Jim Jakobsson: Enklare att översätta Heidegger till svenska än till engelska och franska

Alf W. Johansson: Martin Heidegger har rykte om sig att vara en svår filosof. Stämmer det?

Jim Jakobsson: Delvis. Han kan vara väldigt svår, men det är stor skillnad på hans texter från olika tider. Vara och tid hör inte till hans svårare texter. Den är ganska traditionell i stil och uppbyggnad, så traditionell som Heidegger någonsin blir som filosof.

AWJ: Går det att överföra hans speciella begreppsapparat till svenska?

JJ: Ja, svenskan är ju privilegierad genom sin närhet till tyskan i allmänhet. Begreppsapparaten var egentligen inte svår att föra över till svenska. Jag kommer inte riktigt på något där som var så problematiskt. Jemeinigkeit, som han talar om, är förstås ett svårt begrepp att översätta, att varje tillvaro har sin egen tillvaro eller hur man ska omskriva det. Men jämfört med de problem översättare till engelska eller franska har är det en ganska enkel uppgift på svenska.

AWJ: Vad står i centrum för Heidegger?

JJ: Det är varats mening. Det handlar i någon bemärkelse om hur saker och ting träder fram för människan, hur de över huvud taget kan träda fram, vad de kan ha för mening, vad som kan vara tillgängligt för oss. Det är också ett försök att bearbeta eller motarbeta en tendens i den västerländska idéhistorien, där varat i alltför hög grad har förståtts som statisk föremålslighet, naturföremål eller ting, och där då den som ställer frågan, det vill säga människan, paradoxalt nog inte riktigt passar in i bilden. Varaföreställningen tvingas in i ett slags prokrustesbädd av idéer eller materia. Som jag läser det handlar det framför allt om att återupprätta människans vara, återge det en ontologisk tyngd som det berövats i den västerländska filosofiska traditionen.

AWJ: Hur förhåller sig då vara och tid till varandra? Är tiden en form av vara eller är varat något som står över tiden?

JJ: Det förblir i viss mån öppet, men generellt sett är det ju Heideggers idé att varat alltid på ett eller annat sätt har förståtts i termer av tid, men det har förståtts utifrån ett alltför fattigt eller utarmat tidsbegrepp. En ganska vanlig kritik av tidsförståelsen är att tiden uppfattas som ett slags flöde av kvalitativt odifferentierade nupunkter. Heidegger vill lyfta fram en fylligare tidsförståelse som baserar sig på människans praktiska och faktiska erfarenhet av sitt eget liv, eller hela det historiska livet.

AWJ: Kan man säga att det handlar om tillvarons yttersta grund?

JJ: Det är kanske lite riskabelt att uttrycka det så, han betonar ju själv på ett par ställen i verket att när vi frågar efter varats mening så frågar vi inte efter något som ligger bakom eller bortom varat, utan vi frågar bara efter hur varat framträder för den som ställer frågan – varats mening är varats sätt att framträda eller vara givet för oss som de vanlliga människor vi är. De är snarast så att man kan tala om det varandes mening, alltså föremålen, tingen, alla företeelsers och fenomens mening. Det är med hjälp av tiden vi artikulerar varat och det varande, men tiden är ingen grund vid sidan av varat, som Heidegger förstår det.

AWJ: Vad gör Heidegger oundgänglig?

JJ: Det kan vara många olika saker, det är väl därför han har förblivit aktuell och kan läsas på nytt, eftersom man kan närma sig hans tänkande från många olika infallsvinklar och få ut många olika saker, vilket folk också har gjort. Det som talat mest till mig är den existentiella aspekten, att det för läsaren ger en genomlysning av den egna existensen, som kan vara befriande eller klargörande på något sätt.

AWJ: Vad tycker du att Heideggers filosofi ger för handlingsimpulser?

JJ: Det är knutet till den vikt som han lägger på begreppsparet egentlighet/oegentlighet. Det ger emellertid inte, som jag ser det, direkta politiska implikationer. Det han talar emot är ironi och cynism, eller likgiltighet inför den egna tillvaron och samhällsverkligheten i allmänhet. Det finns ett krav på att ta existensen och den gemensamma tillvaron på allvar. Att ta ställning, I stället för att bara låta saker och ting rulla på, som om ingenting kunde förändras, om man nu skulle vilja det, både i den egna tillvaron och i samhället.

AWJ: Heidegger har ju ett speciellt sanningsbegrepp som varken är korrespondensteori, koherensteori eller pragmatism. I stället har han begreppet Unverborgenheit, som står för det ogömda, det som öppnar sig, det icke fördolda. Det är ett sanningsbegrepp som verkar ligga nära äkthet och autenticitet?

