En sann demokrat i skärningspunkten mellan liberalism och socialism

Politiken i vår tid tycks i hög grad vara präglad av taktiskt spel, strävan efter makt och fokus på person snarare än idéer. Politiker och politiska partier går ofta långt i kompromissandet med grundläggande värderingar för att tillskansa sig attraktiva maktpositioner, och det politiska spelet får näring av ett medialt landskap som i många fall behandlar politiken som spänningsfylld underhållning. Är detta månne något som är mer framträdande i dag eller har det alltid funnits liknande tendenser?

Frågan väcks genom läsningen av en ny avhandling i historia av Josefin Hägglund: Demokratins stridslinjer – Carl Lindhagen och politikens omvandling, 1896–1923. Här berättas om en person som tveklöst skulle ha trivts mycket dåligt i dagens politiska klimat och som med kraft bekämpade det politiska spel som förekom också i hans samtid. Avhandlingen kastar ett intressant ljus över dagsaktuella frågor och inbjuder till reflexion över förhållandet mellan idéer och realpolitik. Det är en inte bara tankeväckande utan också välskriven och tydligt disponerad avhandling, välgörande befriad från de många modeord som har en tendens att tynga ny humanistisk forskning.

Carl Lindhagen är i dag bortglömd av de flesta. Mer känd är förmodligen hans far, Albert Lindhagen, upphovsman till den så kallade Lindhagenplanen, vilket var en ritning för byggandet av det nya Stockholm i slutet av 1800-talet. Det var en tid av snabb tillväxt med huvudstaden som motor i framväxten av det moderna Sverige, och i denna omvälvande tid formades sonen Carl. Liksom sin far var han utbildad jurist, gjorde snabbt karriär och blev 1903 borgmästare i Stockholm – en position han innehade fram till sin pension 1930. Under den perioden var han även flitig riksdagsman och som sådan representerade han inte mindre än fyra olika partier, nämligen Folkpartiet, Liberala samlingspartiet, Socialdemokratiska arbetarepartiet (under två olika perioder) och Socialdemokratiska vänsterpartiet. De många partibytena kan väcka misstankar om en vinglig natur som vände kappan efter vinden, men Hägglund visar att det var precis tvärtom. Lindhagen var framför allt en idépolitiker och trogen en tämligen egen vision som såg relativt likartad ut oberoende av vilken politisk miljö han vistades i. Det är den visionen som står i centrum för avhandlingen med särskilt fokus på frågor om demokrati. En viktig materialkategori är de, med Hägglunds ord, »uppseendeväckande antal motioner« som Lindhagen lade fram som ett redskap för opinionsbildning både i och utanför riksdagen. Hans hustru Jenny Lindhagens insats som sekreterare var en viktig förutsättning för denna intensiva aktivitet.

De många partibytena kan väcka misstankar om en vinglig natur som vände kappan efter vinden, men Hägglund visar att det var precis tvärtom.

Av de växlande partibeteckningarna framgår att Lindhagen rörde sig mellan liberalism och socialism och hämtade inspiration från båda ideologierna. Från liberalismen hämtade han upplysningens hävdande av individens fri- och rättigheter gentemot politiska och religiösa auktoriteter, men han var kritisk till ett i hans tycke onyanserat försvar av äganderätten. Det sistnämnda kom tydligt till uttryck i hans stora engagemang för den så kallade jordfrågan, där han gick till försvar för småbrukarna i Norrland gentemot de stora skogsbolagen. Det var kritiken av den ekonomiska liberalismen som drog honom till socialdemokratin – även om detta parti prioriterade industriarbetarna snarare än småbrukarna. Försvaret för småbrukarna var kontroversiellt inom socialdemokratin och vissa motståndare beskyllde honom för att vara borgerlig. Lindhagen ställde sig kritisk till ett i hans ögon alltför ensidigt klassperspektiv men uppskattade Socialdemokraternas engagemang för social rättvisa. Han ogillade planerna på ett långtgående statligt ägande av produktionen och vände sig mot en historiematerialistisk uppfattning som han menade ledde till fatalism. 

Berättelsen om Lindhagens politiska positionering är en illustration över det rörliga och komplexa förhållandet mellan liberalism och socialism. De två ismerna hade – och har – en del gemensamt, men särskilt från liberalernas sida var det då, liksom nu, viktigt att inte »blanda blod« med arbetarrörelsen. Lindhagens ambition att förena kravet på frihet med materiell jämlikhet gjorde att han hamnade i en oppositionell roll i såväl det liberala som det socialdemokratiska lägret. I hans vision ingick dessutom ytterligare en dimension som han menade saknades inom politiken i stort, nämligen den etiska. Det hängde för honom samman med vikten av medborgerlig fostran, karaktärsdaning och tillvarons andliga sidor. Detta engagemang gjorde att han en bit in på 1900-talet utformade en egen ism som han kallade humanism, och vars frågor han drev i Förbundet för humanistisk politik, grundat 1919. I förbundets relativt kortlivade tidskrift Sol och jord propagerades för allehanda rörelser såsom vegetarianism, teosofi, buddhism och esperantism, vilka alla enligt Lindhagen bidrog till mänsklighetens förbrödring. Hans utvecklingstro var stark, även om den fick sig en viss knäck av första världskriget. 

