Ett fylligt kalendarium men ingen karaktäristik

Har rätt i att världen under 1980-talet förändrades på ett sätt som få hade förutspått, men de personliga upplevelserna från perioden hänger mer löst.

Att smälta samman historisk analys med personliga minnen är en svår balansgång. Foto Yann Forget / Wikimedia Commons
21 november 2022
7 min

Vi sorterar gärna det förflutna i decennier. I Spotifys populära spellistor med 1960-, 70- och 80-talsmusik tillskrivs varje årtionde ett specifikt soundtrack. Flera historieböcker delar in närhistoriens kronologiska flöde i tioårsperioder. Framför allt tycks det vara lockande att resonera i decennieepoker när det handlar om förra seklet. Det glada 1920-talet och det upproriska 1960-talet är väletablerade etiketter som preciserar ett tidsskede och bekräftar periodtänkandets betydelse. 

Att utgå från ett årtionde innebär emellertid ett snitt i kronologin som kapar längre utvecklingslinjer. Ekonomiska konjunkturer, sociala förändringar, kulturella omvälvningar och politiska trender har en egendynamik som verkar oberoende av symboliska decenniegränser och ytterst sällan följer kalendern. Ett årtionde är inte heller statiskt utan kännetecknas av en framåtrörelse. Något är stillastående, annat rör sig, något är sig likt, annat förändras. Under nya decenniers ytor finns reminiscenser av gamla som fått fäste. 

Att analysera ett decennium reser alltså ett otal frågor. Går det att sammanfatta vad som är karaktäristiskt för ett årtionde? Finns ett samband mellan olika händelser och fenomen som utspelar sig under samma tioårsperiod? Ingår de i ett mönster? Säger de något specifikt om perioden? Frågorna är många och vittnar om decennieperspektivets komplexitet.

Olle Larsson bekymrar sig knappast om sådana frågor i sin nya bok Det dramatiska 1980-talet. Hans utgångspunkt är att världen förändras under detta decennium på ett sätt som få förutspådde vid 1970-talets slut. Det har han förstås helt rätt i. Lenin lär ha sagt: »Det finns årtionden när inget händer, och det finns veckor när årtionden händer.« I vilken utsträckning det också finns årtionden under vilka inget händer vill jag låta vara osagt, men jag tvivlar på det.

Boken är uppdelad i tre kronologiskt avgränsade block: »Det kalla kriget 1980–1984«, »Mot en ny världsordning 1985–1988« och »Det korta århundradets slut 1989–1992«. Varje block består i sin tur av tematiska nedslag, men det kalla kriget anger tidstonen och slingrar sig som en röd tråd genom framställningen. Larsson vill dock ge en så bred skildring av decenniet som möjligt och har en »totalhistorisk« ambition: en mångfald av perspektiv inkluderas i berättelsen, allt från storpolitik, apartheid och mode till Greenpeace och aids. 

Geografiskt rör sig framställningen på tre separata nivåer: den globala, den svenska och Larssons hemmaarena, närmare bestämt Oskarshamn, Blomstermåla och Växjö. Decenniet utgör de tre berättelsenivåernas gemensamma nämnare. Dispositionsmässigt är det mer eller mindre vattentäta skott mellan nivåerna, även om författaren ibland blottlägger ytor där de tangerar varandra. Den svenska marinens jakt på främmande ubåtar kan ses i en storpolitisk kallakrigskontext liksom den sovjetiska ubåten U137, som 1981 gick på grund i Gåsefjärden utanför Karlskrona, långt inne på militärt skyddsområde. Larsson berättar även om sina personliga känslor i förhållande till öst-västkonflikten.

Det kalla kriget utgör bokens huvudintrig, vilket kapitel som »Öst mot väst«, »Afghanistan – Det kalla kriget blossar upp igen«, »Toppmöten och nedrustningar« och »En mur faller och ett land återförenas« vittnar om. Även Gulfkriget, kriget mellan Irak och Iran, Mellanösternkonflikten och Tjernobyl skildras ingående. Huvuddelen av boken rör sig alltså på den storpolitiska nivån.

Att skildra närhistorien ställer specifika krav. Att förflytta sig tillbaka till 1980-talet och låta egna minnen möta en historisk verklighet är inte oproblematiskt. Det framgår tydligt i beskrivningarna av årtiondets populärkultur, mat, film, musik, mode och idrott, i vilka författaren många gånger själv spelar en huvudroll. »Jag har försökt återskapa en känsla av hur det var att leva där och då. 1980-talet var inte bara storpolitik. Vi som var unga under detta på många vis magiska decennium minns kläderna, frisyrerna, dofterna, maträtterna, tv-programmen, filmerna och, inte minst musiken.«

Som historiker är vi förstås alltid mer eller mindre explicit närvarande i våra berättelser; vi väljer infallsvinklar, perspektiv, frågor, empiri och förklaringar. Men genom att utgå från sig själv, sina känslor och upplevelser, går Larsson ett steg längre och blir på sina ställen framställningens subjekt. Vi får läsa om kärleksrelationer som knakar i fogarna, fester, Carola Häggkvist, bröderna Herreys, Sällskapsresan, Göta Kanal, Fanny och Alexander, språkresa till Brighton, Jonas Hallberg och radioprogrammet Tracks med topplistor. Björn Borg och Ingemar Stenmark finns i kulisserna. Prince är en av hans favoritartister och i Borgholm dansar han med flickvännen till Duran Durans »A View to a Kill«. Han minns de stora sporthändelserna, de nya prylarna, den nya påven och tv-serien Förintelsen. 

