Ett mångnationellt imperium som var både gammaldags och före sin tid

Dubbelmonarkin Österrike-Ungern har lämnat ett rikt arv till den europeiska kulturen. Men kanske har detta mångnationella rike också lämnat ett politiskt arv i den meningen att dess öde kanske säger oss något om EU:s framtid. Två nya böcker om Österrike–Ungern väcker denna fråga. Enlig Larry Wolff lyckades man i Österrike–Ungern visserligen hantera spänningarna mellan politisk och ekonomisk federalism och autonomisträvanden, men inte skapa en identitet som var tillräckligt stark för att utstå påfrestningar av det slag som kriget innebar. Geoffrey Wawro å sin sida varnar för att idyllisera kejsardömet och menar att det var en ihålig konstruktion som saknade egentlig ledning. Kanske har den ekonomiska krisen 2008 och framåt visat att EU inte heller har lyckats utveckla en identitet som gör att unionen tål påfrestningar.

Kejsardömet Österrike-Ungern, som efter ett halvt millennium upplöstes 1918, var en märklig stat. A.J.P. Taylor kallade den i The Habsburg Monarchy 1809–1918 (1948) en organisation för utrikespolitik, medan Carl Schorske i Fin-de Siècle Vienna – Politics and Culture (1981) menade att kejsarhuset var den för medborgarna i det disparata imperiet sammanhållande länk som kunde frammana något slags lojalitet. Enligt författaren Joseph Roth i romanen Kapucinergraven (1938) var däremot rikets periferi, som han själv kom från (Galizien), snarare än dess kärnländer, dess essens.

Denna – efter Italien – Europas i militärt avseende svagaste stormakt, var geografiskt egentligen utan naturliga gränser. Den innehöll elva huvudnationaliteter. Av dessa folk bodde endast ungrare, kroater, slovener, tjecker och slovaker huvudsakligen inom dess gränser, medan serber, rumäner, ukrainare, italienare, polacker och tyskar hade den helt övervägande delen av sina stamfränder utanför imperiets gränser. De tyskspråkiga utgjorde endast knappa 25 procent av imperiets befolkning på dryga 50 miljoner. I nationalismens tidevarv innebar detta automatiskt ständiga problem.

Formellt bestod imperiet av dussintalet så kallade kronländer med egna parlament eller folkförsamlingar. Den konstitutionella debatten var begripligt nog ändlös. Den blev inte mindre komplicerad genom att de flesta kronländerna inom sig hyste olika minoriteter. Efter februarirevolutionen 1848 försökte Frans Josef först att centralisera landet, men måste inte minst efter nederlagen i krigen med Frankrike och Sardinien 1859 samt mot Preussen 1866 slå in på den väg som 1867 ledde till dubbelmonarkin, med gemensam utrikes- och försvarspolitik, men full inre självständighet för Ungern och efter hand olika slags autonomiarrangemang för andra kronländer.

Under de sista femtio åren av Österrike-Ungerns existens utvecklades ekonomin ganska väl och gynnades av frihandeln inom imperiet, som blev verklighet 1850. Den långvarige monarken förlänade legitimitet åt autonomiarrangemangen i kronländerna, dessa i sin tur legitimitet åt kejsarmakten. En svaghet var att riket efter Metternich, kansler 1809–1848, saknade betydande politiska ledargestalter. De mest framgångsrika av Frans Josefs regeringschefer var de som mest sökte ”muddle through”. Kejsaren själv hade knappast någon annan strategi än att skjuta problemen framför sig.

Det kronland som sist införlivades med imperiet var Galizien på andra sidan Karpaterna. Om denna provins kan man läsa i den amerikanske idéhistorikern Larry Wolffs lärda The Idea of Galicia – History and Fantasy in Habsburg Political Culture. Egentligen skulle Wolff lika väl ha kunnat kalla sin bok The Idea of Austria, speglad i Galizien. Uppfattningen att Österrike-Ungern stod för något särskilt, att det fanns en ”österrikisk idé” om mångfald, tolerans, framåtskridande och stabilitet, omhuldades. Galiziens problem var, inte minst på grund av fattigdomen, särskilt stora. Det gällde att söka omsätta denna ”österrikiska idé” i ett område mellan floderna Vistula och Djnester, som saknade egen identitet annat än som gränsland till Ryssland. Det var en utmaning för kejsardömets legitimitet och ideologiska grundtanke.

