Drömmen om den mänskliga maskinen har blivit framtidslös

Lärd kulturhistoria om en dröm i den mänskliga historien som hämtar sin kraft från det märkliga halvlandet mellan fantasi och verklighet.

Den mekaniska eller artificiella människan har alltid väckt en blandning av förundran och skräck, hopp och förtvivlan. Lester Gaba monterar isär societetsdamen Cynthia. Illustration till en artikel i Life Magazine från 1937.
15 mars 2024
10 min
Recenserad bok
RobotDrömmar och mardrömmar om mänskliga maskiner
Peter K. Andersson
Natur & Kultur, 2024, 290 sidor

Berlin, hösten 1903. I en rättssal står en ung tysk-amerikansk kvinna orörlig medan domarna överlägger. Hon är sminkad som en mekanisk docka och står alls inte inför rätta. Tvärtom är hon en del av den bevisning som ska övertyga de fem edsvurna om att hon, eller snarare hennes manager, Frederic Melville, äger rättigheterna till namnet hon uppträder under, Motogirl.

Kvinnan har transporterats till rättegången nedpackad i en låda. Väl på plats i rättsalen har Melville packat upp henne och gjort ett stort nummer av att rätta till hennes hår och klädsel, ungefär som man gör när man plockar fram en leksak eller ett prynadsföremål som legat undanstoppat. Sedan står hon där, timme efter timme medan förhandlingarna pågår. »[A] dainty, lifesized, but petite figure, costumed in the latest Parisian fashion – a real ‘Bebe Jumeau’, with bead-like eyes and absolutely impassive features…«, som det engelska månadsmagasinet The Strand Magazines utsände reporter beskriver det.

Hon står där precis som ett ting, för Melville har förstås inte slagit på sin apparat inför åskådarna. Vill de uppleva Motogirl i full frihet får de i stället lösa biljett till någon av hennes föreställningar. Domarna tycks i alla fall övertygade, för när det är dags att utrymma salen för att ge dem tid att överlägga får människodockan stå kvar i sitt hörn. Om pressuppgifterna från tiden är att lita på betvivlade ingen av de fem någonsin att hon var en docka.

Episoden är förstås märklig, på gränsen till bisarr. Den unga kvinnan med docksminkningen hette Doris Chertney. Hon gjorde succé under tidigt 1900-tal och turnerade världen runt med varieténumret Motogirl. På scen spelade hon fiol och rörde sig med stela, mekaniska rörelser, allt medan det sprakade och blixtrade om hennes leder. Men numret var också interaktivt. Illusionen krävde att hon gav upp sin kroppsliga autonomi. Publiken bjöds in att testa illusionens gränser. Beskrivningarna av hur det gick till är gräslig läsning. Hon slängdes i marken och örfilades, fick munnen uppbruten med tång. Och ja, man får väl anta att där också fanns de som på andra sätt tog tillfället i akt att utforska maskinmänniskans anatomi.

Underhållningshistoriskt är Motogirl en del av förra sekelskiftets brokiga varietékultur. Men historikern Peter K. Andersson, ur vars nya bok historien om Doris Chertney och hennes karriär som mänsklig docka är hämtad, relaterar den också till en särskilt seglivad dröm i den mänskliga historien – att skapa maskiner i människans avbild.

Jacques de Vaucansons mekaniska anka slog sin samtid med häpnad i mitten av 1700-talet för att den tycktes ha återskapat djurens inre på mekanisk väg. Foto Les automates av Alfred Chapuis och Edmond Droz (1949).

Robot lyder bokens titel, men just det ordet är sentida och dyker upp först i den tjeckiske författaren Karel Čapeks pjäs R.U.R. från 1920, om en fabrikör som får se de »robotar« han tillverkar göra revolt mot sina mänskliga herrar. Men under majoriteten av historien har dessa mänskliga maskiner gått under ett annat namn, nämligen automater. De har inte heller sett ut som vi i dag föreställer oss robotar – humanioida, könlösa, företrädesvis av metall och förknippade med science fiction och högteknologiska framtidsvisioner.

Genom att fokusera på drömmen om mänskliga maskiner och försöken att förverkliga denna dröm, snarare än på begreppet och dess konnotationer, kan Andersson mellan samma pärmar få in så vitt skilda sammanhang och fenomen som forntida människofigurer och skapelsemyter, imposanta statyer i det hellenistiska Egypten som rörde sig utan hjälp av människohänder, renässansens idéer om människan själv som maskin, 1700-talets allt mer avancerade automatkonstruktioner, skräck- och science fiction-litteratur under 1800-och 1900-talet, protestillverkning och jakten efter att sudda ut gränserna mellan artificiellt och mänskligt under årtiondena runt millennieskiftet. 

