Drivkrafterna bakom nyliberaliseringen kom från många olika håll

När det gäller nyliberaliseringen från 1970-talet och framåt har man ofta lyft fram transnationella nätverks och expertgruppers betydelse. Men sådana stora samhällsförändringar har komplicerade drivkrafter och aktörer och kan inte enkelt diskuteras i termer av vänster och höger. När det gäller Norden måste man betrakta den som en väsentligen inifrån kommande utveckling, relaterad till diskussionen om välfärdsstatens sätt att fungera. Men helt klart är att Sverige har blivit mer nyliberalt än de andra nordiska länderna.

I en intervju i Studio Ett för någon tid sedan beskrev Assar Lindbeck hur Sverige gått från en extrem till en annan, från 70-talets strejker och krav på löntagarfonder till ett privatiseringsexperiment som saknar motstycke i västvärlden. Hur kunde det bli så här? Det är en fråga som historiker i dag ofta möts av. Den är inte helt lätt att besvara. Det finns mycket forskning om marknadsprocesser, om New Public Management-modellens genomslag, om organisationsförändringar i vård och omsorg och om nya lagar såsom LOV eller RUT. Men det finns mycket mindre forskning om de historiska, ekonomiska och sociala processer som låg bakom marknadens genomslag i Norden, och om de förändringar i kultur och föreställningar som gjorde att marknaden kom att ses som en accepterad del, inte bara av eliter, utan av breda rörelser och folklager i Norden.

Vid Uppsala universitet startade i januari 2020 ett forskningsprogram bestående av ekonomisk-, social- och idehistoriker på temat Nyliberalism i Norden – Ett nytt historiskt fält. Programmet möjliggörs av ett stort anslag från Riksbankens Jubileumsfond. Avsikten är att lägga grunden till en ny historieskrivning för de nordiska länderna under de mycket omvälvande decennier som perioden efter 1970 var. Vi vill undvika den förenklade historieskrivning som Lindbeck landar i när han beskriver tiden mellan 1970 och 2020 som en pendelrörelse från en extrem till en annan. Det är inte obekant att Lindbeck själv var aktör i den process han kritiserar. Han var ordförande i den så kallade Lindbeckskommissionen 1992–1993 som drog upp riktlinjerna för hanteringen av 90-talskrisen. Mindre känt är att han dessförinnan hade ingått i OECD:s särskilda forskningsgrupp för frågor om makroekonomisk stabilitet, den så kallade McCrackengruppen. Den skrev 1978 en rapport som av historiker internationellt setts som nyliberalismens genomslag genom dess betoning på structural adjustment policies – att vägen ur 70-talskrisen var att minska strukturellt hämmande faktorer i västvärldens ekonomier, stoppa den offentliga sektorns expansion, och minska fackföreningarnas så kallade vetorätt över löneutvecklingen. Denna rapport ledde till att OECD ändrade sina policyrekommendationer för västvärlden och under följande decennier inte minst kom att se välfärdsstaten som ett problem.

Den kronologi som Lindbeck speglar, en förklaringsansats som säger att löntagarfondsdebatten bröt med den svenska modellens historiskt grundade pragmatiska inriktning och satte igång en eskalerande politisk konflikt, som inleddes med att socialdemokratin gick vänsterut och bröt mot ett historiskt samhällskontrakt, kan också ifrågasättas och nyanseras. Att detta i sig är en tolkning som på olika sätt passat aktörer från olika politiska håll är tydligt. Men McCrackengruppen tillsattes 1975 och löntagarfondsdebatten ägde rum 1978. 1976 eller 1977 skrev Lindbeck själv i ett brev till kommissionens ordförande, den amerikanske ekonomen William McCracken, att han inte tyckte att kommissionen tillräckligt tydligt tagit avstamp i ny ekonomisk forskning, utan fortfarande stod och stampade i efterkrigstidens ortodoxi. Vi bör skilja på åtminstone två saker: de förändringar som redan under tidigt 70-tal var på väg inom ekonomivetenskapen, där Milton Friedman 1976 tilldelats ekonomipriset till Alfred Nobels minne, och de politiska vindkantringar som med viss eller tydlig referens till dessa ideer under 80- och 90-talet särskilt gjorde välfärdsstaten till ett slagfält och därmed bröt mot den relativa konsensus som präglat efterkrigstiden. Som historiker bör man vara försiktig med att fördela ansvaret mellan vänster och höger och snarare öppna för att stora samhällsförändringar har komplicerade aktörsrelationer och också skiftande motivationer och rationaliteter över tid.

