet är på uppgång. Samtidigt tror jag att det är lätt att överdriva länken mellan individbaserade moderna samhällen och en önskan om personlig överlevnad. Drömmen om personlig överlevnad har alltid funnits hos människan och är uttryckt i Gilgamesheposet, den äldsta bevarade berättelse vi känner till, i Kinas daoism, i alkemi, men framför allt i religion. Nittio procent av världens befolkning och ungefär hälften av Sveriges befolkning tror på ett liv efter detta som är både konkret och individuellt snarare än symboliskt. Personlig odödlighet har alltså varit attraktiv för människor långt före liberala samhällen. 

Vår postkristna samtid rymmer förmodligen fler människor än någonsin tidigare som både tror att döden innebär deras personliga förintelse och som samtidigt accepterar detta som något neutralt eller till och med något positivt. Många svenskar jag samtalat med delar filosofen Mats Furbergs attityd: »Att jag skall dö en dag, det är säkert. Och detta faktum upprör för det mesta inte mer än vetskapen att efter sommar kommer höst.« Att intresset för långlevnadsprojektet är på uppgång beror nog inte främst på egoism eller ett ökat intresse i individuell, konkret överlevnad, utan snarare på en medvetenhet om vetenskapens framsteg och på lovande rön om livsförlängande terapier. De som tidigare nöjde sig med symbolisk odödlighet eller tro på ett liv efter detta, ser nu en potentiell väg, inte till odödlighet, men till ett längre, friskare liv. 

Patrick Linden är filosof och författare till boken Mot döden: En radikalt livsbejakande filosofi (Volante, 2024). 

Helena Granström svarar:

Repliker på recensioner är en svår genre, och som författare själv misstänker jag att jag ska vara tacksam gentemot varje redaktör som vägrar publicera dem. I Lindens text finner jag i stort sett bara upprepningar av hans teser i boken, samt ett antal problematiska glidningar: att kunna tänka sig att få leva ett friskt liv fram till säg 120 är till exempel inte detsamma som att önska »evig ungdom« eller det radikalt förlängda livsspann som Linden ägnar stort utrymme åt att diskutera i sin bok.

Hans påstående att min kritik är »otydlig« är emellertid värt att bemöta. Det finns många saker en människa kan önska sig: en vältränad kropp utan behov av fysisk aktivitet, relationer utan konflikter eller kompromissbehov (en fantasi av vilken AI-livskamrater och sociala robotar redan gjort verklighet), bildning och intellekt utan krav på ansträngande inlärning och så vidare. Mot ingen av dessa saker är det särskilt enkelt att anföra några rationella argument, men för den mänsklighet som skulle bli summan av dem vore ordet infantil en underdrift. 

Jag tror att det är något att hålla i minnet vid läsning både av Lindens bok, och av hans replik. 

Helena Granström är författare, fil. mag i teoretisk fysik och fil. lic i matematik.