Ett vackert försvar för diktens relevans

Hon blev trettioett år, Edith Södergran, och i år är det hundra år sedan denna en av den litterära modernismens viktigaste poeter dog i sviterna av lungtuberkulos. Det har satt avtryck i bokvärlden där nya volymer påminner om hennes fortsatta närvaro bland läsare och forskare. Södergran var också en skicklig amatörfotograf, vilket fått särskild uppmärksamhet i årets bokflora. Redan 1993 gav Svenska litteratursällskapet i Finland ut Som en eld över askan – Edith Södergrans fotografier och i år kom bokformgivaren Nina Ulmajas personligt hållna samtalsbok En annan Edith (Norstedts) med ett rikt bildmaterial, främst i form av Södergrans egna fotografier. Dessa är också i fokus i Agneta Rahikainens och Eira Sillanpääs Edith Södergran – Världen är min (Schildts & Söderströms, 2023) som placerar dem intill ett urval av dikterna i en spännande kombination som ger ny relief åt ett levande konstnärskap. I Södergranarkivet hos Svenska litteratursällskapet i Finland finns fyra hundra fotografier, och bokens inledning berättar om tiden, bilderna och diktaren som hade kameran beredd. 

Utöver detta har Södergranforskaren Agneta Rahikainen försett oss med den behändiga biografin Edith Södergran – Stjärnfångerskan om 191 sidor, inklusive trettiofem fotografier. Den hämtar sitt stoff från hennes betydligt mer omfångsrika monografi Kampen om Edith – Biografi och myt om Edith Södergran som utkom 2014 (Schildts & Söderströms), men tillför bilder som varit i skymundan, bland annat vardagsbilder från hennes hemort Raivola: Ediths mamma Helena som sitter på verandan med sin kusin »tant Olga« och läser tidningen, Edith barfota i sval sommarklänning, och katterna, som var Södergrans favoritmotiv, på trätrappan utanför huset. 

Alla biografier är tidsbundna och fångar upp det som just då är angeläget, skriver Rahikainen som motivering till ytterligare en levnadsteckning över Södergran. Ett författarskap som hennes drar till sig ny forskning och nya läsare, och biografier precis som annan forskning åldras och gjuts in i sin tid. Det biografiska materialet kring Södergran är relativt litet och svårnavigerat. Hon såg till att inte lämna mycket efter sig och hon var självbiografiskt återhållsam. Breven låter sig inte enkelt öppnas för sakförhållanden och de utmärks av hennes språkliga egenheter, hennes »södergranska«, som förser uttolkaren med intressanta utmaningar.

De sju rubrikerna i Rahikainens aktuella bok tecknar pedagogiskt de viktiga stationerna och skeendena i Södergrans liv: Uppväxten, Lungsot och sanatorievård, Debuten, Krig och revolution, Väninnan Hagar Olsson, Antroposofin och ekonomin samt Slutet. Kapitlen vandrar genom Edith Södergrans platser, från den korta perioden under de första barndomsåren i Rysslands huvudstad Sankt Petersburg, till huset i Karelska näsets Raivola (två timmars tågresa från Sankt Petersburg) dit Edith flyttade tre månader gammal, och genom sanatorievistelserna i Nummela, Arosa och Davos. Dikterna får slå följe – liv och dikt är sammantvinnade i den biografiska historien som sammanfattar Rahikainens egna och andras dikttolkningar i lättillgängliga minianalyser.  

I Sankt Peterburg tillhörde den mångspråkiga familjen Södergran de svensktalande finländarna och bodde i kvarter där de kunde leva och umgås på svenska i en mångkulturell stad. Edith bodde så småningom där under terminerna när hon gick i skolan, hon talade själv flera språk, hade skolkamrater från skilda nationaliteter och läste litteratur på originalspråken. Det var en miljö som bäddade för bildning hos en lyhörd student. Hon började tidigt skriva och det tyngsta dokumentet är det så kallade Vaxdukshäftet med dikter från åren 1907–1909 skrivna på tyska, svenska, franska och ryska. I det samsas Schopenhauers pessimism med motståndslusta och tydliga kvinnoperspektiv. 

Rahikainen berättar om Södergrans frånvarande far Matts, som dog i tuberkulos 1907 när Edith bara var femton år gammal, och hur hon därefter levde med sin mamma, Ediths »ständiga bundsförvant, största beundrare, första läsare och närmaste kritiker«, som Rahikainen uttrycker det. Med sin frihetliga uppfostringsstil tycks mamman ha ingjutit ett obrutet och bestämmande självförtroende hos sin dotter. Hon berättar vidare om hur Edith diagnostiserades med tuberkulos som sextonåring och vårdades i sällskap av sin mamma på de ovan nämnda sanatorierna i Finland och Schweiz i sammanlagt tre och ett halvt år, under åren 1909–1914.

Det är en tid av sjukdom och smärta och Rahikainen ger en ohöljd bild av sanatoriets livsmiljö som präglades av dödens närvaro bland till stor del unga människor som drabbades särskilt hårt av tuberkulosen. Men hon vill också lyfta fram en vardag som liknar ett friskt liv, med lekar, dans, kärleksrelationer, teater och upptåg i den utsträckning man orkade – allt för att så drägligt som möjligt uthärda sanatoriets annars så strikta vårdschema. Till slut bestämmer sig Edith för att helt sonika säga nej till vidare plågsamma ingrepp och behandlingar. 

