En gränslös bok om en gränslös relation till naturen

Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren är lantbrukare utanför Uppsala med akademisk utbildning. De har också, var för sig och tillsammans, skrivit böcker och journalistik om mat och modernt ekologiskt jordbruk som de placerat in i ett större perspektiv med inriktning på hållbarhet och bättre miljö. De har därutöver ett förflutet i Krav-rörelsen. Deras nya samförfattade bok har titeln Det levande – Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan. 

Det är en sympatisk bok om angelägna ämnen och jag gillar den genast. Inte bara för att jag under några år själv häckade i Järlåsatrakten och då och då satte spaden i den leriga jorden (den byttes snart mot mer effektivt bökande Linderödssvin…), utan för att det vilar något hemtrevligt över hela projektet. Som i gamla skolböcker börjar det med landhöjningen och det blir hembesök av rördrom och fiskgjuse. »Vi lever mitt i naturen«, skriver paret. Det har de gjort sedan åtta år, fast alltsammans är kulturbygd sedan årtusenden. 

Boken handlar om en »gränslös« relation, och även boken i sig är på sitt sätt gränslös. Allt som berör ett jordbruk dras in i vad som till sist blir 27 kapitel. Det är generöst, osorterat och ofta underhållande. Arter som dör i samband med parning tar upp en sida; pungspetsekorren är en av dem – bara namnet är ju skäl att nämna den! 

Framställningen är försiktigt defensiv. Jordbrukarna försvarar sin egen livsform, vilket betyder att de distanserar sig från åtskilliga andras. Veganism är ett exempel. Med stöd i Norman Wirzbas bok Food and Faith (Cambridge University Press, 2011) hävdar författarna att varje måltid är ett »drama på liv och död«. Livet bildar ett sammanhang där den enes bröd måste vara något annat livs död, oavsett om man äter animaliska produkter eller inte. De framhåller att veganism inte är ett sätt att undvika dödande. I själva verket borde allt ätande föranleda tacksamhet inför naturen. Man undrar: är veganer inte tacksamma? 

Ett större sammanhang hade behövts, är en återkommande tanke. Meyer von Bremen och Rundgren citerar svampforskare och ekologer som betonar det kollektiva i skapelsen. Mycelet blir bara meningsfullt som helhet, inte i enskildheter. De lärda reflexionerna och läsfrukterna varvas med glimtar ur gårdens liv. Det jäses viner, det skördas frukt, det spetsas och blandas. 

Snart leds läsaren in i ett avsnitt om markens mikroflora. Jag stannar upp inför omnämnandet av Eva Balfours bok The Living Soil från 1943 och drar mig till minnes det tidiga svenska 1900-talets debatter om jordens och myllans egenskaper. På det hela taget pläderar författarna för en mer autentisk och inte så processad mat. Ett illustrativt ord är landskapskost. De menar att man bör äta det som lever och växer där man bor, alltså inte bara enligt kostrekommendationer på nationell eller internationell nivå. På det sättet blir maten med ens också ekologisk, klimatsmart, närodlad och i säsong. 

Strax mönstrar författarna träd i Kalifornien. Stora träd är ekosystem i sig själva, därför behövs gamla träd. Men hur ska deras överlevnad garanteras? Författarnas slutsats för både skogsbruket och jordbruket, är dock att lönsamhet inte kan glömmas bort. Kalhyggen, menar de, bör inte uteslutas, åtminstone inte de mindre. 

Det jäses viner, det skördas frukt, det spetsas och blandas.

Det finns ett mönster i argumentationen som upprepas i kapitlen. Ett problem introduceras, forskning läggs till grund.  Så berättas det om hur man hanterar problemet på den egna gården, ofta klokt får man klart för sig. Det gör bokens upplägg logiskt: en växelsång mellan stora utmaningar och egna lösningar. I vissa avseenden påminner det om att läsa en handbok. Om du gör som vi blir det gott, säljbart och miljöriktigt. Men det uppstår dilemman. I texten dyker det ibland upp en figur som kallas »jordbrukaren«. Och det måste läsaren förstå: det finns vissa »drivkrafter som styr en jordbrukares sätt att bruka jorden«. Det är inte i första hand att rädda världen – även om det är viktigt – »utan det är att driva ett lönsamt jordbruk i konkurrens med miljontals andra som producerar ungefär samma saker«. 

Vem kan invända? Problemet är att stora lösningar ibland kommer ur sikte för de små invändningarna. Vindkraftverk har fördelar, men varje vindsnurra kräver också fem tusen kvadratmeter hårdgjord mark och kilometervis av vägar. Visst vore det bra om all skog kunde stå kvar och bli gammal, men människor måste bo i hus och många av dessa både bör och måste vara av trä, som parets eget. 

