Expedition till tomhetens hjärtland

Peter Handberg återvänder till Polen och öppnar för frågeställningen om vad det innebär att minnas Förintelsen nu, åttio år senare.

Under putsen: judiske Perels bageri, Kosów-Lacki. Foto Peter Handberg
23 juni 2022
10 min
Recenserad bok
Strö aska över ditt huvudTusen och en röst
Peter Handberg
Faethon, 2022, 506 sidor

När tiden går blir det med historiska händelser som med skjortor. (Jag förstår om du blir nervös av den liknelsen, men ge mig ett ögonblick bara.) De kommer till oss som hela ting. Vi lever våra liv i dem och nöter på dem, med händer och tankar och kropp. Med tiden blir de förstås slitna och fransiga. Man står en morgon med en i handen. Tänker: nä, nu går det inte längre, jag ser ut som lumpsamlare. Så skjortan förpassas till en påse, bärs till en second handbutik, stoppas i en insamlingscontainer eller slängs med hushållssoporna. Sen köper man en ny och bär även den, ända tills tiden gått ur den och allt börjar om.

Med skjortorna är den där processen oundviklig. Men måste det verkligen bli så med det förflutna? Jo, tids nog förlorar allt sin mening. Det töms på liv och blir en angelägenhet främst för arkivarier och specialister. Vi ärver ett förflutet, men ny tid kommer, med andra människor och nya idéer, tragedier sker igen, värderingar skiftar – och ja, på den vägen är det. Till slut blir skjortan alltid lump. 

Likt ingen annan svensk författare har Peter Handberg gjort motstånd mot denna ordning. Han har själv kallat sitt projekt, påbörjat för femton år sedan med en trio böcker om det postsovjetiska Europa, för en färdskrift i förbrukad historia. Metoden är enkel, men krävande: man fattar något utstickande löst och börjar dra, ger sig inte förrän man repat upp hela väven. Sedan står man där med trådarna, med trådarna och tårarna och något nytt och bottenlöst som flyttat in i bröstet. Att det fungerar vet vi. Handbergs förra bok, styrkeprovet Världens yttersta platser från 2019, visade det med all tydlighet. Då reste han i Alfred Döblins spår genom det skugglika landskap som återstår av det judiska Polen, utplånat under Förintelsen, men också av mer än åttio år av förnekelse. 

I Strö aska över ditt huvud, en bok som är minst lika imponerande som föregångaren, återvänder Handberg till Polen och det judiska. Även denna gång går resan genom tystnadens, tigandets och likgiltighetens geografi. Det fanns en hel judisk värld i dessa trakter, men det finns nu nästan ingenting som påminner en om det. Lämningarna bleknar. Man måste veta vad man ska leta efter för att få syn på dem: flagnande skyltar, skuggan av en bönekapsel på en dörrpost, en före detta synagoga som nu är restaurang med westerntema. Det finns människor som minns, men tiger. Människor som inte var med och därför inget vet eller som åtminstone låtsas som att de inget vet. Människor som hur som helst ändå inget vill veta. 

Den ena staden efter den andra passerar. Gródek, åttio procent judisk befolkning före kriget. Krynki, periodvis nittio procent judar. Goniadz, nästan sjuttio procent. »Pratade med några av butiksinnehavarna som inte visste mycket om den stad som en gång hade funnits och vad som tilldrog sig där«, skriver Handberg från Knyszyn: »Allt samlas i ett ord, ’Förintelsen’, som man har börjat rycka på axlarna åt eftersom det, som en kvinna säger, ’uttalas som om det är vi polacker som är skyldiga.’« 

