En saga för framtidens liberala socialister

Två tvillingbröder, deras krig har tagit slut. Vad gör man nu när ingenting är tabu?

Med de orden beskrev Joakim Thåström vid Berlinmurens fall det Kalla krigets ideologiska slutpunkt och släktskapet mellan kapitalism och kommunism. Och visst ligger det något i denne rockpoets uttalande. Liberalismen och socialismen är barn av samma progressiva världssyn, enligt vilken morgondagen är rikare och rättvisare än gårdagen. Dessa ideologer har sedan 1700-talet gjort gemensam sak såväl för franska revolutionen och chartiströrelsen i England som i kampen för kvinnlig rösträtt och den amerikanska medborgarrättsrörelsen. I USA syftade »progressiv« ända in på 1930- och 1940-talet, under president Franklin D. Roosevelts tid som ledare för Demokratiska partiet, både på amerikanska liberaler och socialister.

Den »liberala socialism« som Bo Rothstein efterfrågar i sin nya bok Grundbulten är således ingen självmotsägelse, utan en nydaning av det tidigare släktskapet mellan dessa ideologier. Det är enligt Rothstein genom sådana allianser som man i Sverige, USA och västvärlden i stort kan hoppas återetablera tillit i samhället och en politisk vision för ekonomisk demokrati. En liberal socialism behövs enligt honom både för att slå vakt mot maktkoncentration inom staten och marknaden och i förlängningen för att hålla populistiska ledare borta från den politiska makten.

Med utgångspunkt i den italienska antifascisten Carlo Rossellis försök att kombinera liberalism och socialism visar Rothstein att även svensk socialdemokrati varit framgångsrik när den frångått klasskampen, exempelvis med Gustav Möllers politik under Per Albin Hansson, där målet var breda allianser mellan arbetare, bönder och borgerliga väljare.

Den liberala socialismen är för Rothstein alternativet till dagens identitetspolitiska vänster. Med flera personliga (och passande) exempel, som är något av käpphästar i hans argumentation, visar Rothstein hur essentialistisk och destruktiv identitetspolitiken blivit. I stället för en politik som syftar till att ge privilegier till minoriteter menar han att vi bör formulera majoritetsprojekt som bäddar för breda överenskommelser, inte minst eftersom sådana krävs för att etablera en grundläggande tillit till samhällets institutioner. Och enligt Rothstein är det tillit mellan människor och till statens institutioner som får hela länder och deras näringsliv att blomstra. Tillit är kort och gott den samhälleliga grundbult som håller ihop allting.

Rothstein pekar på en rad områden där den nuvarande politiken misslyckats med att upprätthålla just tilliten. Det tydligaste exemplet är hur det västerländska samhällssystemet sedan 1970-talet har lett till ökad ekonomisk ojämlikhet, trots att de föregående decennierna kännetecknades av minskade klyftor. Klasskamp mellan liberaler och socialister, eller med andra ord intressepolitik, har enligt Rothstein förvärrat dessa problem. Rothstein lyfter fram löntagarfonderna som ett varnande exempel för vad som händer när socialdemokratin ägnar sig åt sådan intressepolitik. Tanken med fonderna var att öka arbetarnas ägande över svensk industri, och därigenom uppnå målet om ekonomisk demokrati. Men i stället för att ge arbetarna makt var det facken som vann inflytande över produktionen, medan kopplingen till individen tappades bort. Löntagarfonderna föll på att de inte längre var demokratiska, utan snarare hade blivit oligarkiska maktmedel som på samma gång sparkade mot liberalismen och stukade socialismen.

Enligt Rothstein har eftermälet av löntagarfonderna varit att man inom socialdemokratin sedan 1980-talet och ända in i våra dagar haft ett sorts tankeförbud mot att föra upp ekonomisk demokrati på dagordningen. Hans analys av kapitalismen blir så ett försök att bryta ny mark, ytterst genom att skifta fokus i frågan om kapitalägande. Rothstein menar att det inte är nivån på avkastning för arbete, utan möjligheten att vara medägare i det bolag man arbetar vid som bidrar till de anställdas motivation. Idén bygger på att den som själv är risktagare (och har skin in the game) blir personligt investerad i verksamheten och därmed arbetar hårdare. Genom att anställda är aktiva medägare är tanken att företagets konkurrenskraft ska öka, särskilt i kunskapsekonomier som i huvudsak konkurrerar om kunnig personal. Som aktiv medägare kan de anställda även ställa krav på företagsledningen, och således få demokratiskt inflytande över verksamheten. Detta skiljer sig från hur ägandet ser ut i till exempel indexfonder, där ägarna är passiva, avkastning är målet och ansvaret för produktionen i övrigt ligger hos ledningen.

Den liberala socialismen är för Rothstein alternativet till dagens identitetspolitiska vänster.

Lackmustestet för liberal socialism är enligt Rothstein huruvida företag kan styras mer som autonoma demokratiska enheter än som i dag, när makten antingen är monarkisk (en vd styr verksamheten) och/eller oligarkisk (facket och företagsledningen agerar ombud för anställda och ägare, exempelvis för att förhandla vinstfördelning).

