Ett mycket amerikanskt sätt att erövra världen på

När Amanda Gorman ställde sig intill podiet vid Joe Bidens presidentinstallation den 20 januari förra året och deklamerade sin dikt »The Hill We Climb« blev hon inom loppet av litet drygt sex minuter poeten på allas läppar. Uppträdandet blev närapå unisont hyllat; desto mer debatt har dikten givit upphov till när det kommit till frågan om att klä den i nya språkdräkter.

I den offentliga diskussionen om vem som ska tillåtas översätta den unga afroamerikanska poetens ord har det som utspelade sig i Nederländerna och Spanien fått störst uppmärksamhet. I det förra fallet avsade sig författaren Marieke Lucas Rijneveld uppdraget efter att kritiker undrat varför förlaget anlitat en icke-binär, vit person för jobbet när de borde ha tillfrågat någon som har mer gemensamt med Gorman. I det senare fallet blev Victor Obiols, en vit man i övre medelåldern, av med uppdraget. Enligt Obiols själv berodde det på att förlaget som anlitat honom för att göra den katalanska översättningen kommit fram till att han inte hade »rätt profil«. Med den diskussion som uppstod kunde man konstatera att ett identitetspolitiskt präglat samtal om mångfald och representation på allvar har letat sig in i förlagsvärlden – och att detta drivs på både av aktörer i branschen och av publiken.

Hur förlag i de nordiska länderna tagit sig an uppgiften att översätta Gorman har inte varit lika uppmärksammat, men även förlag och översättare i Sverige, Norge och Finland har behövt förhålla sig till krav och önskemål om översättarens identitet. Det framgick under ett samtal vid en konferens anordnad av Nordiskt nätverk för kulturtidskrifter i Bergen i slutet av maj. Under ledning av den norska dramatikern och författaren Camara Lundestad Joof diskuterade den finska författaren och översättaren Koko Hubara frågan med Jonas Axelsson, förlagschef på Polaris, som i slutet av mars förra året gav ut »The Hill We Climb« i svensk översättning.

Lundestad Joof inledde med att fråga Axelsson hur det varit att arbeta med den svenska översättningen av Gormans verk. Inte helt lätt, visade det sig. Via länk och på en engelska som Axelsson med egna ord beskriver som poor berättar han att det visserligen inte är ovanligt att man behöver ett godkännande för nästan allt när det kommer till översättningar, särskilt när det gäller författare från London eller New York. Men när villkoren denna gång dök upp var de fler än han sett förut – och listan växte under arbetets gång. 

Men när villkoren denna gång dök upp var de fler än han sett förut – och listan växte under arbetets gång.

»Det började med att de ville ha en översättare som har samma erfarenheter som Amanda Gorman«, berättar Axelsson och säger att han vid den tidpunkten frågade hiphop-artisten Jason Diakité om han ville ta sig an uppgiften: »Hans pappa är svart och bor i USA, han är tvåspråkig och han är en spoken word-artist.« Gorman, som redan kände till Diakité under artistnamnet Timbuktu, reagerade positivt på valet och gav tummen upp. »Men efter godkännandet dök resten av villkoren upp«, säger Axelsson och beskriver att Gormans agent först då förmedlade att de egentligen hade föredragit en översättare med andra egenskaper, bland annat att personen skulle vara en ung kvinna.

Det blev som bekant Diakité som slutligen översatte »The Hill We Climb« till svenska, men Axelsson berättar att de adderade villkoren har ställt till det för förlagets planerade utgivning av den fullständiga samling som dikten ingår i. Under de senaste sex månaderna har Polaris skickat ut förfrågningar till över tio personer, alla unga, svarta kvinnor. Men av olika anledningar har samtliga tackat nej: de säger att de inte har möjlighet, att de inte har tid eller att de helt enkelt inte vill. »Jag är en förläggare utan en översättare«, säger Axelsson och berättar att han nu hört av sig till agenturen och frågat om det räcker att han tar fram en kandidat som har rätt kompetens för att göra jobbet: »Jag väntar fortfarande på ett svar.«

Kraven på ökad mångfald och representation ställs ofta mot vikten av kompetens. Att utgå från något annat än meriter är diskriminerande och antidemokratiskt, och riskerar att gå ut över kvaliteten, brukar det heta. Koko Hubara upplever detta som en tröttsam invändning: »För mig står det väldigt klart vad Amanda Gorman försökte göra. Jag tror inte att detta kom från något hat, att hon tänkte ›jag vill inte att vita människor ska röra mitt verk‹ eller ›jag gillar inte hur de gör det‹ eller ›jag litar inte på dem‹ […] det handlar om att vilja göra de strukturella problemen synliga […] och visa att de här strukturerna och de här problemen finns överallt i världen.«

När Gormans finska förlag Tammi letade efter översättare frågade de Hubara, som tidigare översatt författare som Toni Morrison och Roxane Gay till finska, om hon kunde ta fram en lista med namn bestående av unga rasifierade kvinnor. De föreslog också att hon själv kunde ansöka om att göra översättningen, vilket hon gjorde genom att presentera sig i ett brev riktat direkt till Gorman.

När det stod klart att Hubara inte fått uppdraget beklagade hon sig emellertid inte alls: »När hela processen var klar och jag insåg att jag inte hade fått jobbet var jag ärligt talat så lättad.« Debatten om översättarens identitet hade då hunnit ta fart och det stod klart att den som utförde uppdraget skulle hamna i rampljuset. Och trots att hon anser att ökad representation i förlagsvärlden är viktigt var detta inte en position hon hade lust att hamna i.

Vem har egentligen det? Samtalets moderator Lundestad Joof berättar att i de norska mediernas mottagande av den 29-åriga författaren Marjam Idriss översättning kom fokus att ligga på hennes hudfärg, snarare än på Gormans verk. Recensenter som var missnöjda med resultatet konstaterade att det blir så när hudfärg, kön och ålder går före kompetens, säger Lundestad Joof: »Plötsligt hade Marjam Idriss av hela kritikerkåren, av sina kollegor och den offentliga debatten stämplats som inkompetent«.

Alltmer makt hamnar hos stora globala aktörer och litterära agenter på bekostnad av förläggare och mindre förlag som verkar i en nationell kontext.

Diskussionen om vilka som över huvud taget har tillgång till den litterära scenen är relativt ny inom förlagsvärlden, framhåller Jonas Axelsson. Den är viktig och visst kan de villkor och önskemål som omgärdat översättningen av Gormans verk belysa en brist på mångfald i branschen. »Men det är också ett väldigt amerikanskt sätt att erövra världen på«, konstaterar han. Det handlar inte bara om specifika krav utan om förändrade maktstrukturer inom förlagsvärlden. Alltmer makt hamnar hos stora globala aktörer och litterära agenter på bekostnad av förläggare och mindre förlag som verkar i en nationell kontext.

»Jag upplever det som att jag är ute ur leken«, säger Axelsson och tillägger: »Om jag inte kan vara förläggare för det här, borde jag ens läsa det?« Även om han svarar jakande på sin egen fråga menar han att förlag i framtiden kanske borde fokusera mer på inhemska författarskap. Och när det gäller författare som Gorman, säger han, kan vi ju alla läsa henne på originalspråket – »allt annat tycks vara ett problem«. 

Översättning sägs vara det omöjligas konst. Identitetspolitiken har sannerligen inte gjort den lättare. 

Publicerad i Respons 3/2022.