Galizien upphörde som enhet när det efter första världskriget införlivades i det återuppståndna Polen. Men ”idén om Galizien” levde kvar i de ofta nostalgiska och ibland nästan drömlika beskrivningar som regionens stora författare – alla judiska – lämnat: Joseph Roth som skrev på tyska och dog i Paris, Shmuel Agnon som emigrerade till Israel och fick Nobelpriset 1966 och Bruno Schultz som skrev på polska och mördades under andra världskriget i sin hemstad i Galizien. Trots upplevelser av isoleringen från resten av Europa, fattigdomen, regnet och leran ägnade sig många galizier i exilen åt sentimental beundran för den gamle kejsaren som symbol för ett annat och lyckligare skede.

Habsburgarna fick Galizien vid Polens första delning 1772. Där bodde huvudsakligen tre folkslag: polacker och ukrainare, eller rutener som de också kallades, var ungefär lika många. Judarna med en stark representation av ultraortodoxa, utgjorde kanske 10 procent.

Galizien blev ett gränsland mellan öst och väst, mellan Centraleuropa och Ryssland, och därmed krigsskådeplats under båda världskrigen. Under det andra blev det för att tala med Wolff ”en skräckens teater”; större delen av den judiska befolkningen, närmare 600 000, mördades. Det präglades av relationerna mellan de katolska polackerna och de socioekonomiskt missgynnade ukrainarna, som tillhörde den gren av den ortodoxa kyrkan som erkänner påvens överhöghet (uniater). En stor del av jorden i Galizien ägdes av polska storgodsägare, som inte var populära bland bönderna; under ett bondeuppror 1846 slogs många jordägare ihjäl. Den judiska gemenskapen tillhörde kejsardömets trognaste anhängare. De kunde se hur deras stamfränder behandlades på andra sidan gränsen, i det ryska imperiet, där pogromerna kom tätt och godtyckligheten rådde.

Även om de allra flesta av kejsarens undersåtar, särskilt ute i landet, utan knot tycks ha accepterat regimen, blev dock särskilt efter 1914 de nationalistiska krafterna, som efter hand också gjorde sig gällande i Galizien, till sist övermäktiga. Och när Frans Josef efter 68 år på tronen 1916 dog och efterträddes av den unge och oprövade Karl I, blev Österrike-Ungern alltmer en tysk lydstat och rasade till slut ihop. Men även utan kriget var dess öde sannolikt på sikt ändå beseglat.

Lärdomen av Larry Wolffs fascinerande bok är att man också i Galizien med tiden lyckades etablera något som liknade ett modus vivendi. Men det var alltid en ömtålig kompromiss mellan politisk och ekonomisk federalism och autonomisträvanden som inte skapade en tillräckligt stark identitet för att – särskilt under en ny suverän – utstå storkrigets enorma påfrestningar. I sin nya bok, med den inte särskilt lyckade titeln A Mad Catastrophe – The Outbreak of World War I and the Collapse of the Habsburg Empire, försöker den amerikanske historikern Geoffrey Wawro visa hur illa förberett Wien var på att sätta makt bakom sitt ultimatum till Serbien i juli 1914. Wawro vänder sig starkt mot den ofta idylliserande bilden av kejsardömet. Riket var enligt honom under åren före världskriget mycket ihåligt, karaktäriserat av växande nationella, politiska och ekonomiska problem och utan egentlig ledning, samtidigt som man ogärna ville överge sin status som stormakt.

