En nyöversättning som är nutida läsares gamman

Länge var eddadiktningen en del av svensk allmänbildning. Inte mindre än fem svenska översättningar av Eddan kom ut mellan 1912 och 1957. Citat ur »Hávamál« kunde dyka upp i tidningsartiklar, i tal och på bonader i hemmen och folk förväntades känna ursprunget. I dag är det knappast så. Det är nästan 60 år sedan den förra översättningen, av Björn Collinder, kom ut. Ändå finns ett tydligt intresse hos allmänheten för både nordisk mytologi och Eddan. De gamla översättningarna av Erik Brate och Björn Collinder har kommit i många nytryck och har aldrig helt försvunnit ur handeln. Eddan har behållit sin status som klassiker och det är en händelse när en ny översättning, av Lars Lönnroth, pensionerad professor i litteraturvetenskap, nu kommer ut.

Eddadiktningen utgörs av dikter som nedtecknats på Island under 1200- och 1300-talet. Redan vid denna tid uppfattades de som gamla och det är sannolikt att många av dem åtminstone har rötterna i vikingatiden; för det talar också de formella likheterna med forntysk och fornengelsk poesi, nedtecknad på 800- och 900-talet. Man brukar göra en uppdelning i gudadikter och hjältedikter. De förra utgör vår främsta källa till förkristna föreställningar om gudarna och världsordningen, de senare skildrar både allmängermanska och särnordiska hjältars tragiska strider och död. Stämningen i hjältediktningen är ofta kärv med stoiska reaktioner och heroiska yttranden inför döden, men ibland också lyrisk som i dikterna om Gudrun och hennes sorg. I gudadikten »Völvans spådom« ges en vision av världens uppkomst, gudarnas tragedier och världens undergång, i »Hávamál«, Den höges tal, talar Odin själv i korta sentenser och kärva råd. Denna diktning har Lars Lönnroth forskat kring och han känner till åtskilligt om både den och forskningen kring den. Samtidigt är det värt att minnas att Lönnroth är just litteraturvetare – han är varken professionell översättare eller expert på det fornisländska språket.

Omslaget pryds av en av John Bauers mindre kända konstverk, föreställande en naken Freja med en kropp som en biffigare dörrvakt. Det är inte utan att bilden får en att befara att denna översättning skulle uttrycka en storvulen göticism. Men farhågorna är ogrundade. Tvärtom kännetecknas Lönnroths översättning av en strävan att återge dikternas olika stilkaraktär; ibland låter det högtidligt, som i »Völvans spådom« med dess storslagna vision, ibland vardagligt, som i många av »Hávamáls« jordnära visdomar, ibland direkt grovkornigt, som i »Lokes smädelser« där Loke smädar de andra gudarna och de efter förmåga försöker ge igen. Det är en stor vinst. I till exempel Björn Collinders översättning låter alla dikter ungefär likadant, praktfullt förvisso, men det gör inte rättvisa åt de mer komiska dikterna och de vulgariteter som finns där.

Lönnroths översättning skiljer sig på några punkter från tidigare svenska eddaöversättningar som byggde på utgåvor där utgivarna gjort stora ingrepp i den text som faktiskt finns i handskrifterna: åtskilliga versrader förklarades vara interpolationer, tillägg, och ströks av översättarna, strofer flyttades om och texten »förbättrades« på olika sätt enligt utgivarnas uppfattning om vad som var logiskt, mest genuint eller helt enkelt snyggast. Det är först under de senaste decennierna som utgåvor av Eddans isländska text i huvudsak återger texten som den står i handskrifterna. Det är dessa nyare utgåvor som Lönnroth använt sig av. En dikt som »Oddruns klagan«, där stroferna traditionellt flyttats om radikalt, ter sig som en helt annan dikt i Lönnroths översättning än i exempelvis Collinders. Lönnroth noterar ibland i sina kommentarer att en annan strofordning skulle synas mer logisk, men han låter ändå stroferna stå på samma plats som i handskriften. Det framstår tveklöst som en stor förbättring att svenska läsare äntligen får en bild av hur eddadikterna i verkligheten såg ut i nedteckningarna från medeltiden.

Det framstår tveklöst som en stor förbättring att svenska läsare äntligen får en bild av hur eddadikterna i verkligheten såg ut i nedteckningarna från medeltiden.

