Efter att ha förlorat två världskrig dominerar Tyskland nu Europa

När Berlinmuren föll sade Margaret Thatcher: ”We beat the Germans twice, and now they’re back.” Drygt tjugo år efter den tyska återföreningen står det klart att tyskarna inte bara är tillbaka, utan att de med fredliga medel uppnått vad de inte förmådde med militära: den dominerande ställningen i Europa. Jämför dagens situation med de krigsmål som den tyske kanslern Bethmann Hollweg formulerade 1914. De innefattade bland annat att Frankrike skulle bli så försvagat att det inte skulle kunna uppstå som stormakt; Ryssland skulle drivas tillbaka och mista kontrollen över vasallfolken; en europeisk ekonomisk organisation och tullunion skulle grundas, vars medlemmar formellt skulle vara likaberättigade, men i realiteten under tysk ledning.

Det är väl i stora drag där vi befinner oss efter att Tyskland förlorat två världskrig. Det är dock inte en situation som orsakats av en tysk ”Griff nach der Weltmacht”, strävan efter herravälde. Bakom euron fanns en förhoppning, också bland tyskar, om att kunna bädda in landet i Europa så att dess samlade kraft inte blev förnimbar. Det är när EU:s vattenlinje sjunker som kolossen i Europas mitt blir fullt synlig. Eurokrisen har visat att nationalstaten inte har förlorat sin betydelse.

Tyskland har en dominerande position i kraft av sin storlek och sin ekonomiska prestationsförmåga. Ola Dahl skriver i temasektion i detta nummer om de tyska Mittelstand-företagen, som genom sin förmåga till långsiktighet och sin passionerade strävan efter den perfekta produkten lyckats hävda sig i den globaliserade ekonomin. Det är numera i det närmaste tabu att tala om nationella särdrag; vi förväntas se träd och låtsas som om det inte finns några skogar. Men det är svårt att avvisa tanken att Tysklands styrka hänger samman med grundläggande drag i kulturen, en strävan efter perfektion och närmast en kult av sakkunskap. Dessa drag har förvisso också haft förfärliga konsekvenser. Av de avlyssningar och förhör som de allierade gjorde med tyska krigsfångar under andra världskriget framgår hur styrda de var av viljan att vara bra soldater. Enligt Sönke Neitzel och Harald Welzer i Soldater var det militära värdesystemet viktigare för dem än den nationalsocialistiska ideologin.

Dagens Tyskland är inte militaristiskt, det vill inte veta av ytterligheter eller djärva beslut, och det tycks ha funnit sin politiker i Angela Merkel. Den försiktighet som väcker irritation internationellt är uppskattad på hemmaplan. Men det är, som Carl Tham påpekar i sin essä i temablocket, påfallande att man i den tyska valdebatten har undvikit centrala frågor kring Tysklands och Europas framtid.

Hegemoniska makter skapar alltid friktion eftersom allt de gör, även inrikespolitiskt, påverkar omvärlden. Det har sagts att Tyskland är för stort för Europa, men för litet för världen. I en bemärkelse är Tyskland emellertid för litet för Europa – när det gäller den inhemska konsumtionen. De tyska exportframgångarna bygger delvis på att lönerna hållits nere. Det är fel att se Tyskland som Europas ekonomiska lok, hävdar sociologen Karl Brenke och ekonomen Gert G. Wagner i en artikel (Wirtschaftsdienst 2/2013), eftersom landets svaga inhemska konsumtion gör att de övriga europeiska ländernas export till Tyskland inte tar fart. Den svaga tyska efterfrågan hänger i sin tur samman med att välståndet alltmer har koncentrerats till ett toppskikt, som sparar mer och konsumerar mindre. Folk i allmänhet, som kan få igång efterfrågan, får inte del av välståndsutvecklingen. Inhemsk tysk ojämlikhet bidrar således till att skapa en europeisk obalans.

Publicerad i Respons 2013-5