De båda Balkankrigen 1912–1913, när Wien hade mobiliserat utan att ingripa, försvagade kejsardömets ställning på Balkan och stärkte kraftigt Serbiens position. Skurkrollen intas i Warwros bok främst av överbefälhavaren Conrad von Hötzendorff, en skrivbordsgeneral som utan ordentliga förberedelser kastade Europa in i en katastrof. Man väntade sig en lätt seger mot Serbien, men serberna kämpade emot väl och kunde inte besegras förrän hösten 1915, då med tyskt bistånd. Hösten 1914 krävde också tyskarna att Österrike–Ungern skulle hjälpa till att stabilisera fronten mot Ryssland, medan Berlin var upptaget med att genomföra Schlieffenplanen, som förväntades ge en snabb seger mot Frankrike. När den österrikiska armén vände sig mot Ryssland gick det inte heller bra. Tyskarna fick ingripa också här.

Wawro skyller mycket av dessa bristande förberedelser på de ungerska politiker som konsekvent vägrade att bevilja nödvändiga medel för att upprusta armén och i stället satsade på det nationella hemvärnet. Med ett halvsekels fred, efter nederlagen mot Frankrike och Sardinien och Preussen, var imperiets armé både stridsovan och materiellt mindre väl förberedd än övriga stormakters. Många av arméns olika nationaliteter kände inte heller någon entusiasm för att slåss för kejsardömet. Man respekterade nog den gamle kejsarens ganska fridsamma regim, men ville ändå inte dö för honom.

En känsla av att tiden sprungit förbi Österrike-Ungern spreds dessutom under de första åren under 1900-talet. Denna har ju oöverträffat skildrats i en av 1900-talets största romaner, Robert Musils Mannen utan egenskaper, och andra litterära mästerverk från tiden före första världskriget, inte minst Joseph Roths ovan nämnda roman. Musils epos handlar bland annat om den så kallade parallellaktionen, de gemensamma österrikisk-tyska förberedelserna för Frans Josefs sjuttio och den tyske kejsaren Wilhelm II:s trettio år på tronen, vilket skulle firas 1918 och vars sekreterare huvudpersonen Ulrich är. Kontrasten mellan den tyska tekniskt styrda framtidstron och de aningslösa och gammaldags företrädarna för regimen i Wien är påfallande och skildras med ironi. Somliga i ledande positioner i Wien, inte minst Conrad von Hötzendorff och kanske kejsaren själv, kände att det var bättre att falla med svärdet i hand, eftersom riket var omgivet av glupska fiender, särskilt Ryssland, och var dömt att gå under. Det ultimatum till Serbien angående utredningen av mordet på tronföljaren Franz Ferdinand och hans gemål som överlämnades den 23 juli 1914 var nästan ett slags självmordsgest.

Medan man debatterade, ofta grälade, om hur man inom imperiets ram skulle lösa de konstitutionella problemen frodades under det dryga halvseklet 1870–1930 ett märkligt rikt kulturliv, med ett starkt judiskt inslag. Utan detta skulle vårt europeiska kulturarv varit dramatiskt fattigare.

Detta är således en del av Österrike-Ungerns arv till Europas historia. Men finns det inte också ett politiskt arv? Som Dominick Lieven framhöll i sin Empire – Russia and its Rivals (2003) var imperiet både gammaldags och före sin tid. Reformer var alltid svåra att genomföra, eftersom de måste grillas av kejsarens omgivning och olika mer eller mindre demokratiska församlingar samt mängder av byråkrater – den månghövdade österrikiska byråkratin är föremål för många både ironiska och kärleksfulla beskrivningar i skönlitteraturen. Geoffrey Wawro berättar en historia om när man hade byggt en ny järnvägstation i någon avlägsen del av imperiet kunde man inte enas om vad den skulle heta och på vilket språk den i så fall skulle namnges. Resultatet blev i detta fall att stationen förblev namnlös. Så gick det nog ofta.

