En modern nationalromantiker

Zorn är ingen bortglömd konstnär. En ström av böcker och kataloger om Zorn och hans konst, hans samlingar och hans liv har utkommit de senaste decennierna och inte bara i samband med utställningar i hans eget museum i Mora. En rad avhandlingar och andra specialstudier, inklusive katalogen från Nationalmuseum 2021 visar att intresset lever. Per Svenssons Zornbiografi går i dialog med de flesta av dessa publikationer, även med äldre biografier såsom Tor Hedbergs och Albert Engströms.

Finns det då plats för ännu en bok om Zorn? Författaren utnämner honom redan i förordet till Sveriges mest kända konstnär – en ära han dock rimligen borde få dela med vännen Carl Larsson.

Bokens omslag är sobert, rentav subtilt, och domineras av ett sepiatonat foto av konstnären i yngre dagar, med pensel i hand och blicken riktad utåt. Den horisontala remsan i överkanten liksom titelns text har hämtat sin brandgula färg från ett av hans akvarellporträtt. Redan här anges dock underförstått att konstverken som sådana kommer att ha en något underordnad roll i boken. Det är varken Zorns måleri eller hans etsningar som står i fokus. Däremot är receptionen av dessa en av de röda trådarna. Vägen från hyllad akvarellmålare till eftertraktad porträttör och slutligen kritiserad producent av råa nakenbilder skildras utifrån samtida texter såsom recensioner och brev. Den som vill fördjupa sig i analyser av konstnärens färghantering, motivvärld och teknik utan större utvikningar om konstnärens liv bör läsa en annan bok − också.

Ty en av bokens stora förtjänster är just kopplingen mellan Zorns konstnärliga verksamhet under dryga 40 år och den tid han lever i. Mycket är redan känt men Svensson drar ihop det till en dynamisk skildring, inte minst av hans återkommande resor till USA. Zorn vet hur man lanserar sig som de förmögnas porträttör, från presidenter till råkapitalister, som inte alltid men ofta var self-made-men. Det sistnämnda var något som konstnären själv kunde identifiera sig med. Men Zorn hade också en förmåga att bli vän med människor han mötte, och inte bara för att vinna deras stöd för att göra fler viktiga bekantskaper. Sådant skedde framför allt i USA på överdådiga fester och under maskulina fylleslag.

Under nationalromantikens sekelskifte var det inte fel att ha förstahandskännedom om en bondekultur som så många inom den urbana medel- och överklassen blev angelägna att bevara och dokumentera.

Som utomäktenskaplig son till en morakulla växte han upp hos uppenbart kärleksfulla morföräldrar. Det är viktigt att betona att han inte kom från samhällets botten, utan tillhörde en självförsörjande bondeklass med hårt arbete från tidig ålder men utan verklig svält och umbäranden. Barndomsminnena inklusive kunskapen om bondelivets alla aspekter i Mora är honom till stor nytta i konsten. Under nationalromantikens sekelskifte var det inte fel att ha förstahandskännedom om en bondekultur som så många inom den urbana medel- och överklassen blev angelägna att bevara och dokumentera. Den moderna tiden hade ju även börjat nå Mora med järnväg, ångbåtar och populärkultur. I det hem han skapar där från 1890-talet och framåt bejakar Zorn också moderna bekvämligheter. Centralvärme, badrum och telefon paras med en arkitektur med bokstavliga rötter i allmogetraditionen. Han ordnar skidtävlingar (föregångare till Vasaloppet om än kortare), travtävlingar och dans för ungdomar – fast då företrädesvis till traditionell musik.

En särskild aspekt av moderniteten är den kändisstatus som Zorn uppnådde. Tidningar av alla politiska schatteringar rapporterar eller satiriserar över honom och hans liv och konst. Gärna spekulerades om hans relation till de nakna modellerna, ett förhållande som i realiteten kunde vara såväl sexuellt enligt rådande konstnärsmyt, som renodlat yrkesmässigt. Zorn kunde också visa omsorg om modellerna om de var sjuka eller behövde hjälp med utbildning. Men för pressen tycks allt vara intressant från utseende och matvanor till att han faktiskt suttit på tåget när det passerade Hedemora!