Ibland är det tvärtom: det saknas invändningar. Enligt författarna kan ved bli flygbränsle. Det är uppenbart, menar de, »att skogsråvara kommer att spela en stor roll i ett framtida fossilfritt samhälle«. Men är det så uppenbart? Många talar om en fördubbling av den elektriska energin i Sverige. Vad vet man i Järlåsa som inga andra vet?

Upplägget håller läsaren vaken men själva argumentationen blir ganska tunn. När man når kapitlet om »naturens rättigheter« är man redan på det klara med att detta slags rättigheter inte är så lätta att förena med driften av ett litet jordbruk i Upplandsskogarna. Men författarparet gör ändå rättvisa åt de tankar man tvivlar på. Boken genomsyras av ärlighet. 

Mot slutet vidgas perspektiven och större och mer filosofiska perspektiv anläggs. Dragen av civilisationskritik tilltar. »Det finns något djupt osmakligt i att vi nu ska lägga beslag på haven och öknarna […] när de 80 procent av landytan vi redan tagit i anspråk inte räcker till för att lösa vårt glupska behov av energi.« Vi blir zombier, menar Charles Eisenstein, som citeras. Hartmut Rosas civilisationskritik spinner på ett liknande tema och får också plats. Vi har massor av information, men vi har glömt hur man lever ett liv och hur man smeker och tröstar en medmänniska. 

Man tänker på Marx begrepp alienation. Men medan Marx ganska ensidigt höll sig till människans relation till produktionen och produktionsmedlen, alltså det som människor skapat, vidgas alienationen här till ett förhållande mellan människorna och »det levande« – bokens viktiga titelord. Människosläktet blir allt rikare, totalt sett. Samtidigt dör meningen med att vara människa i och med att vi förvandlar det levande till ett förbrukat och ödelagt ting. När vi har ännu mer pengar men omges av en förödd planet är det kapitalistiska projektet fullbordat i sin meningslöshet. 

När vi har ännu mer pengar men omges av en förödd planet är det kapitalistiska projektet fullbordat i sin meningslöshet.

Vad ska man säga inför en så nattsvart tolkning av det mänskliga projektet? Till det värdefulla med denna bok hör att Meyer von Bremen och Rundgren ser möjligheter i en mångfald av ansatser. De har ägnat åtskillig tid åt att själva resa runt både i världen och Sverige. De har följt upp miljöpolitiska grepp och lokala alternativ. De finner genomgående både fantasi och uppfinningsrikedom. Men de finner också att dessa åtgärder är sorgligt otillräckliga – fåtaliga och torftiga försök att här och var hejda en ordning som saknar förmåga att på ett djupare sätt korrigera sig själv. 

Denna blinda fläck i naturpolitiken har historiska rötter. Ett av bokens exempel är Theodore »Teddy Bear« Roosevelt. Denne erkänt naturälskande president grundade några av de mest storslagna nationalparkerna i USA, inte minst för att skydda den ikoniska megafaunan. Tillsammans bildar de ett område stort som nästan tre Sverige. Samme man reste med sin son, den blivande militären Theodore Roosevelt Jr., till Östafrika 1909 där de nedlade 17 lejon, 11 elefanter och 20 noshörningar och fem hundra andra djur. 

Meyer von Bremen och Rundgren rapporterar från ett besök på Sumatra där de får bevittna omvandlingen av en välmående regnskog med rika förråd av rotting till brutalt dränerade palmoljefält. Men lokalbefolkningens klagan riktar sig inte mot denna odling utan mot att de inte får genomföra den i egen regi. Stora bolag har tagit över de vinster som de själva vill komma åt. 

Dessa exempel – ett par bland många – ingår i en större tolkningsram som styr framställningen i denna bok. Den går ut på att oavsett orsak eller motiv tenderar det mänskliga projektet på jorden att resultera i en prioritering av resursutvinningen. Denna sker obevekligt, först på bekostnad av den lokala miljön, efterhand tär den mer och mer även på jordens globala systemuppehållande förmågor. Men det stannar inte där. Genom förstörelsen av miljön och genom marginaliseringen av det levande i det normala mänskliga livet undermineras successivt hela det mänskliga projektet. Det förvandlas från en berättelse om framsteg till en tragedi där också det vi lärt oss betrakta som gott, till exempel ekonomins expansion, får drag av banalt självbedrägeri. 