Exempelvis visar preliminära studier av den så kallade finansialiseringens historia att nya sparformer som involverade kredit och finansmarknader kom till redan på 50- och tidigt 60-tal.

Nyliberalismens historia i Norden är sannolikt inte bara en historia, utan snarare en fråga om olika lager av marknadsreformer av olika slag. Vi har valt att kalla detta för nyliberalisering, för att komma bort från frågan om nyliberalism som -ism och betona förändring som historisk process. Bakom de två tidsskalor som just nämnts här finns fler, som exemplifierar att nyliberalismens historia är ett komplicerat projekt med en mångfald av aktörer och tidshorisonter. Exempelvis visar preliminära studier av den så kallade finansialiseringens historia att nya sparformer som involverade kredit och finansmarknader kom till redan på 50- och tidigt 60-tal. De avspeglade både arbetaridentiteter och gamla traditioner av sparande, men också nya behov, som att hemmafruar skulle kunna hålla reda på hushållskassan. Orsi Husz forskning vid ekonomisk-historiska institutionen i Uppsala är viktig här, liksom David Larsson Heidenblads pågående forskning om aktiedagböcker och unga aktiesparare, som understryker att det handlar om såväl ungdomsrörelse, som social disciplinering och sparprodukt.

Begreppet nyliberalism är på många sätt djupt problematiskt och används ofta på sätt som är både uttalat normativa, anakronistiska, ahistoriska och anonymiserande eller aktörslösa. En första våg av framför allt samhällsvetenskaplig forskning använde begreppet för att beskriva en ideologiskt motiverad förskjutning av ekonomiska resurser, ett slags omvänd klasspolitik som låg bakom att kapitalinkomster under 80- och 90-talet ökade, samtidigt som skattepolitik och inkomstskalor förändrades i en också för kapitalet gynnsam riktning. Teoretiker som David Harvey eller Colin Crouch har legat bakom denna förklaringsansats, som betonar betydelsen av politiska gestalter som Reagan eller Thatcher och sett dem som härförare åt nationella och internationella storbolag, banker och globala eliter.

En del av denna samhällsvetenskapliga forskning fick stora problem efter finanskrisen 2008, därför att man väntade sig att finanskrisen skulle leda till nyliberalismens diskvalificering, precis som oljekrisen 1973 blev början till ett paradigmskifte från keynesianism till monetarism. Men det blev inte så. Philip Mirowski ser i nyliberalismen därför en ny historisk kompromiss mellan populistiska eliter och duperade massor kring en serie falska marknadslöften. Den politiska filosofen Wendy Brown går så långt som att säga att nyliberalismen är destruktionen av demos och att inga autentiska jag längre kan finnas i en tid när ekonomerna manipulerar både vårt tänkande och vårt känsloliv.

Det finns goda grunder för att hämta inspiration från denna litteratur. Kanske hade David Harvey mer rätt än de flesta när han 2005 pekade på att något hade hänt i förmögenhets- och inkomstfördelningen i världen och att denna nu förskjutits till att dramatiskt gynna övre medelklass och redan kapitalstarka eliter. Crouchs analys av storföretagen som en parallell inflytandesfär till den demokratiska är också relevant och här finns mycket att göra. Browns observation av en krympande offentlighet i samspel med våra krympande personligheter är också lätt att översätta till konkreta fenomen omkring oss. Men samtidigt har denna litteratur befunnit sig på en nivå som gjort den svår att använda mer konkret och empiriskt, och kanske särskilt också historiskt, eftersom den ofta saknar både tid och plats. Nyliberalismens första historieskrivning blev också linjär och teologisk, samtidigt som historiker vände sig mot sådana linjära narrativ på en rad andra områden.

Nyliberalismens första historieskrivning blev också linjär och teologisk, samtidigt som historiker vände sig mot sådana linjära narrativ på en rad andra områden.