Hon läser, skriver, fotograferar och roar sig. Hon vidgar sin läsning av europeiska författare och trålar tidskrifter om den nyaste litteraturen. Rahikainen återger en veritabel kulturkanon som satt avtryck i Södergrans lyrik, och lotsar läsaren genom hennes resoluta väg mot offentligheten. Södergran tog kontakt med den litterära expertisen och bad om utlåtanden, debuterade i november 1915 med en samling som innehåller flera av de dikter som fortfarande hör till hennes mest lästa. Redan nu bröt hon igenom formvallar och skrev fram en radikalt ny kvinnobild. Hon knöt kontakter i Helsingfors och började forma ett nätverk för sina konstnärliga behov. I hennes mer försiktiga litteraturkollegers ögon betraktades hon som en ganska burdus och påträngande figur.

I hennes mer försiktiga litteraturkollegers ögon betraktades hon som en ganska burdus och påträngande figur.

Hon fick positivt gensvar för sin banbrytande debutsamling, men även en del spe. »Dårdikter« och »rena vansinnet« var några omdömen, och hon är inte den enda kvinna vars oförvägenhet lett till sjukförklaringar. Det hindrade henne inte från att fortsätta skriva. 

Vänskapen med författaren Hagar Olsson ägnas ett eget kapitel, grundat i en rik men ensidig brevväxling – Södergran brände ju alla brev. De framstår som själsfränder i en komplicerad gemenskap där Olsson mot slutet kände sig alltmer trängd. Eftersom halva korrespondensen saknas söker sig Rahikainen till Olssons kritik och litteratur för att undersöka hur de påverkade varandra konstnärligt, och där spårar hon övertygande ett tydligt inflytande från Södergran.

Efter den ryska revolutionen blir det 1918 inbördeskrig i det då självständiga Finland. Mitt i ekonomiskt nödläge, fattigdom och livsmedelsbrist utkommer strax före jul diktsamlingen Septemberlyran. År 1919 ger Södergran ut Rosenaltaret och en samling aforismer under titeln Brokiga iakttagelser, och året därpå diktsamlingen Framtidens skugga. Edith åtar sig översättningsarbete, familjeekonomin blir allt skralare men räddas av en penningdonation. Mot slutet av sitt liv blir hon intresserad av antroposofin och det kristna evangeliet. Hon blir vän med diktaren Elmer Diktonius, som minns att de träffades och talade om »gud och andra gemensamma vänner«. Södergran bidrar i Olssons och Diktonius nystartade litteraturtidskrift Ultra. Men sent på året 1922 blir hennes hälsotillstånd sämre och hon dör i juni 1923. De sista dikterna publicerades postumt 1925 i samlingen Landet som icke är.

Agneta Rahikainen sammanfattar fint Södergrans hisnande lyriska utveckling där många teman och stildrag uppträder tidigt och sedan följer med genom författarskapet. I hennes dikt finns romantiken och natursymbolismen, religiösa spår, det starka uttrycket, dödslängtan, dekadens och skaparkraft i kvinnlig tappning, inspirerad av Nietzsches filosofi. I hennes språk finns det lekfulla, understryker Rahikainen, och hon berör hur texterna oavbrutet har öppnat sig för nya tolkningar, på senare tid till exempel i utforskandet av ickebinära gestaltningar.

Boken ger också en upplysande bild av hur lyriken ansluter till den nya tidskänslan och de modernistiska strömningar som genomfor kontinenten. Likaså belyser den de hätska reaktionerna mot en kvinna och poet som vågade tro på sin egen konstnärliga kallelse och som dessutom kungjorde den offentligt. I förordet till Septemberlyran: »Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.« Och i en insändare i tidningen Dagens Press med anledning av diktsamlingens utgivning: »Min bok skall icke hava förfelat sitt mål om en enda individ får syn på det oerhörda i denna konst.«

Den som vill loda djupare i Edith Södergrans diktarliv ska vandra tillbaka nio år till Rahikainens Kampen om Edith. Syftet med den boken var att granska och vederlägga myten om Södergran, den idogt traderade biografiska bilden av poeten som sjuk, erotiskt frustrerad, missförstådd, isolerad och jagfixerad. I den nya boken beskriver Rahikainen arbetet med den förra boken som »att jobba med skärvorna efter ett stjärnfall i hennes trädgård, att pussla ihop en så sannolik och rättvis bild av hennes person och författarskap som möjligt«. Genom ett omsorgsfullt och källkritiskt arkivarbete – och med stöd i nyare kritisk forskning av Ebba Witt-Brattström och Jan Häll – trädde då en annan bild av Södergran fram. Kampen om Edith beskrev en aktiv, nyfiken och intellektuell kvinna som utbildade sig, tog litterära och sociala initiativ och som målmedvetet arbetade med sin litterära gärning. Rahikainen satte in Södergran i den historiska och litteraturhistoriska värld som formade hennes diktning. 

Edith Södergran – Stjärnfångerskan återger samma bild i koncentrat och här finns åtskilligt att hämta om det som vi enligt Agneta Rahikainen kan förvänta oss av denna poetiska ikon med en litteraturskörd som hopsamlad ryms på 375 sidor: det orimliga, vackra, sturska och motstridiga. Det som säger emot. Södergran är en »paradoxernas poet« som vi behöver, skriver Rahikainen – inte minst »i en tid som denna«. Det är ett uppfordrande och vackert försvar för diktens relevans, och en startplats för den som anlitar Stjärnfångerskan som vägvisare in i författarskapet. 

»jag är ett språng i friheten och självet…«, skriver Edith Södergran i en av sina mest välkända dikter »Vierge moderne«. Hon verkade i sin tid utifrån sina förutsättningar och förändrade litteraturen. I dag, hävdar Agneta Rahikainen, har hon »blivit en poet som hyllar kvinnans rätt att ta plats och tala för sig på egna villkor«. En konkret dimension av hennes diktning ekar just nu i tre ord med global spridning: Kvinna, Liv, Frihet.