Krönika

Ett aldrig avsänt råd till en ung kvinna

| Respons 3/2021 | 4 min läsning

Jag minns precis var jag befann mig när jag fick det där mailet. Det var första dagen på semestern pandemisommaren 2020. Jag låg i en bred hotellsäng med fluffigt täcke. Min man lekte med barnen i en annan ände av rummet i en av herrgårdens flyglar. Det var kanske märkligt att jag där och då tog upp min telefon och gick igenom jobbmailen. Men stressen och oron – jag minns inte längre över vad – jagade mig. I inkorgen hade ett mail från en ung kvinna trillat in. Hon skrev att hon hade lyssnat på ett avsnitt av P3 Historia där jag berättade om min forskning. Hon hade nyss tagit studenten och framtidsdrömmen var att bli forskare, som jag. Nu ville hon få några råd på vägen. Eftersom mailet skulle kräva ett ordentligt svar lade jag telefonen åt sidan och fortsatte min familjesemester. Hotellet var fullt av familjer och par som, liksom vi, hade fått sina utlandsresor inställda. Solen stekte på terrassens vita sten, det var nästan som vid Medelhavet. Jag undvek att bada i utomhuspoolen. Obehaget att behöva gå de få stegen över gräsmattan i baddräkt trumfade det inbjudande turkosa vattnet. Så fort temperaturen sjönk en aning tog jag på mig en rymlig kashmirtröja, som en andra hud.

I bakhuvudet prövade jag olika formuleringar som svar på mailet. Jag kände stilla glädje över att få ägna mig åt det som jag själv drömt om i hennes ålder – gräva i arkiven, vrida och vända på frågor i samtiden med historien som utgångspunkt, skriva och publicera mina resultat, pitcha tv-inslag om historiska personer och berättelser (och ibland få gehör för dem). Min standardpublik har jag länge känt mig väl förtrogen med: bildade män och kvinnor som ofta varit äldre och mer belästa än jag. De som köper mina böcker och går på mina föredrag. Genom medverkan i en annan sorts tv- och radioprogram hade jag nu alltså nått en ung kvinna. Jag minns hur starka intrycken var när man är ung, och hur livsavgörande de kunde bli. 

Nu stod jag alltså där på andra sidan och var den som skulle inspirera. Mailet höll upp en förtrollad spegel framför mig. Men vem blickade tillbaka på mig genom den? Jag var inte säker på att jag tyckte om det jag såg.

Nu stod jag alltså där på andra sidan och var den som skulle inspirera. Mailet höll upp en förtrollad spegel framför mig. Men vem blickade tillbaka på mig genom den? Jag var inte säker på att jag tyckte om det jag såg. Glädjen gav plats åt förvirring. Möten, resor och upplevelser som format mig slungades runt i huvudet, jag drog mig till minnes beröm, råd och uppmuntran som fört mig framåt på forskarbanan, steg för steg. Men framåtrörelsen var bedräglig. Visst hade jag fått ett eget rum, tid och pengar – det som Virginia Woolf för ett sekel sedan påpekade att kvinnor behövde för att kunna förverkligas som intellektuella. Men jag hade också förlorat något på vägen. Upptagen av att jaga efter yttre bevis på framgång hade jag internaliserat illusionen om att den skulle stilla min osäkerhet. Men i stället hade den spätts på. När jag nu hade alla materiella förutsättningar för att få fundera och skriva, hämmades kreativiteten av (vad jag tolkade som) omgivningens värderande blick. Det där egna rummet var rymligt, men ödsligt tomt. Fast inte kunde jag skriva det här till denna unga och förväntansfulla kvinna! Hon hade bett att få några handfasta råd och uppmuntran på vägen. För henne borde jag väl hålla upp den förtrollade spegeln, det var det som förväntades av mig. 

En ny sommar står för dörren och jag har ännu inte formulerat något svar. Att tala om rädslan för att misslyckas har visserligen inte undanröjt känslorna, men fått mig att förstå dem. Rädslans bästa bränsle är utmattning, vila läker nästan ut den. Till den unga kvinnan – fast egentligen lika mycket till mig själv – ska jag nog svara: medverkan i tv- och radioprogram är roligt och utvecklande, ta chansen om du får den. Men kompromissa inte med de formella meriterna, de som är oberoende av trender och nätverk och därför långsiktiga. Skriv! Skriv! Skriv ditt hjärtas mening. Lita på din intuition i val av forskningsämnen. Skriv inte bara om det som någon ber dig om, utan våga satsa på dina egna projekt och idéer. Att följa sin egen väg ger sällan snabba pengar, berömmelse eller bekräftelse. Du kommer att tveka tusen gånger på vägen. Men den vårdar det som är din viktigaste tillgång: självkänslan. Och den kan ingen ta ifrån dig.

Relaterat

Hon betonade sin kvinnoroll men var också politisk aktör

Hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotte blev så småningom Sveriges drottning. Hennes dagbok var ett högst medvetet bidrag till historien. Det rika material hon lämnade efter sig har använts väl av Hellsing...


My Hellsing

My Hellsing är fil. dr i historia vid Stockholms universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. I Fokus | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  3. I Fokus | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  4. I Fokus | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  5. Analys/Reportage
    Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper
    Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har...