Lika välkommet är hans sätt att återge inledningsdikten »Völvans spådom«. Den finns för ovanlighetens skull bevarad i två olika handskrifter. Förmodligen rör det sig om två skilda muntliga versioner och texten skiljer sig åt på ganska många punkter. Båda versionerna innehåller strofer som den andra saknar, gemensamma strofer har olika placering och dessutom finns skillnader i själva texten som ibland har betydelse för den sakliga information som förmedlas. Traditionellt har utgivarna klippt och klistrat mellan versionerna i strävan att rekonstruera den ursprungliga, icke belagda, version som anses ha diktats flera hundra år före nedtecknandet och som förvanskats i den muntliga traderingen. Först på sistone har forskarna börjat acceptera att vi aldrig kommer åt en vida äldre urversion. I konsekvens därmed ederas numera de två versionerna separat, och Lönnroth följer efter. Det är en verklig välgärning och nu har svenska läsare inte minst en möjlighet att se hur en och samma dikt kan utvecklas åt olika håll i muntlig tradering.

Lönnroth undviker i huvudsak – men inte helt, som vi skall se längre fram – de arkaismer som varit vanliga i äldre översättningar. Många som har vant sig vid Brates eller Collinders tolkningar kommer nog att tycka att det låter för modernt och vardagligt, men eddadiktningens språk skiljer sig från andra fornnordiska poetiska genrer just genom att vara relativt enkelt och vardagligt och det bör en översättning försöka återge. En av de mest kända stroferna i »Hávamál« lyder hos Lönnroth: »Ung var jag förr / och färdades ensam, / då vart jag vilse om vägen. / Rik blev jag först / när jag fann en vän. / Mänskan är mänskans glädje.« (str. 47) Kanske lät det pampigare när strofen, som hos både Erik Brate och Åke Ohlmarks, inleddes med »Ung var jag fordom« och avslutades med »man är mans gamman«. Men originalets forum och gaman var normalspråk i fornisländskan, vilket fordom och gamman svårligen kan sägas vara i dagens svenska. Det är ingen tvekan om att Lönnroth fångar den isländska textens enkelhet betydligt bättre; att mannen i sista raden blir en människa korrigerar dessutom en efterhängsen felöversättning hos föregångarna.

I den senare delen av boken, i Eddans hjältecykel, finns ett antal dikter som fokuserar på hjältesagans kvinnor. Det är de så kallade edda-elegierna, som med sin lyriska ton kan tyckas kontrastera mot den kärva heroismen i flera av de andra. Mest gripande är kanske »Första kvädet om Gudrun«. Den skildrar en scen efter Sigurd Fafnesbanes död. Hans änka Gudrun är paralyserad av sorg; hon kan inte gråta, klaga eller ge fysiskt uttryck för sin sorg på det sätt som enligt dikten andra kvinnor gör. Diktens hela intrig kretsar kring hur hon skall lösas ur sin förstening och kunna gråta. Försök efter försök görs av de närvarande, hela tiden förgäves. Men så avtäcker en kvinna Sigurds lik och nu följer diktens klimax, när Gudruns känslomässiga kramp äntligen löses. Så här lyder beskrivningen i Lönnroths översättning: »Ner segnade hon / över Sigurds bädd, / hennes hår föll ut / och hyn rodnade, / från ögat en regndroppe / rann ner i knät. // Då grät Gudrun, / Gjukes dotter, / tårarna föll / genom hårets flätor, / och gässen ropade / gällt på tunet, / den ädla fåglarna / som ungmön ägde.« (str. 15–16). Föregångarna bland svenska eddaöversättningar har försökt öka effekten genom att göra det hela mer storslaget. Orden om regndroppen – där Lönnroth återger originalets formulering väl – lyder till exempel hos Brate: »regnet av tårar / rann i hennes knä«. Och orden i strof 16 lyder hos Collinder: »tårarna sköljde som sjö i storm«. Men sådana storslagenheter förtar effekten. Lars Lönnroth lyckas däremot utmärkt återge den kombination av enkelhet och högtidlighet som utmärker originalets stil i denna dikt och som gör denna klimax så sublim.