Det är därför som det är intressant att notera att nyliberalism och nyliberalisering i dag är föremål för ett växande forskningsfält inom historia och antropologi som gör det möjligt att undvika linjära narrativ. Denna forskning har vuxit fram ur perspektiv som fokuserat på relationen mellan det globala, det transnationella, och det nationella, och samspelet mellan tid och rum. I transnationell historia har historiker exempelvis framför allt fokuserat på internationella organisationer som OECD, Världsbanken eller IMF och visat att dessa organisationers historia hänger ihop med framväxten av specifika sätt att styra globaliseringen på. Under sent 60- och tidigt 70-tal skedde en omsvängning, så att utvecklingsmål i allt högre grad kom att handla om att försvara västerländska marknadsinstitutioner, kapitalmarknader, företag och industrier. Uppmärksammade verk, såsom exempelvis Quinn Slobodians Globalists, har menat att internationella organisationer sedan mellankrigstiden varit ett slags nyliberalismens bastioner, och att ett antal viktiga intellektuella i reaktion på nationalismens genombrott i första världskriget drog upp en karta för hur globala institutioner och regleringar skulle säkra kapitalmarknader och industri från en förstatligande nationalism. Delar av denna karta är häpnadsväckande lika den arkitektur som den europeiska ekonomiska integrationen så småningom fick.

Ur detta transnationella forskningsläge har det kommit viktiga historiska slutsatser, som i sig bidragit till att göra själva termen nyliberalism betydligt tydligare än förut. Det har exempelvis påvisat att begreppet nyliberalism som sådant kom till under mellankrigstiden som en reaktion på den liberalism som man menade var medansvarig till 30-talskrisen, därför att den inte förstod att man aktivt måste försvara marknaden med hjälp av politiken. Den generation som då själva kallade sig nyliberaler var en heterogen grupp, men hade det gemensamt att de ansåg att nationalstaten stod i maskopi med en populistisk och farlig massa, och att demokratins inflytande över ekonomin därför behövde begränsas. En del av dessa nyliberaler var fascister, en del var avfallna socialdemokrater, många var judar och vittnen till kapitalförstörelse och antisemitism under kriget. Vetenskaplifieringen av ekonomin blev i sig för dem en del av lösningen.

Under 40- och 50-talet kom många av dem som kallade sig för nyliberaler att samlas inom ramen för det så kallade Mont Pelerin-sällskapet som bildades 1953 av Friedrich von Hayek på en alptopp i Schweiz. Hagen Schultz Forberg, idéhistoriker i Åhus, har beskrivit det som förde många av dessa samman som ”debatten om det goda samhället”. De var oroade över en ny statsinterventionism, nya former av långtidsplanering och politisk styrning av investeringar och konkurrens. Dessa ”goda samhället”-tänkare stämmer inte med bilden av nyliberaler som dogmatiska hayekianer, men de hade inte heller så mycket gemensamt med dem som, likt Assar Lindbeck, var socialdemokrater, fackföreningsaktiva eller planerare, och som på 60- och 70-talet upplevde att välfärdsstaten hade skapat nya problem i samhället som bara kunde lösas genom förändringar i dess organisation utan att de för den skull tänkte på sig själva som nyliberaler.

MPS-sällskapet har studerats av Dieter Plehwe och Philip Mirowski tillsammans med en stor grupp av historiker i två volymer, bland annat The Road from Mount Pelerin (2008) och Neoliberalism Goes Global, som kommer ut senare i år. De har använt ett metodiskt angreppssätt som på många sätt var nytt för begrepps- och idehistoriker; de byggde den så kallade MPS-databasen, där samtliga medlemmar i Hayeks nätverk ingår och genom vilken det blir möjligt att följa dessa medlemmar från medlemskapet i MPS och in i internationella organisationer som OECD eller ECB, styrelseledamotskap i storbanker och oljeföretag, men också in i uppdrag och ämbeten inom nationalstatens gränser i länder som Schweiz, Frankrike, Italien eller Tyskland. Metodiskt har MPS-projektet visat ett effektivt sätt att bygga ihop globala, transnationella och nationella perspektiv, och det har också visat att medlemskap i MPS faktiskt varit förenat med att ha varit aktiv med att implementera reformer i nyliberal riktning i ett stort antal länder.