Under en mycket lång tid realiserades dessa drömmar främst i form av underhållningsapparater. Andersson berättar till exempel om den franske automatmästaren Jacques de Vaucansons mekaniska anka, som inte bara rörde sig som en verklig fågel, utan dessutom, för att låna en beskrivning från en samtida betraktare »äter, dricker, smälter maten och skiter« – ett mekaniskt under som slog sin samtid med häpnad i mitten av 1700-talet just för att den tycktes ha återskapat djurens inre på mekanisk väg. Eller varför inte Jaquet-Droz skrivande pojke från 1774, som tack vare hela 6 000 rörliga delar kunde skriva vad som helst som byggde på det franska alfabetet.

Robotens historia visar sig vara en historia om häpnadsväckande förmodern hantverksskicklighet, i minst lika hög grad som den är en historia om 1900-talets science fiction och drömmar om ett högteknologiskt framtida samhälle. Ta bara det förmodligen första exemplet på det vi i dag skulle kunna känna igen som en robot som finns nedtecknat, hämtad från farao Ptolemaios II  kröningsprocession under 200-talet f.v.t. Bland exotiska djur och dansare rullade en fem meter hög staty, dragen av 60 män, som föreställde personifikationen av guden Dionysos födelseplats, berget Nysa. Med jämna mellanrum reste hon sig och hällde mjölk över åskådarna ur en gyllene flaska. Syftet med automaten, skriver Andersson, var att fylla åskådarna med förundran som gränsade till skräck. 

Den mekaniska eller artificiella människan har på liknande sätt alltid väckt en blandning av förundran och skräck, hopp och förtvivlan. Förstås finns här historiska skillnader och nyanser, men något som särskilt slår mig är hur konstanta dessa känslor ändå tycks vara. Det vanliga begreppet för att beskriva denna obehagskänsla i dag är the uncanny valley, den kusliga dalen, alltså den plats där vi möter en varelse som nästan är vår tvilling, som är till förväxling lik oss, men samtidigt har något odefinierbart olikt över sig. Men känslan är också förknippad med vad som händer med människan i en värld fylld av mänskliga maskiner. Riskerar hon inte också själv att blir mer maskinlik?

Att på Anderssons vis finna en bredare historisk bakgrund till roboten är förstås ett genidrag. Resultat blir verkligt spänstig och lärd kulturhistoria, ett svindlande rikt kuriosakabinett av historiska exempel och idéer, drömmar och mardrömmar som är svårt att sammanfatta på ett sätt som riktigt gör det rättvisa.

Den moderna roboten blir intressant och spännande, ja, också kuslig och skrämmande, just eftersom den både belägger och driver på framstegsideologin.

Men framtiden då? Vad ska hända med roboten? Har den ens en framtid? Om boken har en svaghet är det här vi finner den. Det är å ena sidan inte så konstigt; Andersson gör med Robot inga anspråk på att skriva framåtsyftande samtidsdiagnostik som relaterar roboten till vår tids stora framtidsfrågor. Å andra sidan är det svårt att inte sätta bokens tema i relation till just sådana frågor. Vi lever ju i en tid när människan för första gången på allvar möter maskiner som lurar henne att tro att de är mänskliga, samtidigt som inträdet i antropocen ifrågasätter om vi överhuvudtaget alls kommer att kunna förverkliga sådana storslagna högteknologiska drömmar i framtiden. 

Ett återkommande tema i robothistorien är att genomslaget för robotar och automater alltid har varit beroende av en blandning av människors vilja att låta sig luras och den kittlande, inte alltid oproblematiska eller behagliga fascination som teknikens under väcker i oss – tänk om det är verkligt! Så kan man exempelvis förklara det genomslag som olika varitéautomater hade under årtiondena runt sekelskiftet 1900, från mekaniska skyltdockor och automatorkestrar till skådespelare som Doris Chertney som framträde i robotsminkning. Hur många som faktiskt trodde att de hade äkta maskinmänniskor för ögonen är omöjligt att veta, och kanske inte heller så intressant. (Men jag är ledsen, jag vägrar tro att någon i den där berlinska rättsalen på allvar trodde att Doris Chertneys alter ego Motogirl faktiskt var en verklig maskinmänniska. Motbevisa mig gärna.)

Mer intressant är att notera hur robotdrömmarna alltid hämtat sin kraft från detta märkliga halvland mellan fantasi och verklighet. Roboten rör sig inte bara tack vare sitt mekaniska inre, utan också eftersom den laddats med suggestionskraftens magi. Inte minst blir detta tydligt vad gäller modernitetens robotdrömmar. De framsteg som förverkligats i nuet blir ett slags språngbräda mot det än mer avancerade framtida samhälle som roboten exemplifierar. Den moderna roboten blir intressant och spännande, ja, också kuslig och skrämmande, just eftersom den både belägger och driver på framstegsideologin.

