Duktiga flickor och lågutbildade pojkar

Birgitta Ohlsson är förutom att vara inblandad i partiledarstrid också aktuell med boken Duktiga flickors revansch (Forum), där hon argumenterar för att den så kallade duktiga flickans flit och strävsamhet bör uppvärderas, inte minst med tanke på vad duktighet kan innebära för tjejer i dag. Ohlsson hävdar: »Förut var det heterosexuella äktenskapet det som kunde ta kvinnan någon vart, men nu har hon kraften i sina egna händer; Oavsett vem du är och var du kommer ifrån är utbildning den mest säkra feministiska biljetten till ett bättre liv«.

Det verkar som att tjejer förstår det. Faktum är att de pluggar både mer och längre än jämnåriga killar. Generellt presterar de också bättre i så gott som samtliga ämnen i grundskolan och läser i högre utsträckning vidare efter grundskola och gymnasium. Detta utbildnings- och betygsgap har journalisten Emma Leijnse, som bevakar skol- och utbildningsfrågor för Sydsvenskan, fördjupat sig i. I Fördel kvinna – Den tysta utbildningsrevolutionen (Natur & Kultur) undersöker hon utvecklingen och sätter med reporterns grepp ord och siffror på den. I Sverige har 41 procent av kvinnorna eftergymnasial utbildning, för männen ligger siffran på 30 procent.

Att Forum/Debatt på Kulturhuset i Stockholm bjöd in Ohlsson och Leijnse till ett samtal kring utvecklingen ter sig inte underligt. Vad händer när de duktiga flickorna spurtar förbi killar i utbildningsnivå? Vilka konsekvenser får det för kvinnor respektive män i skolan, samhället och på arbetsmarknaden? Under ledning av frilansjournalisten Zandra Thuvesson diskuterade Ohlsson och Leijnse detta under rubriken: »Duktiga flickor och lågutbildade pojkar – en tickande bomb?« Av publikskaran att döma är det en fråga som intresserar och bekymrar många. I den fullsatta lokalen trängdes män och kvinnor i alla åldrar.

Ohlssons och Leijnses böcker överlappar varandra ämnesmässigt, men medan Ohlsson visserligen berör att det finns problem med att tjejer utbildnings- och betygsmässigt drar ifrån pojkar, är boken i huvudsak ett brandtal för att vi måste sluta se ner på den duktiga flickan och i stället värdesätta hennes flit och strävsamhet. Som huvudsakliga bromsklossar för den duktiga flickan lyfter Ohlsson under samtalet fram sina ideologiska motståndare, den bredare vänstern och högerkonservativa. Det grundläggande problemet för vänstern, menar hon, är att kvinnor visserligen får göra klassresor »men när alla andra kvinnor kan göra det också. För mig som liberal kommer det att ta femtusen år innan vi får jämställdhet om inte kvinnor får storma fram som individer på samma sätt som män har kunnat genom historien. Inom högerkonservativa kretsar får du som kvinna vara duktig, men inte för duktig. Du speglas alltid mot en manlig norm.«

När frågan styr in på varför tjejer lyckas bättre än pojkar i det svenska skolsystemet lyfter Ohlsson en destruktiv manlighetsnorm och en antipluggkultur bland pojkar som möjliga förklaringar. Att den svenska skolan skulle vara bättre anpassad för tjejer ställer hon sig skeptisk till: »Ibland kan jag tycka att problemet är att det ställs för litet krav på pojkarna, de glider som på en räkmacka. Föräldrar och skola borde ställa högre krav på dem. Det är väldigt stökigt på många skolor och det är möjligt att katederundervisning är viktigt för pojkar med tanke på att många äldre inte känner igen detta från sin skolgång. Men om man tittar på betygsgapet globalt är det ännu större i länder där sådan undervisning tillämpas, som till exempel i asiatiska länder, än vad det är i mer jämställda länder. Flickor är inte mer framgångsrika än pojkar i Sverige för att vi har en ›flumskola‹, som vissa säger, flickor är bättre än pojkar betygsmässigt i hela världen.«

I Leijnses bok ligger fokus huvudsakligen på att undersöka denna trend som innebär att pojkar på global skala tappar gentemot sina kvinnliga generationskamrater. Det är inte bara i grundskolan som tjejerna drar ifrån, samma utveckling syns inom högre utbildning och börjar nu märkas på arbetsmarknaden, inte minst i Sverige. »De unga kvinnorna håller på att ta över många av de yrken som tidigare var mansdominerade och som kräver en högskoleutbildning. Det händer inom alla yrken«, säger Leijnse.

Att lågutbildade män har svårare att få jobb och en stabil inkomst och i sitt utanförskap riskerar att odla en inställning som i förlängningen kan utgöra ett hot mot samhället är kanske inte förvånande, men Leijnse berättar något som överraskade henne när hon skrev boken: »Jag blev väldigt förvånad över hur mycket utbildningsnivån för mannen hänger ihop med huruvida han lever ihop med sina barn eller inte. Bland män som är LO-anslutna är det ungefär 50 procent av männen som lever med sina barn. Bland dem som har en akademisk utbildning är det 75 procent«.

Tick, tick… boom?

Publicerad i Respons 2017-3