Metoden har kritiserats för att vara ett slags global konspirationsteori, men denna kritik är tämligen orättvis. Man kan själv gå in i MPS-databasen via nätet och därigenom ganska snabbt få en känsla för att detta verkligen är en inflytelserik sammanslutning. Ur vårt nordiska perspektiv är det relevant att notera att det finns förhållandevis få nordiska medlemmar i MPS-databasen, att dessa företrädesvis hör till tankesmedjevärlden, bankerna och storföretagen och inte till politiken, och att Norge och Island också verkar mer representerade än Sverige, Danmark och Finland. Ett av de mest tankeväckande kapitlen i Neoliberalism Goes Global handlar om just Island efter finanskrisen. Kapitlet kommer till den i sammanhanget betydelsefulla slutsatsen att det visserligen fanns MPS-medlemmar i bank och finansväsendet på Island, men det var inte de som var de mest betydelsefulla aktörerna när de gemensamt ägda fiskevattnen såldes ut 2008. Det var i stället en sittande koalition av socialdemokrater och liberaler. Så vem är då nyliberal?

Detta är en fråga som vi i programmet tycker är viktig, inte som invektiv utan som analytisk beskrivning. Den stärker också en ledande hypotes, nämligen att nyliberalisering i Norden inte går att beskriva som en utifrån kommande MPS-konspiration, även om element av detta också finns. Den måste betraktas som en väsentligen inifrån kommande utveckling, som visserligen har viktiga transnationella och globala aspekter, men som också springer ur en mycket längre diskussion om välfärdsstatens funktionssätt och en pågående debatt om betydelsen av begrepp som marknad, offentligt-privat, produktivitet och effektivitet. Nyliberalisering har antagligen, med en term lånad från sociologen Ted Porter, en thick historia; den är förankrad över tid i övergripande lager av mening, kausaliteter och olika aktörskonstellationer, som alla har sin uppfattning om det ”goda samhället”.

Denna tjocka historia tror vi vida överstiger en enda expertgrupp, exempelvis ekonomernas, inflytande. Assar Lindbeck må själv ha varit en viktig transnationell nod mellan den svenska socialdemokratin och den internationella ekonomvetenskapen, men han kunde inte på egen hand nyliberalisera Sverige. Här, menar vi, blir det viktigt att fundera över begrepp som kontingens, tradering och mediering, det vill säga hur nya tankegods överförs till ett nationellt eller geografiskt specifikt rum, präglat av egna idéarv, historiska traditioner och specifika sammansättningar i politisk kultur, exempelvis särskilda relationer mellan eliter och befolkning.

Geografen Jamie Peck och den rumänsk-amerikanske statsvetaren Cornel Ban har visat att nyliberala beslutsprocesser kan äga rum i olika geografiska kontexter under mycket olika förhållanden och ändå få jämförelsevis likartade resultat. Peck har då menat att nyliberalisering är en process som är rumsligt bestämd, den är geografiskt varierad, samtidigt som den i någon mening sammanfaller med en universell globaliseringsprocess, eftersom mål som prisstabilitet, oberoende centralbanker, frihandel, avreglering av statliga monopol, nedskärningar av offentliga utgifter och konstitutionalisering, blivit alltmer jämförbara inslag i global politisk ekonomi. Cornel Ban, som nu är verksam på Copenhagen Business School, har med liknande argument visat att nyliberala reformprocesser ägt rum i länder som oftast inte förknippats med nyliberalism, exempelvis Rumänien och Spanien, och att de drivits igenom av nationellt förankrade eliter som egentligen borde vara helt otippade i en historik över nyliberalismen, såsom katolska planerare och till och med före detta kommunistiska tjänstemän.