Alternativt uttryckt: socialdemokratins organisationer behöver reformeras. Fackförbunden och LO har, enligt Rothstein, kommit att utveckla det som i klassisk sociologi kallas för en intränad oförmåga. I detta fall innebär det att de i allt högre utsträckning har prioriterat organisationens styrkor – att representera arbetarkollektivet – på bekostnad av det ideologiska målet att ge arbetare makten att själva leda och utveckla företagen. I stället för att möjliggöra ett friare näringsliv och mer ekonomisk demokrati har besuttna företag och fackföreningar övergått till att samverka politiskt och befästa varandras positioner. Här menar jag att vi kan tala om en utveckling i oligarkisk riktning, i bemärkelsen att den politiska makten i samhället i allt högre utsträckning utövas av ett fåtal.

Jag vill dock hävda att Rothsteins egen gestaltning av hur samhällets grundbult fastslogs historiskt lider av just en »intränad oförmåga«. Med grund i moralfilosofen John Rawls liberala rättighetsteorier positionerar han liberal socialism som en vidareutveckling av, eller hegeliansk rörelse från, statsvetaren Francis Fukuyamas tes om historiens slut. I dessa idealtypiska beskrivningar lägger sig Rothstein till med ett närmast intränat försvar av liberalism och tycks inte se vilken typ av politiska djur som hans motståndare såväl som hans meningsfränder är.

Rothstein betraktar liberal socialism som en politik byggd på förhoppningar, vars huvudsakliga motståndare utgörs av populister – framför allt Donald Trump och Sverigedemokraterna – som endast har fruktan att erbjuda. För att underbygga sin tes pekar han på hur förtvivlan underminerade den liberala demokratin i 1930-talets Italien, Tyskland och Spanien, där man valde fascistiska ledare som lovade kraftfulla, enkla lösningar utan vidare överläggning mellan styrande och oppositionella politiker.

Problemet är att de positiva liberala exempel som Rothstein lyfter fram från 1930-talet – det vill säga innan vi hade andra världskrigets facit – uppvisade stora likheter med rörelser och tendenser som vi i dag betraktar som icke-demokratiska. Detta gäller allt ifrån talen de höll och hur de agerade till vilka idéer de förde fram. Gissa exempelvis vilken president som är upphovsman till detta uttalande:

Om vi ska kunna gå framåt behöver vi röra oss som en lojal armé, beredd till uppoffringar för det allmänna goda […]. Det högre syftet kommer binda oss samman, likt en helig ed […] hittills endast påkallad i tider av krig. Och efter att ha svurit denna ed kommer jag utan tvekan inta ledarskapet för vår folkarmé […]. Det kan vara så att kraven på skyndsam handling kräver ett tillfälligt frånträde [från sedvanlig maktdelning] […]. I händelse av att den nationella krisen fortsätter kommer jag inte hålla mig från vad plikten kräver […] det sista medel med vilket krisen kan bemötas – bred exekutiv makt – att föra krig mot krisen, sådan makt som hade givits mig om vi hade invaderats av fienden. [Folket] har gjort mig till sitt redskap.

Kan det vara Donald Trump? Rothstein och många av dagens statsvetare hade i så fall säkerligen skakat på sina huvuden, och menat att ett sådant sätt att uttrycka sig påminner om det tal som Hitler höll vid nationalsocialisternas maktövertagande i Tyskland 1933. Genomgående i Grundbulten insinuerar Rothstein att hans politiska motståndare ska förstås som arvtagare till sådana auktoritära regimer. Denna dikotoma politiska karta kompliceras dock av att citatet ovan är hämtat från det tal president Roosevelt höll när han inför den amerikanska kongressen 1933 förkunnade att det progressiva Demokratiska partiet påbörjat »The New Deal«. Roosevelts arbetsmarknadsprogram för nationell enhet – som infördes efter decennier av liberal marknadspolitik där oligarkisk kapitalkoncentration lamslog andra delar av landets näringsliv – är enligt Rothstein tvärtom ett lysande exempel på hur samhällstilliten historiskt kunnat återupprättas.

Denna intränade oförmåga som många statsvetare enligt mig uppvisar står läsaren fri att själv testa: byt bara ut upphovsman i olika politiska tal så får du se att man kämpar med att motivera hur de i ena stunden ger uttryck för demokratiska idéer och i andra stunden uttrycker sig antidemokratiskt. Bedömningen görs helt enkelt inte utifrån den politiska institutionens plats och position i historien utan i stället utifrån hur olika politiska läger i vår samtid beskriver vad en viss konflikt handlar om, i Rothsteins fall mellan Team Tillit och Team Fruktan.

Ta exempelvis Rothsteins syn på institutioner, det han beskriver som en aristotelisk uppfattning, enligt vilken olika politiska styrelseskick ger upphov till olika moraliska normer. Enligt detta sätt att se på saken skulle exempelvis demokratier fostra demokrater och monarkier fostra monarkister. 