En hjärtefråga för Lindhagen gällde demokratins förverkligande och uppfattningarna om detta är alltså kärnan i Hägglunds studie. Lindhagens idéer formulerades i en tid då det inte var självklart vad demokrati innefattade eller ens om det var önskvärt. Hägglund visar övertygande hur kravet på utökad och reell demokrati var en röd tråd i Lindhagens politiska verksamhet, de skiftande miljöerna till trots. Kravet på allmän rösträtt, alltså även för kvinnor, var en självklarhet för honom. Ett viktigt argument för utvidgad rösträtt var att styrelsen av landet måste bygga på alla medborgares erfarenheter och inte bara på dem hos en politisk elit – bara den som bär skon, påpekade han, vet var den klämmer. Han propagerade för att utbildningen av statens ämbetsmän måste innehålla inslag som berörde samhällets skuggsidor och påtalade även vikten av kontakter med utomparlamentariska grupper. I hans eget fall tog sig detta uttryck i nära förbindelser med föreningar av olika slag, såsom Fredrika Bremerförbundet och sammanslutningar för lantarbetare och samer. Allas delaktighet i det politiska livet, menade Lindhagen, var inte bara en fråga om rättvisa utan något som skulle komma hela samhällslivet till godo. Han var också tidigt ute med att argumentera för folkomröstningar – sådana infördes 1922 – och väckte förslag om att alla tidningar borde åläggas en skyldighet att återge meningsmotståndares synpunkter på ett rättvisande sätt. Allt detta som medel för att ersätta »formaldemokrati« med »realdemokrati«.

Sann demokrati måste också genomsyra de politiska partierna, framhöll Lindhagen. Han värnade särskilt om varje enskild riksdagsledamots handlingsfrihet, en inställning som ledde honom till svårigheter efter inträdet i Socialdemokraterna som hade högt ställda krav på partidisciplin. Här blev han exempelvis åthutad av Hjalmar Branting när han mot partiets vilja, men i enlighet med partiprogrammet, lade fram motioner om införandet av republik. Brantings motiv var att tiden inte var den rätta – ett argument som inte har tappat i styrka sedan dess. Den typen av taktiska överväganden var Lindhagen helt främmande och det var en viktig orsak till bildandet av Socialdemokratiska vänsterpartiet. I konflikten mellan realpolitik och idépolitik tog Lindhagen alltid ställning för det senare. Han ogillade kompromisser och allt som var uttryck för ett politiskt spel.

Makt korrumperar, och som botemedel mot detta framförde Lindhagen förslag om rotation på ledande poster, årliga partikongresser och ökad transparens vad gäller de ledande organens verksamhet. Kraven på demokrati inom de politiska partierna, menade han, borde till och med bli föremål för statlig reglering – ett förslag som Hägglund med en välfunnen formulering kallar för en »centralt organiserad decentraliserad maktstruktur«.

Studien är också en illustration över det kreativa utrymme som fanns – och ännu finns – i skärningspunkten mellan liberalism och socialism.

Kritiken mot demokratins brister till trots ifrågasatte Lindhagen aldrig själva parlamentarismen som sådan. Det skilde honom från företrädare inom Socialdemokratiska vänsterpartiet, vilka efterhand kom att bli alltmer kritiska till den så kallade borgerliga demokratin. Partiets anslutning till den kommunistiska internationalen blev slutet för Lindhagens engagemang inom det partiet. När han sedan återkom till Socialdemokraterna fick han där till stånd ett avskaffande av den så kallade disciplinstadgan.

Hägglunds avhandling väcker frågor om hur det står till med demokratin i vår tid, både i och utanför riksdagen. Studien är också en illustration över det kreativa utrymme som fanns – och ännu finns – i skärningspunkten mellan liberalism och socialism. Hägglund talar om ett överlappande område mellan de två ismerna i början av 1900-talet som försvann när partierna blev mer avgränsade från varandra. Det verkar också som om förekomsten av detta gränsområde ligger bakom svårigheterna, hos såväl samtiden som i historieskrivningen, att etikettera Lindhagen politiskt. Så har han försetts med epitet som utopist och anarkist, och även kallats kuf och virrpanna. I Hägglunds avhandling ger han dock inte intryck av att ha varit särskilt virrig. Kanske är en lärdom vi kan dra av hennes studie att vi fortfarande lever med ismer som har en begränsande funktion i det politiska landskapet. Kanske är området mellan liberalism och socialism ett sådant kreativt fält som kunde ges ett nytt politiskt innehåll genom att ta tillvara de bästa bitarna från båda ideologierna?