Dessa är inte medlemmar i MPS, kan inte direkt förknippas med nyliberalismens globala nätverk, men är ändå viktiga aktörer i en bredare nyliberal politisk och ekonomisk historia. Vissa saker är, menar Ban, viktiga i en nationellt orienterad analys av nyliberalisering, exempelvis förekomsten av en ekonomisk kris som uppfattas som avgörande för existerande samhälleliga institutioner samt att det i detta krismoment finns en nationell elit som kan driva en särskild uppfattning om förändring. Ofta har denna elit både en nationell och en internationell förankring, som också fallet Lindbeck visar. Bans spanska och rumänska historia är faktiskt ganska lik exempelvis den svenska historien om utvecklingen kring 90-talskrisen, och flera forskare har påvisat betydelsen av det ögonblick då tongivande beslutsfattare, influerade av ekonomer som Lindbeck, kom till slutsatsen att välfärdsstatens arkitektur måste tänkas om. I denna process var både moderater, folkpartister och socialdemokrater aktiva, och ideologi verkade spela mindre roll än en förskjutning inom elit och expertis.

Samtidigt kan nyliberalismens historia inte bara skrivas som en historia om expertis. Flera studier, exempelvis Stephen Colliers Post-Soviet Social, pekar på betydelsen av ett slags teknokratisk dimension och kanske också en determinism, som i Colliers fall, det forna Sovjetunionen, fungerar som ett slags mediering från marxist-leninistisk politisk logik till marknadstänkande. Åter andra studier visar på betydelsen av former av kontinuitet exempelvis i planeringsdiskussioner, där ett sökande efter nya indikatorer och prismekanismer under 70-talet kanske banade väg för NPM som ett slags lösning på vad den brittiske sociologen Will Davies beskriver som ”a re-enchantment of the public sector”, föreställningar om tråkighet och brist på kreativitet i offentlig sektor.

Kanske kan nyliberalism förstås som ett nytt slags allians eller historisk kompromiss mellan eliter och den breda massan, kring ett visst löfte om social rörlighet och frihet?

Vissa författare, som den österrikiske historikern Philipp Thers, visar på hur nya byråkratiska lösningar för offentlig sektor på intressanta vis hängde samman med nya former av disciplinering och inlärning för vanliga medborgare, exempelvis när man i Polen eller Tjeckoslovakien började distribuera konsumtionscheckar för att lära medborgarna att konsumera. Att det fanns en omfattande diskussion om marknadsmekanismer både som fråga om statlig och populär kultur inom det kommunistiska systemet har bland annat sociologen Johanna Bockman visat. Kanske kan nyliberalism förstås som ett nytt slags allians eller historisk kompromiss mellan eliter och den breda massan, kring ett visst löfte om social rörlighet och frihet? Kanske lever vi då i en tid när ihåligheten i detta löfte blivit tydligt och i sin tur utlöst sociala reaktioner.

Vad kan vi då utifrån detta forskningsläge säga om nyliberalism i Norden? För det första att de nordiska länderna sinsemellan fortfarande karaktäriseras både av viktiga likheter och avgörande skillnader. Förekomsten av kris och hur denna konstruerats och förståtts skiljer sig exempelvis mellan de nordiska länderna. Sverige och Finland drabbades av svåra strukturkriser i början på 90-talet, medan det i Norge och Danmark uppfattas som att den avgörande krisen inträffade på 70-talet, i oljekrisens fotspår, eftersom detta banade väg exempelvis för Framstegspartierna. Det verkar inte finnas någon direkt kausal relation mellan kris och nyliberala reformer, men man kan inte heller säga att nyliberalism på något sätt drabbat de nordiska länderna på exakt samma sätt.

I själva verket tycks Sverige vara otvetydigt mera nyliberalt än de andra nordiska länderna. Flera andra nordiska länder – både Norge och Danmark – har till exempel friskolor men dessa är till större delen inte vinstdrivande utan ordnade i stiftelse- och inte bolagsform. I Danmark har de välgörenhetsstiftelser, som av hävd haft en stor roll att spela i välfärdsstaten, många gånger blivit ännu viktigare på grund av kris och neddragningar i statlig verksamhet, men de är fortsatt ideella. I inget annat av de nordiska länderna finns motsvarigheter till de stora välfärdskoncerner som dykt upp sedan 90-talet i Sverige.

