Ekonomisk nedväxt vore ett dråpslag mot mänskligt välstånd

Den tyska ekonomijournalisten Ulrike Herrmanns internationellt uppmärksammade Kapitalismens slut är en oseriös inlaga för en oseriös idé. Ett drastiskt sätt att inleda en recension kanske och jag vill egentligen inte vara polemisk. Men efter att ha följt den så kallade degrowth- eller nedväxtrörelsen nära i ett antal år i arbetet med min egen bok om energins sociala historia, har jag landat i slutsatsen att nedväxt helt enkelt inte är ett seriöst politiskt projekt. Herrmanns bok, i vilken hon lyfter ekonomisk nedväxt som den enda realistiska lösningen på klimathotet, stärker mig snarast i den övertygelsen.

Det började dock inte så. När jag först stötte på argumenten för ekonomisk nedväxt, fann jag dem mycket tilltalande. I korthet går de ut på att vår överkonsumtion av det mesta överanstränger planetära system och blockerar möjligheten till en mer meningsfull tillvaro, byggd på mänskliga snarare än finansiella värden. Nedväxt kan betyda lite olika saker, från nollväxt till negativ tillväxt, men också att vi helt enkelt ersätter ekonomiska måttstockar – inte minst bnp-måttet – med andra som mer direkt mäter socialt värde.

Herrmann tillhör den kallsinnigare falangen. Hon är inte särskilt intresserad av sociala värden eller möjligheten att leva ett bättre liv, vilket gör henne till en ganska ovanlig nedväxtförespråkare. För henne är ekonomisk nedväxt en akut nödåtgärd för att avvärja det existentiella hotet från klimatförändringarna.

Vi har aldrig konsumerat mer och aldrig haft lika dåligt samvete för det.

Nedväxtrörelsen har flera ursprung. En direkt historisk linje kan spåras från den internationella politiska sammanslutningen Romklubben, som grundades 1968, och rapporten Tillväxtens gränser från 1972, vilken varnade för att människan levde över planetens tillgångar och snart skulle stå öga mot öga med en ekologisk kris av apokalyptiska proportioner. Herrmann verkar i denna tanketradition. 

Ett mindre uppmärksammat men minst lika viktigt spår går tillbaka till de olika back-to-the-land-rörelser som blossat upp genom historien och föreställningen att mekanisering och automatisering har en själsdödande inverkan på oss människor. Den fanns i rysk tappning under sent 1800-tal, som alla som läst Anna Karenina vet, och i en amerikansk med början i mellankrigstiden, förknippad med namn som Bolton Hall och Ralph Borsodi. I Frankrike växte en stark anti-industrialistisk rörelse fram i samband med jordbrukets mekanisering under mellankrigstiden. Som historikern Venus Bivar visar i Organic Resistance – The Struggle over Industrial Farming in Postwar France (The University of North Carolina Press, 2018), var det ursprungligen en fascistisk rörelse som genomgick en drastisk rebranding när den anammades av 68-generationen både i Frankrike och globalt. Samtliga dessa rörelser betonar framför allt det sociala värdet av ekologisk närodling, kollektivism och en tillvaro i harmoni med naturen.

Att nedväxtrörelsen delvis är sprungen ur en antimodernistisk tradition är viktigt att påpeka, eftersom det är ur denna som den hämtar sin positiva attraktionskraft för, skulle jag gissa, de allra flesta. Att krympa våra ekonomier enbart för att undvika en katastrof räcker inte för det stora flertalet. I dag har nedväxt framför allt kommit att handla om klimathotet, men det gör inte dess antimodernistiska rötter mindre viktiga. Vi har aldrig konsumerat mer och aldrig haft lika dåligt samvete för det. På 1990-talet, i reaktion mot 1980-talets hedonism, framställdes överkonsumtionen som ett symptom på den själsliga tomheten hos den senkapitalistiska medelklassen. I dag ses den snarare som dess orsak. Vi handlar för mycket, lagar och delar för lite, slänger för snabbt. Enligt Naturvårdsverket ligger svenskar nära toppen av de värsta överkonsumenterna i världen. Vi köper för mycket av »i stort sett allt, tyvärr«, står det på myndighetens hemsida. Vi äter för mycket kött och flyger för mycket, »vi kör också för mycket bil och köper för många nya mobiler, kök, kläder, soffor och prylar i allmänhet. I Sverige lever vi som om det fanns 4,2 jordklot.«