Att väcka uppmärksamhet kan givetvis verka positivt både för karriären och egot. Redan som ung akademielev var Zorn angelägen om att utmärka sig inte enbart genom sin stora konstnärliga talang utan även på andra vis. Med hjälp av ett arv från fadern (som han aldrig träffade) och stöd från några av dennes yrkesbröder inom den tyskättade bryggareliten satsade han exempelvis på en modern och iögonfallande klädsel som skulle ge sken av framgång oavsett. Härvid hade han god hjälp av modegurun Otto Bobergh som återvänt till Sverige från Paris. På Konstakademien lärde han också känna människor från samhällets alla lager, då elevernas sociala bakgrund var synnerligen, bred från adel till bondsöner och med ungdomar från hantverkarfamiljer som största urskiljbara grupp. 

Svensson hävdar att Zorns sätt att se och skildra sina valda motiv var ärligt i det att han inte kunde bortse från det jordiskt realistiska. Han blickade utåt, inte inåt i sin konst. Hans bilder bar sällan något politiskt eller moraliskt budskap – han var ingen Christian Krogh. Hade modellen rynkor och plufsigt ansikte så fick hen ha det även i porträtten. Fast konsekvent var det ju inte alltid. 

Att Zorns nakenmodeller alltid var dalkullor är en missuppfattning som tål att återkommande motbevisas såsom i denna bok. När han på 1880-och 1890-talet målar badande kvinnor utomhus grips han av färg- och ljusspelet och skildringen av människa och natur går i varandra. Kvinnorna var inte gestaltade som pornografiska objekt utan beter sig som om de verkligen skulle bada i vatten utomhus. Samtidigt var detta en tid när såväl medicinsk forskning som ledande filosofer och konstteoretiker ville se kvinnan som en ren naturvarelse, styrd av drifter och mannen underlägsen intellektuellt. Då blir hon också farlig som hos Edvard Munch. Det blir hon inte hos Zorn.

Att några samtida konstkritiker inte hänger med i Zorns virtuosa penselföring och ser denna som ytterst modern kan dock jämföras med när deras äldre kolleger år 1866 klagade på att Alfred Wahlbergs landskap var suddiga i hörnen.

Boken både börjar och slutar med Zorns död. Dessemellan kommer tio kapitel med rubriker hämtade från zodiaken. Språket är konsekvent begripligt, även om de enskilda kapitlens struktur kan vara en smula rörig. Eller om man så vill: impressionistisk. På ett övergripande plan finns något slags blockliknande kronologi men för den som vill ha en skildring av konstnärens liv från vaggan till graven – och lite längre med hustrun Emma (1860–1942) som förvaltare av samlingarna – finns detta i en särskild bilaga. Ett stort plus ska ges för bilagan ”Noter” med hänvisningar till tidigare forskning och till arkivmaterial, ibland med kommentarer, följt av en matig litteraturlista. Några siffernoter finns dock inte i texten utan den som vill kan läsa boken utan att bry sig alls. Generellt har texten få formella fel och korrekturläsningen tycks ha fungerat väl.

Svensson framhåller återkommande Zorn som en ”modern” konstnär, som föregriper folkhemmet, och ytterst moderniteten som svensk ”överideologi”. Här är det svårt att följa med i resonemanget, även om försöken att betona svenskarna som ett folk via nationalromantiken (där Dalarna och folklig kultur spelar stor roll) i någon mån går att se som en parallell till Per Albin Hanssons folkhemsideologi där alla ska inkluderas i det nya samhället. Att några samtida konstkritiker inte hänger med i Zorns virtuosa penselföring och ser denna som ytterst modern kan dock jämföras med när deras äldre kolleger år 1866 klagade på att Alfred Wahlbergs landskap var suddiga i hörnen.

Även om han stundtals drabbades av bakslag hade Zorn hela livet ett storslaget självförtroende som konstnär. Trots svårt alkoholmissbruk och andra sjukdomar gav han aldrig upp sitt skapande. Med risk att låta alltför amatörpsykologisk så var nog konstnärskapet hans djupaste identitet. Den höll honom uppe i det längsta även om resultaten inte alltid var de bästa mot slutet av hans liv. Så sent som år 1915 målar han också ett par av sina mest insiktsfulla verk: självporträtten i vargskinnspäls respektive i röd specialbeställd kostym. Det är en sliten, trött och överviktig man som här stirrar mot oss.

Per Svenssons bok är läsvärd särskilt för den som är historieintresserad. För den som vill fördjupa sig ytterligare finns rikligt med hänvisningar som lockar till läsning av fler böcker om en med nutida ögon inte alldeles sympatisk person som levde ett spännande liv i en dynamisk tid. Och Zorns betydelse som konstnär går inte att förneka, men väl att analysera och diskutera.