I Finland har relationerna på arbetsmarknaden stöpts om på sätt som liknar de i Sverige, liksom i Sverige också i reaktion på 90-talskrisen och politiska diskussioner från både vänster och höger om övergång till postfordism och kunskapssamhälle. I båda länderna har fackföreningsrörelse och socialdemokrati varit starkt influerad av tankar kring postfordism i diskurser som på 70-talet handlade om ekonomisk demokrati, men som trettio år senare alltmer handlade om flexibilitet, entreprenörskap och risktagande. I alla de nordiska länderna har omläggningar av skatte- och fördelningssystem lett till ökande ojämlikhetseffekter, men ingenstans tycks dessa ha varit så betydelsefulla som i Sverige.

I alla de nordiska länderna har omläggningar av skatte- och fördelningssystem lett till ökande ojämlikhetseffekter, men ingenstans tycks dessa ha varit så betydelsefulla som i Sverige.

Det finns så klart alternativa förklaringar. Någon kommer att peka på att Sverige har haft större andel migration än Norge, Danmark och Finland. En annan ovedersägligt viktig förklaring till förändringar inom många viktiga områden är Europainträdet, som inneburit marknadsanpassning inom exempelvis kommunikationer, transport och finans. Samtidigt kan man vända på resonemanget och peka på att tanken om den europeiska integrationen i sig var motivet bakom många av de stora förändringarna i början på 90-talet, då EU-inträdet uppfattades som att det skulle förstärka behovet av stora strukturförändringar i välfärdsstatens organisation. Ur detta perspektiv framträder nyliberalism i Norden som ett historiskt problem som inte nödvändigtvis handlar så mycket om exakt vad eller vem som drivit förändring eller om hur nyliberala de nordiska länderna egentligen blivit på något slags tänkt global skala, utan snarare om villkoren för den förändringsprocess som ägt rum, den legitimitetsgrund på vilken den stått samt om vilka löften och förväntningar som den omgärdades med på olika skalor och nivåer.

Detta leder mot ett komplext argument där samspelet mellan ekonomiska och sociala förändringar och bildliga eller begreppsliga beskrivningar av samhällets sammanhållning betonas. Åtminstone två saker ter sig viktiga utifrån detta perspektiv. Det första är att föreställningar om att marknaden på olika sätt kunde erbjuda en frihet eller en social rörlighet som var väsenskild från den som välfärdsstaten stod för, antagligen kom från ett mycket brett spektrum av sociala rörelser och grupper, som inte bara involverade vissa typer av expertis utan också professioner och tjänstemannarörelser och helt vanliga människor. Det blir viktigt att här förstå en symbolisk bild av marknaden som laddad med ett antal olika förväntanshorisonter från 70-talet och framåt.

Det andra är att föreställningen om marknaden som sådan har förändrats på betydande sätt sedan 70-talets början. Det har alltid i de nordiska välfärdsstaterna funnits ett viktigt inslag av privata lösningar, men dessa var som regel inte synonyma med ett marknadsintresse. Under perioden från 70-talet och framåt har det privata intresset alltmer, särskilt i Sverige, kommit att identifieras med ett marknadsintresse, med vinst och avkastning. Därmed har kanske en större föreställningsvärld kring de olika värden som ska produceras i samhället, och som i sig signifierar ”välfärd”, krympt. Ett exempel på detta är att bland välfärdens aktörer har i dag ett litet fåtal vinstdrivande bolag en absolut marknadsdominans, på bekostnad av vad som för trettio år sedan var en mycket jämnare fördelning mellan vinstdrivande och icke-vinstdrivande aktörer. Andra exempel finns i nyliberaliseringens språk – dess subjekt och kategorier. Det handlar till exempel om ägandebegreppet eller konsumtionsbegreppet, men också om att ett begrepp som arbetare, helt centralt i nordisk politisk kultur under perioden fram till 70-talet, gradvis trängts ut och försvunnit ur det politiska samtalet, vilket inom programmet kommer att studeras av Erik Bengtsson och den amerikanske statsvetaren Chris Howell.