Ångesten över vår överkonsumtion har stigit parallellt och delvis i samverkan med vår klimatångest. Inte konstigt då att nedväxtrörelsen är på uppsving; den slår ju två flugor i en smäll. Nedväxt avvärjer klimathot och räddar oss från överkonsumtionens tomma kalorier. Åtminstone var det anledningen till att jag själv kände mig så lockad av idén om nedväxt när jag först stötte på den för ungefär ett årtionde sedan.

Trots det har jag alltså landat i att rörelsen är oseriös, av det enkla skälet att nedväxt inte bara handlar om att köpa mindre fast fashion, det är också ett dråpslag mot mänskligt välstånd. Nedväxt är en utopisk idé förklädd till en praktisk lösning. Hittills har ingen nedväxtförespråkare erbjudit en praktiskt genomförbar plan för hur våra samhällen ska stöpas om i grunden. Ingen politiker jag känner till har vunnit något val med budskap om nedväxt.

Den är så schematisk och grund att jag är osäker på om den ens är uppriktigt menad.

Herrmanns bok är på sätt och vis ännu mer oseriös än rörelsen som helhet, eftersom hon låtsas erbjuda just en praktisk lösning som vid närmare granskning visar sig vara skenbar. Den är så schematisk och grund att jag är osäker på om den ens är uppriktigt menad. Grundtesen känns igen från otaliga argument som har presenterats under senare år, inte minst i Jason Hickels nedväxtbibel Less is More – How Degrowth Will Save the World (William Heinemann, 2020). Kapitalismen, skriver Herrmann, har skapat ett aldrig tidigare skådat välstånd, men till priset av föroreningar och utsläpp. Den globala uppvärmningen hotar nu mänsklighetens framtid. Att fortsätta växa samtidigt som vi går över till förnybara energislag, ofta kallat »grön tillväxt«, är omöjligt. Den förnybara energin saknar de tekniska förutsättningarna som krävs för att ersätta fossilenergin. Dessutom har vi att göra med rekyleffekten (mer känd, åtminstone för mig, som Jevons-paradoxen), det vill säga att alla effektivitetsvinster leder till ökad, inte minskad, konsumtion, så länge vi lever i ett kapitalistiskt system med dess krav på ständig tillväxt. 

Därmed kan klimathotet avvärjas enbart genom »grön nedväxt«. Den globala ekonomin måste krympas ned till vad vi i nuläget kan driva med grön energi, vilket enligt Herrmann är ungefär hälften. Eftersom kapitalismen som ekonomiskt system är oförenligt med nedväxt, måste det ersättas av någonting annat, en »överlevnadsekonomi«. 

Herrmann ser visserligen också problem med nedväxtrörelsen. Enligt henne består dessa i att de underskattar den destruktiva kraft som kapitalismen kommer utgöra i en krympande världsekonomi. Kris kommer avlösa kris och leda till samhällskollaps. Herrmanns lösning, som egentligen är bokens enda originella bidrag, är att anamma ett system baserat på den brittiska krigsekonomin under andra världskriget.

Just den brittiska krigsekonomin är en god förebild av många skäl: den var demokratisk och den byggde inte i första hand på tillväxt utan på en omallokering av existerande resurser. Fattigdomen minskade, trots att den totala konsumtionen också minskade med en tredjedel. Maten ransonerades, bristvaror som mjölk och ägg förbehölls barn, gravida och ammande mödrar. Lyxkonsumtion skedde enligt ett poängsystem, enligt vilket folk kunde välja mellan saker som kex, choklad eller sötsaker. Möbler och kläder standardiserades – en klänning fick ha högst två fickor – och handlades också genom ett poängsystem. Ransoneringen förhindrade både överkonsumtion och rekyleffekter. Företagen fortsatte att drivas i privat ägo, men staten bestämde vad de skulle producera. Detsamma skulle ske i överlevnadsekonomin, då staten skulle allokera den begränsade mängd energi vi har att tillgå från gröna energikällor. 