Om vi tar Aristoteles idéer på allvar ligger det dock närmare tillhands att betrakta Roosevelts tal ovan som ett uttryck för en monarkisk tendens i och med att han intog rollen som landsfader å folkets vägnar och ansåg sig ha rätt att avgöra vilka regler som skulle gälla för maktutövning. Roosevelt och hans progressiva kadrer drev Washington närmast som ett startup-företag: med högt energipåslag upprättades snabbt och kreativt nya myndigheter och sysselsättningsprogram, samtidigt som alla större beslut fattades av presidenten själv. Överlappande mandat bland underordnade stimulerade en kamp om presidentens gunst och ledde till maktkoncentration kring Roosevelts inre krets. För att genomföra sitt politiska program behövde Roosevelt inte göra några ändringar i den amerikanska konstitutionen. Landet fortsatte att gå under beteckningen »demokrati«.

Aristoteles såg det som fullt möjligt att samhällets styrelseformer skiftar som svar på inre och yttre hot – från demokrati, till oligarki, till monarki och sedan tillbaka igen.

Enligt ett aristoteliskt sätt att se på saken bör man inte se demokrati som något evigt eller på alla sätt önskvärt tillstånd. I stället bör man vara uppmärksam på hur styrelseskick alltid är föremål för oligarkiska och monarkiska krafter, genom vilka politiken de facto förändras – oavsett dess officiella beteckning. Aristoteles såg det som fullt möjligt att samhällets styrelseformer skiftar som svar på inre och yttre hot – från demokrati, till oligarki, till monarki och sedan tillbaka igen. I linje med detta är det viktigt att beakta de monarkiska tendenser som återfanns i flera länder under 1930-talet, även i nominella demokratier som USA.

Statsvetarnas intränade oförmåga innebär med andra ord att de har blivit väldigt bra på att peka ut fiender till det vi i dag kallar för liberal demokrati. Rothstein uppehåller sig vid detta när han vill påvisa hur Trump är en demagogisk ledare, samtidigt som han missar det större skeendet – att det liberala samhället alltmer övergått från demokrati till oligarki, vilket är mest påtagligt i ett land som USA. Systemnära personer (som statsvetare) förblir ofta lojala med »demokratin«, även när oligarkiska tendenser blir uppenbara.

I valet mellan oligarki och monarki har folkflertalet historiskt sett dock föredragit det senare. Här kan nämnas bönder och borgare som sökt samarbeten med kungamakten för att minska adelns makt. En modern motsvarighet kan skönjas i de populistiska allianser vi i många länder ser växa fram utifrån kulturell gemenskap, där de mest förmögna gör gemensam sak med de allra fattigaste när det gäller exempelvis familjepolitik samt frågor som rör migration, lag och ordning. 

I närtid är Grundbultens tydligaste nytta att lägga grunden för positionerna i 2030-talets svenska politiska landskap.

Som jag ser det är anledningen till att Rothstein med flera missar likheterna mellan 1930-talets demokratiska och diktatoriska regimer att man hoppas kunna bevara den samtida liberalismens moralistiska syn på vilka som är och historiskt varit dess vänner respektive fiender. Det är därför som socialdemokratin hela tiden spåras tillbaka till Per Albin Hanssons nationella samlingsregering och till Roosevelts progressiva New Deal-demokrater, medan Sverigedemokraternas företrädare till varje pris ska påminna om Hitler och Mussolini. Det är demokrater mot antidemokrater, Team Tillit mot Team Fruktan. Ett historiskt rimligare alternativ hade varit att bortse från politiska etiketter och i stället se vilka likheter som fanns mellan Hitlers och Roosevelts retorik, eller att politiska förslag som formuleras av Sverigedemokraterna fem år senare återfinns i Socialdemokraternas partiprogram.

Är då syftet med Rothsteins dikotoma politiska analys att råda bot på växande ekonomiska ojämlikheter? Trots att detta är hans uttalade avsikt presenterar boken i min mening snarare en berättelse som stakar ut var stridslinjen mellan vän och fiende – god och ond – ska dras inför kommande politiska val. Och i denna tolereras inga nyanser. I närtid är Grundbultens tydligaste nytta att lägga grunden för positionerna i 2030-talets svenska politiska landskap. Rothstein krattar manegen för ett regeringssamarbete mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, som alternativ till någon variant där Sverigedemokraterna ingår. Betraktat från detta perspektiv är det mer förståeligt varför Rothsteins politiska projekt delvis förblir historielöst – det är en saga för framtidens liberala socialister om varifrån man kommer och vart man ska.

Bättre hade varit att erkänna de sätt på vilket det egna laget genomsyras av intressepolitik, att visa hur de som påstår sig vilja beskydda demokratin ofta själva besitter och kännetecknas av oligarkisk makt. Det nyttiga och tankeväckande hade varit att beskriva under vilka omständigheter som även progressiva politiker, som Per Albin Hansson och Franklin D. Roosevelt, intagit rollen som monark.