Andra delar i denna nyliberaliseringens symboliska värld handlar om förändringar i det nordiska och i bilder och identiteter av nordiska samhällen. Det är intressant att notera att de nordiska länderna, och särskilt Sverige, av kända nyliberaler kom att användas som viktiga motbilder till det ”goda samhället”. Milton Friedman använde ofta Sverige som ett exempel på ett slags socialisering, som även inom ramarna för ett demokratiskt land kvävde incitament och individuell frihet. På det sättet försköt nyliberalismen det kalla krigets polarisering. Det var under 70- och 80-talet inte längre Sovjet som var liberalernas motbild, utan de nordiska välfärdsstaterna. Användandet av sådana internationella motbilder fick effekter i den inomnordiska debatten, exempelvis i valrörelserna under 80- och 90-tal. Under samma tid började delar av nordisk samhällsdebatt att aktivt jämföra de nordiska länderna med Östeuropa, i ett slags föreställning om att socialdemokratiska regimer replikerat delar av marxismens statstro och ekonomiska determinism. I samband med diskussionen om den europeiska gemenskapen i Sverige i början av 90-talet blev detta argument viktigt – Europa blev en ny symbolisk frihetsgeografi och samtidigt producerades exempelvis från Moderaterna och Folkpartiet en ny historieskrivning där ett slags ursprungligt marknadsland, skulle tas tillbaka från ett historiskt socialdemokratiskt ok. Exempelvis framhävdes näringsfrihetslagstiftningen 1864 som en startpunkt för det moderna, fria näringsliv som snart skulle återuppstå.

Nordiska historiker har länge varit intresserade av användandet av sådana bilder och föreställningar kring nordisk modernitet. Men ofta har de betonat dem som ett inslag i en större saga om kontinuitet i de nordiska länderna. Man kan i stället hävda att sådana bilder dolde helt avgörande förändringar i nordisk politisk kultur och att det finns goda grunder för att se decennierna från 70-talet och framåt som oerhört transformativa. Samhällskontraktet, som Michel Foucault beskrivit som relationen mellan stat, medborgare och marknad, förändrades i grunden, även om allt i det inte var nytt. Frågan om hur det blev så är då en fråga som inte kommer att kunna besvaras med en enkel förklaring och inte heller med att peka på särskilda ansvarsförhållanden. Dess svar kräver i stället en analys som visar att vad som i en tid upplevs som lösningar på problem kan skapa helt andra förståelser i en annan och att intentioner, motiv och rationaliteter sällan i historien leder rakt till ett slutmål, utan ofta blir just till ett slags lager över tid. Sannolikt fanns kring många av de marknadsprocesser som präglat utvecklingen från 70-talet och framåt både ett slags politisk och folklig legitimitet – samtidigt som deras effekter när de i dag framstår som allt tydligare kan väcka bestörtning. En del av nyliberaliseringens förklaring finns antagligen i en svår fråga om människors levda erfarenhet och förväntningar på samhället omkring sig.

Litteratur

• Ban, C. (2016). Ruling ideas – How Global Neoliberalism Goes Local. Oxford University Press.
• Bockman, J. (2011). Markets in the Name of Socialism – The Left-Wing Origins of Neoliberalism. Stanford University Press.
• Collier, S. J. (2011). Post-Soviet Social – Neoliberalism, Social Modernity, Biopolitics. Princeton University Press.
• Crouch, C. (2004). Post-Democracy. Cambridge: Polity.
• Davies, W. (2016). The Limits of Neoliberalism – Authority, Sovereignty and the Logic of Competition. Sage.
• Harvey, D. (2007). A Brief History of Neoliberalism. Oxford University Press, USA.
• Husz, O. (2015). Golden Everyday – Housewifely Consumerism and the Domestication of Banks in 1960s Sweden. Le Mouvement Social, (1), 41–63.
• Mirowski, P., & Plehwe, D. (Eds.). (2015). The Road from Mont Pelerin – The Making of the Neoliberal Thought Collective, with a new preface. Harvard University Press.
• Mirowski, P. (2013). Never Let a Serious Crisis Go To Waste– How Neoliberalism Survived the Financial Meltdown. Verso Books.
• Peck, J. (2010). Constructions of Neoliberal Reason. Oxford University Press.
• Schulz-Forberg, H., & Olsen, N. (Eds.). (2014). Re-Inventing Western Civilisation – Transnational Reconstructions of Liberalism in Europe in the Twentieth Century. Cambridge Scholars Publishing.
• Slobodian, Q. (2018). Globalists – The End of Empire and the Birth of Neoliberalism. Harvard University Press.