Det korta kapitlet om Storbritanniens krigsekonomi känns dock mest som en gimmick. Det besvarar knappt en bråkdel av alla de frågor som genast uppstår. Den mest uppenbara är givetvis hur folk ska övertalas att gå med på en sådan omställning. Klimathotet liknar på intet sätt hotet från ett anfallskrig. Det är just det som gör klimathotet så potent: det rör sig om en långsam och gradvis ökning, där varje enskilt steg inte är speciellt farligt eller kännbart. Det ger upphov till vad beteendeekonomer kallar hyperbolic discounting, det vill säga att vi övervärderar konsekvenser i närtid och undervärderar dem som ligger längre fram i tiden. 

I sin typiskt reduktionistiska stil påstår Herrmann att det »enda skälet till att ransoneringen i Storbritannien under kriget godtogs så villigt var att den gällde för alla«. Det gjorde den inte alls, något som Herrmann längre fram i boken medger, vilket bara är en av dess många självmotsägelser. För de rika fanns många sätt att kringgå ransoneringarna. Dessutom glömmer hon att Storbritanniens ekonomi hölls under armarna av de amerikanska kusinerna från 1940 och att tillväxten i Storbritannien under de här åren låg på hela 27 procent. Men framför allt fanns det inte bara ett, utan många, skäl till att krigsekonomin accepterades av britterna, inte minst det akuta hotet från Nazityskland. En annan viktig orsak var givetvis att krigsekonomins restriktioner var tillfälliga. Herrmanns överlevnadsekonomi skulle inte vara tillfällig, den skulle bli det nya normala. 

Men låt oss för ett ögonblick anta att nedväxt vore praktiskt genomförbart. Vore den i så fall önskvärd? Ja, säger givetvis nedväxtförespråkarna själva och pekar på de katastrofala konsekvenserna av fortsatt global uppvärmning. Men även deras lösning ter sig som tämligen katastrofal, faktiskt ett slags apokalyps. Herrmann själv tar lätt på nedväxtens konsekvenser. En halvering av bnp skulle föra oss tillbaka till 1978 års nivå, året då Star Wars hade premiär och Argentina vann fotbolls-VM, påpekar hon. För all del, Star Wars är en toppenrulle och så länge nedväxt framställs som att köpa mindre fast fashion från H&M, är den lättsmält, till och med önskvärd. 

Men ekonomisk nedväxt skulle också leda till en kraftig tillbakagång för mänskligt välstånd på samtliga parametrar. Nyligen publicerades en ekonomisk analys av kostnaderna för ekonomisk nedväxt i den ansedda tidskriften Nature (25/9 2023). Ett av scenarierna som artikelförfattaren Jonathan D. Moyer modellerar utgör ett globalt nedväxtscenario likt det Herrmann förespråkar (26,4 procent nedväxt till 2050 och 52,5 procent till 2100). I en sådan framtidsversion skulle koldioxidutsläppen sjunka med en fjärdedel till 2050 och med 45 procent till 2100. I gengäld skulle antalet fattiga människor öka till 7,9 miljarder, medellivslängden skulle sjunka med 11,7 procent och graden av utbildning skulle sjunka med en femtedel till århundradets slut. Dessa siffror räcker dessutom inte för att beskriva nettoförlusten av ett nedväxtscenario, eftersom vi inte bara skulle backa från dagens standard, utan också gå miste om framtida vinningar. Till exempel uppskattas medellivslängden i rika länder öka med 3,7 år till 2050 och betydligt mer i medel- och låginkomstländer.

Västvärldens utekväll har varat i drygt tvåhundra år, Etiopiens har inte ens börjat.

