Dubbelmonarkin Österrike-Ungern har lämnat ett rikt arv till den europeiska kulturen. Men kanske har detta mångnationella rike också lämnat ett politiskt arv i den meningen att dess öde kanske säger oss något om EU:s framtid. Två nya böcker om Österrike–Ungern väcker denna fråga. Enlig Larry Wolff lyckades man i Österrike–Ungern visserligen hantera spänningarna mellan politisk och ekonomisk federalism och autonomisträvanden, men inte skapa en identitet som var tillräckligt stark för att utstå påfrestningar av det slag som kriget innebar. Geoffrey Wawro å sin sida varnar för att idyllisera kejsardömet och menar att det var en ihålig konstruktion som saknade egentlig ledning. Kanske har den ekonomiska krisen 2008 och framåt visat att EU inte heller har lyckats utveckla en identitet som gör att unionen tål påfrestningar.
Kejsardömet Österrike-Ungern, som efter ett halvt millennium upplöstes 1918, var en märklig stat. A.J.P. Taylor kallade den i The Habsburg Monarchy 1809–1918 (1948) en organisation för utrikespolitik, medan Carl Schorske i Fin-de Siècle Vienna – Politics and Culture (1981) menade att kejsarhuset var den för medborgarna i det disparata imperiet sammanhållande länk som kunde frammana något slags lojalitet. Enligt författaren Joseph Roth i romanen Kapucinergraven (1938) var däremot rikets periferi, som han själv kom från (Galizien), snarare än dess kärnländer, dess essens.
Logga in på Respons
Här kan du som prenumerant logga in för att ta del av allt material på webben.