Sanningen är förstås att skyldiga är precis vad de ofta är. Det var nämligen i Polen som i Baltikum, i Ukraina och Belarus. Utan beredvilligt bistånd från befolkningen hade tyskarna aldrig kunnat genomföra Förintelsen av Europas judar. Medlöpare fanns förstås över hela kontinenten, men ingen annanstans var blodtörsten lika stor. Ibland hann SS mordkommandon inte ens fram innan jobbet var färdigt. På oräkneliga platser, från Östersjön till Svarta havet, gick människor på eget initiativ ut för att plåga och plundra och våldta och mörda sina judiska grannar. Barnen och kvinnorna, männen och de gamla. Våldet är så groteskt att det känns spekulativt att beskriva det. Men där förekom bränder och yxor och taggtråd och påkar och spett och klubbor och liar och knivar och gevärskolvar och kulor och dörrposter och träd. Mördarna vrålade namnen på sina offer, slet dem ur husen och drev dem längs bygatorna. I dag finns bara tomrummen kvar, för tomt måste det förstås bli när åttio, nittio, sjuttio, sextiofem procent av en stad mördas. Tomt också själsligt.

Mördarna vrålade namnen på sina offer, slet dem ur husen och drev dem längs bygatorna. I dag finns bara tomrummen kvar, för tomt måste det förstås bli när åttio, nittio, sjuttio, sextiofem procent av en stad mördas. Tomt också själsligt.

Handbergs bok är en expedition till denna tomhets hjärtland. Centralort är staden Białystok i nordöstra Polen, nära gränsen mot Belarus. Före kriget sjöd hela regionen av judiskt liv. Handberg reser till shtetl efter ruinerad shtetl, besöker det ena efter det andra av dessa förintade judiska samhällen, talar med vittnen och träffar de fåtaliga eldsjälar som under omgivningens förakt och hot om våld (ibland är det mer än bara hot), håller minnet av de förintade kvar i världen. Som egensinniga Joanna Szaban i Krynki, som sköter den judiska kyrkogården, håller föreläsningar om stadens judiska historia och driver en jiddischkör för barn. Eller som gjorde det, ända tills barnen slutade komma, förbjudna att delta av sina föräldrar, vilka förmodligen pressats dithän av den lokale prästen. Jobbet som lärare blev hon också av med, officiellt för att hon inte höll sig till läroplanen, mer troligt för att hon vägrade sluta tjata om det där med judarna. Hennes bror fick armen avslagen i ett bråk med lokala bönder, som i sin tur vägrat sluta använda den judiska begravningsplatsen som soptipp. 

Som ett särskilt viktigt spår i boken uppfattar jag namnen och deras betydelser. Namn på platser, men också namn på människor. Boken är full av dem – namn på offer och vittnen, förövare och släktingar, bevarare och förnekare. Det är namn som nu när de skrivs ned blir ett sista försök att rädda det lilla av individen, just den människan, som finns kvar efter alla orgier i mord och glömska och förträngning. Vittnena Handberg talar med återkommer till dem gång på gång. Namn som går att uttala och namn som inte gör det, av glömska eller ovilja, okunskap eller rädsla. De bildar en gobeläng. En vindlande, virvlande ström av Innan som återför de mördade städernas mördade invånare till livet. Men också av Medan och Efter. 

Det är otroligt vad man kan rädda, tänker jag när jag läser, vilka detaljer som kan finnas kvar efter så lång tid. Banala små vardagligheter, som nu, på andra sidan och efter alla dessa år, blir akut betydelsefulla. Så här kan det se ut, berättat av 94-årige Antoni Rutkowski i Goniadz: Fru Janowska gick jämt fem meter bakom fru Pinkiewicz när de promenerade genom staden. Där fanns Feldman som sålde symaskiner av fabrikatet Singer. I Sijes livsmedelsbutik låg en katt alltid på disken. Ibland fick man maka den åt sidan. Fiskhandlaren Pupiak stod på torget och ropade ut dagens fångst med sjungande röst och teatrala gester – »Färsk karp, abborre! […] Uppdragen nu på morgonen … av flinka händer!« – och när ullhandlaren Mendel kom gående med säcken full vippade skägget. Rektorn hette Shwakopf och var jude och på andra sidan gatan bodde familjerna Berki, Sorka och Zarapa – »vi kom mycket bra överens med dem. Vi spelade fotboll ihop och gick på strövtåg genom stan.«