»Lokes smädelser« hör till de eddadikter som i original är fyllda av grova smädelser, ofta av ett slag som äldre översättare tenderade att göra mer rumsrena. Någon sådan strävan har inte Lönnroth och flera gånger leder det till att hans läsare får en mer trogen bild av den isländska textens grovheter. Men Lönnroth nöjer sig inte med detta. Lönnroths Loke får säga till Idun: »Jag vet ingen kvinna / mer kåt och karltokig« (str. 17). Ordet »karltokig« har direkt motsvarighet i originalet (»vergiarnasta«); »kåt« är Lönnroths förstärkande tillägg. Senare i samma dikt låter han Loke tilltala Beyla: »Ett värre arsle / kom aldrig till asarna« (str. 56). Den isländska textens ord är ókynian, som torde betyda ungefär »skam för släkten«, vilket trots allt ligger en liten bit bort från »arsle«. Man får intrycket att den emeriterade professorn har tyckt att det är så roligt att äntligen få säga fula ord att han inte kan låta bli att göra den redan smaskiga texten ännu smaskigare. Till samma slags förbättringar, eller vad man skall kalla det, kan man räkna Tors tilltal till sin antagonist i »Harbardskvädet« strof 27, som hos Lönnroth lyder: »Harbard, din slembög«; en rimligare översättning av »inn ragi« torde här vara »fegis« eller »kärring«.

Man får intrycket att den emeriterade professorn har tyckt att det är så roligt att äntligen få säga fula ord att han inte kan låta bli att göra den redan smaskiga texten ännu smaskigare.

Just det sista fallet är dock principiellt intressant och ett exempel på ett ord som är notoriskt svåröversatt och där ingen översättning är självklar. Adjektivet ragr har ett vitt spektrum av betydelser som alla kretsar kring bedömningen av en man som omanlig. Ordet kan ha direkt sexuella konnotationer, men har det oftast inte, och bara ytterst sällan i den samlade fornnordiska litteraturen tycks det vara en anklagelse om homosexualitet. Oftast åsyftar ordet feghet eller ett förment kvinnligt uppträdande hos en man. Den mer specifika betydelsen i det enskilda fallet får tolkas utifrån kontexten. Den aktuella strofen i »Harbardskvädet« utgör Tors vredgade svarsreplik till Harbard när denne beskyllt Tor för feghet; att döma av kontexten vill Tor i sitt svar slunga tillbaka anklagelsen mot Harbard. Ordet »slembög«, vad det nu kan vara för slags bög, tycks under alla omständigheter omotiverat. Men Lönnroth gillar ordet »bög« och det blir hans standardöversättning av ragr, även när ordet uppenbart refererar till något annat än homosexualitet. I »Lokes smädelser« attackerar Lönnroths Njord Loke med orden »Märkligt är dock / att en man släpps här in / som är bög och har framfött barn« (str. 33). Även här är det ordet ragr som står i originalet. Men vad det än är som utmärker dem som kallas »bögar« på modern svenska, inte är det att de föder barn. Här är det tydligt att det är en mans kvinnlighet som åsyftas – i detta fall rent av bokstavligt, då Loke enligt myten en gång antagit gestalt av ett sto, låtit sig betäckas och framfött ett föl.

Som nämnts undviker Lönnroth i huvudsak arkaismer till förmån för ett relativt modernt och oftast levande språk. Men det finns undantag. I »Brynhilds färd till Hel« låter han Brynhild säga om sin älskade Sigurd: »För mig den ende, / djärvast av alla / var Danavikingen, / dådsnar bland män« (str. 11). Ordet »dådsnar«, ett ord som Lönnroth veterligen uppfunnit själv, saknar helt motsvarighet i den isländska texten och är ännu ett av Lönnroths förbättrande tillägg. Det är en typisk nyskapad arkaism, vars syfte är att låta litet gammaldags och tjusig i största allmänhet. Samtidigt uppfattar Lönnroth tydligen själv ordet som så svårbegripligt att han måste lägga till en förklaring i marginalen: »dådsnar – snar till hjältedåd«. Detta slags förklaringar i marginalen får anses vara påkallade när originalet omtalar sådant som är svårbegripligt för en modern läsare, men här är det alltså översättaren själv som har skapat och lagt till det svårbegripliga ord som han ser sig nödd att förklara.