Det är ju uppenbart att ett rike med sådana beslutsprocesser nästan bara kan fungera i medgångstider. Systemet tål knappast extern stress, särskilt inte ett storkrig. Här infinner sig en parallell med EU. I motsats till Österrike–Ungern, som främst växte dynastiskt genom seklerna, skapades EU i sin första skepnad, som Kol- och Stålunionen 1951, uttryckligen för att bidra till att bevara freden i Europa. Beslutsprocesserna har i den allt större unionen EU blivit mycket tyngre, vilket kan fungera hjälpligt i medgångstider, men tämligen långsamt och ineffektivt i kristider av det slag vi levt med sedan 2008. De konstitutionella diskussionerna inom unionen är liksom i Österrike–Ungern ändlösa, en ständig kamp mellan federalism och mellanstatlighet. I Wien kunde man sällan lösa problemen, man lärde sig att leva med dem. Det är som sagt troligt att imperiet även utan kriget skulle gått mot sin upplösning.

Kommer detta också att bli EU:s öde? Har unionen rentav passerat sitt zenit? Håller den på att bli en ekonomisk-politisk allians under Tysklands ledning, i stället för en federalistiskt uppbyggd organisation, byggd på principen om de deltagande staternas jämlikhet och i centrala avseenden delegerade suveränitet? I en sådan allians finns givetvis också sprängkraft mellan Tyskland och övriga större stater, mellan centrum och periferi. Även om en ekonomisk världskris trots allt inte kan mäta sig med ett världskrigs påfrestningar, finns alltid risken att projektet kan kantra. Ett brittiskt utträde, som inte längre kan uteslutas, skulle få mycket allvarliga konsekvenser, också för Sverige.

Att en ständigt växande union mellan nationalstater med mycket olika ekonomiska, politiska och sociala förutsättningar också innehåller starka centrifugala krafter är självklart. Integrations- och desintegrationsprocesser pågår samtidigt. Detta vill ledande EU-politiker knappast öppet medge och utvidgar kontinuerligt unionen i tron på medlemskapets välsignelser. Håller man på att skapa en konstgjord enhet av det slag också Österrike-Ungern var? Politikerna i Bryssel vet att nationalstaten är en mycket seglivad konstruktion, som med hänvisning till den alls icke nya globaliseringsprocessen, ofta dödförklaras. Detta bör vi alltid hålla i minnet. Det gjorde inte de styrande i Hofburg som trodde eller hoppades att de gemensamma institutionernas goda effekter skulle väga tyngre än den egna nationens. Därför är Österrike–Ungern nu historia.

Upplösningen av Österrike-Ungern skedde inte utan våldsamma konflikter. De nya nationalstater som uppstod efter imperiets försvinnande blev inte så homogena som man hoppats, vilket ledde till att de sökte olika vägar att revidera de nya gränserna. Här fann Hitler villiga allierade (Ungern, Rumänien, Slovakien, Bulgarien, Kroatien), vilket ju ledde till nya nederlag. De mångnationella stater som bildades efter första världskriget, Jugoslavien och Tjeckoslovakien, är numera, sedan de återskapats efter andra världskriget, ånyo upplösta; den österrikiska modellen fungerade inte heller i dessa mindre enheter. Inom ramen för EU har nu dessa stater som helt eller delvis (dock inte Bulgarien) varit en del av Österrike–Ungern försökt komma till rätta med sina egna nationella problem. Men frågan är om EU, lika litet som imperiet, kan lösa dessa problem. Österrike–Ungern levde med spänningen mellan federalism och nationella intressen och det lär EU också få göra. En upplösning av EU i dess beståndsdelar är ju inte heller någon lösning.

Geoffrey Wawro vänder sig mot den tendens till – för all del ironiskt – idylliserande som är så tydlig i berättelsen om Österrike–Ungern, och som inte minst speglas i epokens skönlitteratur, men intressant nog knappast möter en inom bildkonsten eller musiken. Men kejsardömets sista femtio år var kanske ett slags idyll? I dag, när världsläget ter sig allt dystrare och paralleller med 1914 dras, kan man inte helt undertrycka farhågan att de tjugofem år som förflutit sedan Berlinmuren föll också, trots krigen i Jugoslavien, Afghanistan och Irak, varit en idyll som vi kan komma att minnas med nostalgi.

Publicerad i Respons 2014-6