Larsson visar hur tidens stora populärkulturella händelser och trender, globala som svenska, gör avtryck och sipprar ned på mikronivå, det vill säga till hans egen lilla värld. Men minnesbilderna tycks även fungera som en sorts nostalgiframkallare. Frågan är därför vad de egentligen säger om 1980-talet. Handlar de kanske snarare om författarens syn på det förflutna i dag? Är de uttryck för en vemodig och melankolisk längtan tillbaka till formativa ungdomsår, till tider som flytt och inte kommer tillbaka? Det finns många fallgropar när man som historiker återvänder till det förflutna.

Larssons ambition att täcka hela spektrumet, högt som lågt, brett som snävt, är förstås berömvärd, men likväl diskutabel.

Mellan murens fall och Duran Duran finns ett stort glapp som kan göra det svårt att skapa en sorts meningsbärande helhet och en någorlunda begriplig bild av vad årtiondet egentligen handlade om. Larssons ambition att täcka hela spektrumet, högt som lågt, brett som snävt, är förstås berömvärd, men likväl diskutabel. Händelser och företeelser som exempelvis det kalla kriget och tidens gymkultur befinner sig i olika sfärer och saknar självklara beröringspunkter. 

Larsson diskuterar några välkända och väletablerade mönster i decenniets politiska, ekonomiska och kulturella strömningar, som till exempel att det kalla kriget också utspelade sig i populärkulturen. Den fiktiva brittiska agenten James Bond, skapad av författaren Ian Fleming, var en typisk produkt av sin samtid. Agentböckerna blev populära redan på 1950- och 60-talet, men filmernas storhetstid inträffarde de följande decennierna. På vita duken personifierade Bond mer än många andra det kalla kriget, i vilket kommunismen entydigt stod för ondskan, och filmernas intriger avspeglar öst-väst-motsättningarnas konjunktursvängningar. Älskade spion från 1977, när konfliktintensiteten är relativt låg, handlar om en brittisk agent som blir kär i en ryska, en kärleksrelation som metafor för avspänning. Men under 1980-talet blir det kalla kriget åter isande även i Bonds värld. Filmernas popularitet kan förklaras med att de direkta och indirekta budskapen är i samklang med tidsandan, bekräftar publikens föreställningar om öst-västkonfliktens polariserade världsbild och ett hotande kärnvapenkrig. 

Larsson visar också hur det kalla kriget förgrenar sig i sportens värld, exempelvis i samband med de olympiska spelen i Moskva 1980 och i Los Angeles 1984. Ett sextiotal länder med USA i spetsen bojkottade Moskva på grund av Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan. Fyra år senare initierade Kreml en motsvarande bojkott av spelen i Los Angeles och fick med sig de flesta öststaterna. 

Även i andra sammanhang preciserar Larsson välbekanta strömningar och tendenser karaktäristiska för 1980-talet. Med Sonys lansering av den bärbara kassettbandspelaren Walkman 1979 föds bland annat den individuella kulturkonsumtionen som i dag övertagits av mobiltelefoner och datorer. Den tilltagande utseendefixeringen bidrar också till att stärka bilden av decenniet som individualismens tidevarv. Gym och solarier växer upp som svampar efter regn, liksom nya motionsformer. Glamour får en renässans. Det flärdfulla budskapet i tidens klassiska amerikanska tv-såpor DallasFalcon Crest och Dynastin är att satsa på sig själv och bli framgångsrik, vilket kan ses som en reaktion mot den föregående periodens radikalism och världssamvete i kollektivismens tecken. 

Inslag som glamour och individualism är väsentliga men borde ha utvecklats i betydligt större omfattning för att tydligare identifiera och inringa årtiondets specifika huvudstråk. Timbros kampanj »Satsa på dig själv« från 1979 är exempelvis tidsenlig på samma sätt som Duran Duran, David Bowie, glamrocken och New Wave, som illustrerar glansen och flärdens framträdande roll under decenniet. Lägg därtill att tidens ideologiska och ekonomiska tänkande, som marknadsförs av bland annat Ronald Reagan och Margaret Thatcher, sätter djupa avtryck. Det finns alltså gott om infallsvinklar och perspektiv som gör det möjligt att precisera särdrag och diagnostisera perioden. 

Men i stället för att koncentrera sig på de mer epokskapande händelserna skriver Larsson vad som kan kallas ett fylligt kalendarium över årtiondets viktiga begivenheter och förhållanden. Stort och smått blandas om vartannat. Att kronologin styr framställningen och utgör den övergripande orienteringspunkten bidrar till att sätta händelseförloppen i fokus. Det dramatiska 1980-talet framstår därför mer eller mindre som summan av händelser och fenomen datumstämplade under perioden. Redogörelsen för utvecklingen på den internationella storpolitiska arenan är visserligen övertygande. Författaren benar skickligt ut konflikthärd efter konflikthärd och inringar 1980-talets politiska kraftfält. Hans egna personliga upplevelser och minnen från ungdomens formativa år hänger däremot mer löst och lutar sig ibland mot memoargenrens mer banala bilder. 

Med sökarljuset riktat på ett decennium förväntar man sig emellertid också en karaktäristik, ett försök att identifiera särdrag, trender, kännetecken, tempo och rytm. Ett årtionde är självklart aldrig homogent. Likväl går det att utkristallisera mönster och utvecklingslinjer som löper i samma riktning. Ansatser finns som nämnts, men ambitionen tycks vara krönikans, med väl utmejslade historiska skeenden. För att kunna precisera vad som är typisk i tidsepokens flöde krävs dock även en sociologisk blick.

Publicerad i Respons 4-5/2022.

Vidare läsning