Det finns i Lönnroths eddaöversättning ett antal fall av avvikelser från originalet som knappast kan förklaras som annat än rent språkliga missförstånd. I strof 10 av »Korta Sigurdskvädet« har han till exempel förväxlat verbet una, »trivas«, »vara nöjd«, med verbet unna, »älska«. I ett fall som detta gör översättningsmissen inte så mycket; poängen förblir densamma. Men ibland är det mer av saklig information som går förlorad. I »Völundskvädet« har Völund gjort kungadottern Bödvild med barn, varpå han lämnar henne. Dikten beskriver Bödvilds gråt och förklarar att hon »tregi för friils / ok föur reii« (str. 28), det vill säga »sörjde över älskarens avfärd och faderns vrede«. Men hos Lönnroth står det något helt annat: »fruktande faderns / och friarnas vrede«. Bödvilds sorg över Völunds avfärd har alltså försvunnit och faderns vrede har kompletterats med en skock i originalet okända friares. Lönnroth måste ha tolkat substantivet för, »färd«, som en preposition. En preposition »för« finns onekligen i modern svenska, men i isländskan, forn som ny, lyser den med sin frånvaro. Här påverkar Lönnroths språkliga missförstånd vad den svenske läsaren får ut av dikten. Det är nog ofrånkomligt med enstaka missar när en person som varken är språkvetare eller professionell översättare ger sig till att översätta poesi, men man tycker att förlaget kunde ha låtit en professionell expert på isländska granska texten.

Här påverkar Lönnroths språkliga missförstånd vad den svenske läsaren får ut av dikten.

Det är inte självklart hur en översättare av poesi skall förfara med källtextens versmått. I översättningar till svenska av till exempel Dante har det varit de som har avstått från rimmen som visat sig mest lyckosamma. I fornnordisk vers är det inte slutrim utan allitteration som binder ihop raderna, alltså bokstavsrim av typen »råd och rön«. Placeringen av allitterationen följer stränga regler och påverkar klangeffekten starkt. Lönnroths hanterande av originalens versmått tycks dock inte följa någon konsekvens alls. Ofta finns där något slags allitteration, men plötsligt kommer några rader helt utan. Ibland, som i »Völvans spådom« strof 17, har Lönnroth inte fått till en enda allitteration. Och när han faktiskt försöker bryter han som regel mot även de basala reglerna och petar in allittererande ord litet hur som helst. I Eddans allra första dikt, »Völvans spådom«, skriver han i den första strofen: »Berätta skall jag, / om du ber mig, Valfader«. Men »ber« kan omöjligt allitterera på »berätta«, då den första stavelsen i detta ord – som ju är den som innehåller b:et – inte är betonad. Redan i samma första strof kan vi också läsa hos Lönnroth: »forna sagor / som jag minns från förr«. Här ligger allitterationen i den andra raden på det sista ordet (»förr«), men i jämna rader måste allitterationen alltid ligga på den första betonade stavelsen. Det är det som i isländsk metrik kallas huvudstaven och denna utgör det nav som hela radparet rör sig kring. Lönnroths vers blir baktung och gör rent klangmässigt ett annat intryck än originalets. Det är fullt legitimt att avstå från en förlagas versmått, men att hantera versen så godtyckligt som Lönnroth gör framstår som mer betänkligt.

I bokens inledning är litteraturforskaren Lönnroth på säkrare mark. Inte minst är de korta introduktionerna till varje enskild dikt värdefull som hjälpmedel för förståelsen. Det är mycket man alltjämt tvistar om inom eddaforskningen, men Lönnroth ger en balanserad och nyansrik bild av dispyterna bland forskarna. Han redovisar även nyare forskning, till exempel om möjligheten att de dialogiska eddadikterna har framförts som ett slags dramer och om synen på uppkomsten av eddaelegierna.

Erfarenheten visar att klassikeröversättningar inte bara läses av poesikonnässörer utan också av personer – både forskare och amatörer – som främst är intresserade av det samhälle, den religion, litteratur och världsbild som kan utläsas ur texterna. För en sådan läsare kommer mycket i Lars Lönnroths eddaöversättning att ge en missvisande bild. Men flertalet läsare i dag är rimligen i första hand ute efter att få en litterär upplevelse och det ger Eddan i Lönnroths tappning helt klart. De rena felöversättningarna är trots allt inte så många och ännu färre påverkar betydelsen i någon högre grad. Som nämnts har denna översättning också åtskilliga fördelar framför föregångarna. Sammantaget framstår ändå Lars Lönnroths Edda som en i grunden glädjande händelse.

Publicerad i Respons 2016-6