JJ: Ja, det finns ju en koppling där, men generellt kan man säga att det även i anglosaxisk och analytisk filosofi har skett ett ifrågasättande av de här traditionella sanningsbegreppen, korrespondens och koherens, utifrån tanken att allt framträder mot en viss bakgrundsförståelse eller begreppsapparat. Ingenting är givet som ett faktum eller ett ting utan några förutsättningar, och det är den tanken, tror jag, som Heidegger är på spåren. Han vänder sig mot en naiv idé om korrespondens. Hans sanningsbegrepp är då närmare besläktat med koherensbegreppet, snarare än en existentiell relativism.

AWJ: Det finns de som menar – och dit hör väl Heidegger själv – att han har genomfört en vändpunkt i filosofin, en destruktion av metafysiken. Vad han tycks mena är att metafysiken är en filosofi utan tidslighet och en sådan kan inte finnas?

JJ: Så kan man kanske säga. Men samtidigt försöker han läsa om den klassiska filosofiska traditionen, Aristoteles och Platon inte minst under åren före Vara och tid, för att se hur de kan läsas utifrån hans perspektiv. Han försöker ta tillvara de ansatser som traditionen har lämnat åt sidan till förmån för fokuseringen på det otidsliga och statiska.

AWJ: Han går ju tillbaka till försokratikerna.

JJ: Ja det blir ju alltmer betydelsefulla under hans senare tänkande.

AWJ: Han tar upp en tradition från försokratikerna, som senare har försummats i filosofins historia. Men sammanhänger inte detta med att det var kristendomen som stod för filosofin?

JJ: Heidegger har ett väldigt komplicerat förhållande till kristendomen. Han utbildades ursprungligen för att bli katolsk präst och började som ett slags skolastiker, skrev om medeltida traktater och så vidare. Men sedan sker något slags närmande till nyprotestantismen och Bultmann.

AWJ: Men han blev aldrig direkt religiös?

JJ: Nej, inte i sin filosofi, men han lämnar inte kyrkan, det finns hos honom en religiös överton, framför allt i hans senare filosofi, som ett slags stämning, ett kvietistiskt drag. Men man skulle också kunna läsa mycket hos Heidegger i termer av det grekiska mot det kristna. Framför allt under hans tidiga period skulle man kunna se det som ett försök att befria grekerna från en tysk-kristen överlagring.

Att inte tala om Gud är ett sätt att förhålla sig till honom anser Heidegger.

AWJ: Kan man säga att att Heidegger i sin filosofi lägger sig så nära Gud som är möjligt utan att direkt dra in honom?

JJ: Det är en ganska träffande formulering, som ligger nära det han själv säger litet förstulet ibland, att ateismen kanske är ett sätt att förhålla sig mer autentiskt till Gud än de som har en mer påträngande tro och bekänner sig till Gud öppet. Att inte tala om Gud är ett sätt att förhålla sig till honom anser Heidegger.

AWJ: Heideggers dagboksanteckningar, de svarta böckerna, har nu publicerats. De har aktualiserat frågan om Heideggers förhållande till nazismen och vilka konsekvenser detta får för bedömningen av hans filosofi. Du skriver i ditt efterord att det från Heideggers sida rörde sig »en sorglig felbedömning av politiska realiteter«. Men vari ligger denna felbedömning, varur är den sprungen? Finns det element i Heideggers filosofi som pekar fram mot en rörelse som nazismen eller som gjorde att han såg positivt på vissa inslag i nazismen? Exempelvis hans sanningsbegrepp – detta med det äkta, det autentiska. Hitlers karisma bestod ju i hög grad av hans autentitcitet, hans äkthet eller varför inte hans Unverborgenheit?

JJ: Det går inte att förneka, om man ser Heidegger i en större social och samhällelig politisk verklighet i den tiden, att han på något sätt deltar i en bred skepsis mot det moderna samhället, mot Weimarrepubliken, idéerna om demokrati och så vidare. Man kan se hur hans filosofi utvecklar ett sanningsbegrepp som om man handskas oförsiktigt med det öppnar för en viss auktoritetstro. Vi har exempelvis begreppet beslutsamhet, som ju handlar mer om att vara fast beslutsam än om att reflektera eller förankra saker i en demokratisk diskussion. Det är aspekter som man inte får blunda för, men i någon mån får man ju också välja vad man vill ta fasta på i ett verk, och jag tycker att det finns mycket annat som fortfarande är värdefullt hos Heidegger. Men det är förvisso så att Heidegger själv såg en koppling mellan sin filosofi och nationalsocialismen, och att han i någon mening försökte identifiera sig så långt det gick med nationalsocialismen. Han tänkte sig tydligen på fullt allvar att han skulle leda ledaren, den Führer führen, men insåg redan efter ett år, som rektor vid Freiburgs universitet, att hans filosofiska tänkande inte hade någon plats i det nya Tyskland. Och valde därför att dra sig tillbaka.

Publicerad i Respons 2014-3