Riktigt vad drivkrafterna är bakom utvecklingen verkar författarna inte ha fullt grepp om. De vacklar mellan å ena sidan något man kunde kalla den mänskliga naturen och å andra sidan kapitalismen. Enskilda människor likaväl som stora kollektiv är mycket riktigt kapabla till de mest hänsynslösa handlingar. Å andra sidan lyckas människor också med motsatsen. Urbefolkningar kommer för det mesta väl ut i författarnas skildringar. Svenska kreatursbönder likaså, särskilt sådana som de själva, som anammat rätt kombination av traditionella och moderna metoder. 

Hypotesen att kapitalismen är orsaken till allt ont är inte heller heltäckande. Författarna inser att alternativa system, socialism eller för den delen blandekonomi, i alla fall inte hittills presterat så mycket bättre. 

Men de inbyggda spänningarna, och kanske man får säga vagheten, i berättelsen verkar inte bekymra Meyer von Bremen och Rundgren nämnvärt, och det tycker jag är en rimlig hållning. Det vore märkligt om det just vid deras skrivbord nära Järlåsa skett något mirakel som skänkt oss formeln för utvecklingen som all världens historiker gått bet på att finna. 

De skiljer sig också, i mina ögon positivt, från sturskt tesdrivande historiker av Yuval Noah Hararis typ som till vilket pris som helst vill suggerera en helhetsbild av mänsklighetens öde på planeten, en socialt skicklig »Sapiens« eller en teknikbesatt »Homo deus«. Ändå kunde Meyer von Bremen och Rundgren ha fått viss hjälp i sina tolkningsförsök om de hittat fram till den numera ganska stora litteratur som ger oss redskap att förstå de senaste femhundra eller tusen årens historia bättre. Denna tar ett grepp om naturresursutvinningen som en mycket central drivkraft i historien. Den tar också fasta på det globaliserande inslaget i teknologi och marknader. 

En tredje faktor av stor betydelse är vinstbegreppet. Den amerikanske miljö- och religionshistorikern Mark Stoll har nyligen utkommit med boken Profit – An Environmental History (Polity Press, 2023) som bättre än de flesta böcker jag läst lyckas förklara det kapitalistiska projektets framgångar. Stoll visar att det är just den ensidiga fokuseringen på ekonomisk vinst som förklarar dess effektivitet. Det är också Meyer von Bremen och Rundgren inne på, det vill säga att allt ser bra ut på ytan när de ekonomiska kurvorna pekar uppåt, medan de mest fundamentala samband som upprätthåller en hållbar tillvaro samtidigt undergrävs – ibland till randen av kollaps, och utan att någon känner sig kallad att reagera. 

För bara några årtionden sedan betecknades det som något av ett axiom att det var kapitalism med privat äganderätt och teknisk utveckling med effektivare resursutnyttjande som var kungsvägen till en miljö i balans. Det hör man sällan längre. Det var en from förhoppning om att vi – genom tekniska mirakler – både kunde äta den kaka jorden ger oss, glupskt och girigt och med utdelning till alla jordens invånare, och samtidigt ha kakan, jorden själv, kvar i stort sett intakt med bevarade förmågor och egenskaper. Så verkar det inte vara. Så uppfinningsrika är vi inte, inte så förmögna till samarbete, inte så kapabla att se till samhällens, människors och jordens intressen, på riktigt lång sikt. 

Ett aldrig så hemtrevligt jordbruk i Järlåsatrakten kommer inte att lösa världens existentiella kris. Det är skalbarheten som är problemet. Att expandera, replikera har kapitalismen varit bra på. Återhållsamhet, med platsspecifika val, är en svårare affärsmodell. Och författarna verkar heller inte fullt på det klara med om deras livsform är en modell som lämpar sig för masstillämpning eller om de bara råkar trivas med att leva som de gör. 

Man ska nog läsa denna bok mer som ett slags möjlighetsmagasin. Den är full av idéer, små rapporter. Den handlar om nästan allt som har med modern miljöhushållning att göra. Den ger rika historiska bilder, och letar efter vägar framåt. Som historia är den luftig och rapsodisk, som debattinlägg vacklande, som lantbruksguide inte särskilt utförlig, som odlingsaktivistisk memoar förvånande timid. Som väckarklocka ringer den dämpat, långt från Elin Wägners nödsignal under kriget. Ändå läser man både gärna och enkelt alla trehundra sidor, hela tiden med känslan av att man får sig något till livs. Kanske för att boken är ganska lättsmält och innehåller lagom mycket av det mesta. Miljökopplad samtidshistoria i gårdsbruksformat.