Kanske är det därför som drömmen om den mänskliga maskinen i dag ter sig så framtidslös, trots att AI-teknologin gör det enklare än någonsin att tro på förekomsten av en maskinell intelligens i paritetet med vår egen. Att till exempel se Teslas senaste version av den humanoida roboten Optimus, bland annat utvecklad för att utföra hushållssysslor, stappla omkring och med stor möda förflytta ett ägg från den ena handen till den andra känns mest av allt som att se högmodernitetens hejdlösa framtidsdrömmar återutsändas som fars. 

Musk lanserade sitt projekt med utfästelsen att Optimus skulle »innebära en grundläggande förändring av civilisationen som vi känner den«. Men om civilisationens själva förutsättningar redan oåterkallerligen förändrats, vad blir då kvar av projektet, mer än en pojkrumsdröm om att bygga en maskinmänniska, möjlig att utforska och delvis förverkliga tack vare Musks många miljarder? Visst, det finns mer realism i Musks version; ingen robot har någonsin varit lika avancerad och haft så människolika förmågor. Men i en tid när framtiden krymper, när planeten återtar det mänskliga handlingsutrymme vi vant oss vid att ta för givet, vad ska vi ens med Optimus till? Och kommer det ens att vara möjligt att låta drömmen realiseras i full skala? 

Drömmen om mänskliga maskiner är i vissa lägen omöjlig att skilja från drömmen om maskinlika människor.

Där modernitetens robotdrömmar fick näring av de verkliga framstegens förebud om framtiden, ser vi i dag kanske snarare hur den antropocena framtiden tränger ut drömmen om den mänskliga maskinen. Den ser kort sagt lite futtig ut, roboten, när den ställs bredvid allt det andra. Nog kunde det vara skönt att slippa ta disken, men det är trots allt ett större problem att till exempel vattnet i Östersjön under värmeböljan 2018 bara var någon grad från att bli för varmt för att vara möjligt att använda som kylvatten för kärnkraftverken i Forsmark och Oskarshamn. Eller att kustnära samhällen i framtiden kan komma att bli omöjliga på grund av stigande havsnivåer och en ökad risk för översvämningar. Eller att golfströmmen riskerar att kollapsa.

Och dessutom: är det något vi vet om avancerad teknologi så är det att den kräver enorma mängder energi. Maskinen kostar, såväl att tillverka och köra som att underhålla. Drömmen om roboten är därför bara möjlig att realisera antingen i extremt begränsad skala, som i 1700-talets kuriösa automater, eller i det moderna fossilsamhällets i grunden ohållbara kolossalformat. Musks robotrevolution är kort sagt omöjlig att föreställa sig i en värld som kraftigt måste minska sin energianvändning för att undvika att klimatkatastrofen eskalerar. 

Kanske borde vår tid inte alls handla om att accelerera och realisera den mångtusenåriga drömmen om den mänskliga maskinen. Kanske borde vi istället vara mer intresserade av att återupptäcka och slå vakt om det mänskliga i oss själva, att anpassa livet till vår skala och vårt tempo, inte trappa upp, snabba på och expandera maskinernas domäner. För vem vill egentligen läsa AI-poesi eller vårdas av en robotsköterska? Vem vill se sina barn undervisas av en robotlärare eller lämna över hushållsarbetet och hundpromenaden till en konstgjord humanoid? Frågorna låter kanske fåniga och tillspetsade. Men tänk så här då: för vems skull är det vi ger upp vår närvaro i världen? Vad händer med det utrymme som frigörs och med tiden vi sparar? Vem tjänar på det? Det är inte givet att det är vi själva.

Ett återkommande tema i historien om den mänskliga maskinen är drömmen om arbetskraft som aldrig tröttnar, klagar, begär mer betalt eller kortare arbetstid. Robotdrömmen passar därför tyvärr perfekt med vår tids dominerande ideologi, ett slags sömngångaraktig fortsättning på den självpåtaget anemiska nedskärnings- och effektiviseringspolitik vi levt med de senaste 30–40 åren. Drömmen om mänskliga maskiner är i vissa lägen omöjlig att skilja från drömmen om maskinlika människor.

Peter K. Andersson utvecklar kanske inte dessa samtidsfrågor så långt som han skulle ha kunnat i sin bok. Men alla som vill göra det blir bättre rustade om de läser Robot. Den är ett mästerligt stycke kulturhistoria, läsvärd både som utforskning av det förflutna och som näring för tanken när vi närmar oss framtiden. Kort sagt är det en bok att i lika grad fascineras av och tänka med.

Vidare läsning