Dessutom ställer nedväxtalternativet oss inför ett annat snårigt dilemma, nämligen frågan om global rättvisa i historiskt perspektiv. Det är välkänt att den rika världen har släppt ut långt mer koldioxid än den fattiga. Sedan 1990 har låginkomstländer stått för enbart omkring 10 procent av koldioxidutsläppen. Eftersom koldioxiden är kvar i atmosfären i upp till 1000 år, är samtliga utsläpp sedan industrialiseringens början lika relevanta för dagens klimatförändringar.

Kort sagt, vi i väst har förbrukat över 90 procent av den globala utsläppsbudgeten sedan industrialiseringens begynnelse. Tack vare det har vi levt i ett välstånd som det globala syd aldrig har kommit i närheten av. Är det då rimligt att alla världens ekonomier ska krympa till samma nivå? Om din partner kom hem och sa att hen spenderat 90 procent av ert gemensamma sparkapital på sitt livs utekväll, hur hade du då velat att de återstående 10 procenten skulle fördelas mellan er? Knappast 50/50, eller? Västvärldens utekväll har varat i drygt tvåhundra år, Etiopiens har inte ens börjat. 

Att begränsa nedväxten till västvärlden är inte heller ett alternativ. Enligt studien som publicerades i Nature, skulle det leda till en minskning av koldioxidutsläpp med blygsamma 10,5 procent till 2100. För att nedväxten ska vara effektiv måste den vara global; för att den ska vara moraliskt försvarbar måste väst ta sitt historiska ansvar. I så fall räcker det inte med att vi halverar våra ekonomier, de måste krympa 75–90 procent, beroende på historiska utsläpp. (Och varför stanna vid nationellt ansvar? Omkring en fjärdedel av alla utsläpp sedan 1990 har orsakats av den rikaste procenten.)

En tillväxtorienterad lösning behöver inte brottas med det här dilemmat, eftersom den utlovar ökat välstånd för alla, skapat tack vare den innovativa potentialen hos marknadsaktörer med rätt incitament. Det är oklart varför Herrmann så bestämt förkastar detta alternativ. Hennes bok är full av exempel på hur kapitalismen har genererat ett ökat välstånd genom teknologiska innovationer och uppfinningar. Hon påminner om att hastigheten på dessa framsteg alltid har underskattats av samtiden, eftersom vi har underskattat människans förmåga till innovation när privata intressen har kunnat verka under någorlunda fria förhållanden. Ändå slår Herrmann tvärsäkert fast att vi denna gång nått vägs ände, utan att egentligen erbjuda några argument för varför det skulle vara annorlunda just denna gång.

Hon avfärdar också tanken på »frikoppling«, det vill säga att tillväxt utan växthusgasutsläpp är möjlig. I själva verket är vi på ganska god väg här. År 1800 krävdes 20 megajoule för att öka bnp med en dollar; i dag genererar samma mängd energi en bnp-ökning på 115 dollar. De senaste 60 åren har vi gradvis minskat mängden utsläpp som krävs för att generera en krona i bnp, även i utvecklingsländer som Kina och Indien. Här talar vi om relativ frikoppling, alltså att utsläppen per krona har minskat. Men faktum är att 32 länder, inklusive Sverige, redan har uppnått så kallad absolut frikoppling. Med andra ord har deras ekonomier växt samtidigt som deras koldioxidutsläpp har minskat, även när utsläpp från tredje land är inräknade. För den som vill läsa mer om denna relativt nya utveckling rekommenderas artikeln »Many countries have decoupled economic growth from CO2 emissions, even if we take offshored production into account« av Hannah Ritchie, seniorforskare vid Oxforduniversitetet (Our World in Data, 1/12 2021) samt klimatforskaren Zeke Hausfathers artikel »Absolute decoupling of economic growth and emissions in 32 countries« (The Breakthrough Institute, 6/4 2021).

Med tanke på de katastrofala följder som nedväxten skulle få för välståndet i världen, bör man inte så lättvindigt avfärda de framsteg som vårt befintliga system har skapat och har potential att skapa framöver. Men det kräver också att vi ger upp om drömmen att leva lyckligare, mer harmoniska liv genom att heroiskt offra vår överkonsumtion för att rädda planeten.