Minnena har ofta den här slagsidan, lutar åt det ljusa. Inte så konstigt kanske, givet att allt tal om polsk skuld till Förintelsen är straffbart i Polen. Frågan är knappast mindre känslig i små samhällen där de skyldiga då är släkt med ens grannar nu. Även de som vill berätta tvekar. »Herr Antoni«, frågar Handbergs följeslagare, filmaren och historikern Tomasz Wisniewski. »Herr Antoni, du berättade tidigare om den där pöbelhopen som rånade judar och plundrade deras hus och butiker och …« För det är förstås så att avgrunden öppnades även i Goniadz. Ett medborgargarde bildades i staden sommaren 1941, helt utan tyskarnas inblandning. Sedan det vanliga: stölderna, våldtäkterna, morden. Slavarbete för vissa, döden för andra. »Polackernas grymhet«, citerar Handberg Daniela Wołos, »framgår kanske bäst av det faktum att ’juderådet’ vände sig till tyskarna som var stationerade i närliggande Osowiec för att få skydd mot stadens invånare.« 

Lika viktigt som namnen är själva benämnandet som sådant. Också mycket små oaktsamheter med språket kan bidra till det större betydelseutsläckandet. I en nutida svensk receptsamling, skriver Handberg på ett ställe, omnämns bagel och bialy som »polskt fikabröd«. Det är en aningslöshet, finns inget ont uppsåt bakom, men ändå: »om man begrundar bialyn som en del av den polska judendomens kulturhistoria, blir orden i alla sin omedvetenhet till en beståndsdel av nazisternas övergripande mål att utplåna allt judiskt.« 

Judiska begravningsplatsen i Szczebrzeszyn. Foto Peter Handberg

På detta sätt öppnar Handberg för en frågeställning som är större än denna vindlande, enastående, tragiska, tårtyngda bok han skrivit, men som samtidigt är dess själva sammanhang och, vill man säga, dess yttersta poäng. Vad innebär det att minnas Förintelsen, att göra det nu, åttio år senare? Kanske är det verkligen som Handberg skriver mot slutet av boken, att vi bara kan tala om döden, även massdöden, med hjälp av floskler, att det egentligen är omöjligt att med språket låsa fast och bära vidare dessa händelser. Han vrider och vänder på en sked, krökt och svart, som tillsammans med andra föremål tagits ur jorden vid en utgrävning vid förintelselägret Sobibor. Dödens slagg, skriver han, »utstött, våldsamt frånhänt och utstrött i högar från hundratusentals liv, stora som små, gamla som unga«. Är det bara så man kan minnas på ett sätt som inte släcker eller förskjuter? När man håller det förflutna i handen, umgås intensivt med en mycket konkret skärva av den stora katastrofen – ett ting, en människa, en dag, en byggnad, en bygata – och berättar dess historia. Att tänka, som Handberg menar, att Förintelsen i själva verket aldrig slutat ske och att den därför inte går att avgränsa i tiden, att trådarna måste dras ända till vår tid och vidare.

Och vår tid är sannerligen i behov av det. Jag tror att det kollektiva minnet kan ses som en pågående pendelrörelse mellan abstraktion och konkretion, helheten och delarna. Något sker, och för att finna ut exakt vad måste man först sortera, kategorisera och sammanställa. Bara så blir det möjligt att bringa ordning bland den nära förflutenhetens oöverblickbara, dels för att överbrygga klyftan mellan dem som såg det ske och dem som inte gjorde det, dels för att länka samman de enskilda vittnenas observationer och skapa en bild av helheten. Ur röran utkristalliseras en händelse och vi följer den bakåt och framåt och sidledes, finner människorna som drev och de som drabbades, för ihop dem till ett sammanhang. Vi samlar allt detta i ett ord. Och det är viktigt, man måste göra så. Förintelsen, säger vi, och vi vet exakt vad vi menar med det, vilken kraft som bor i ordet. Men sedan går tiden. Förr eller senare glider ordet oss ur händerna. Minnena stelnar, ordet blir bara ett ord. Om det förut givit klarhet är det lätt att tänka att det då gör det omvända. Ett ord kan man nämligen skynda förbi. Det går att skjuta in det i en bisats, nämna det i förbifarten, räkna upp det som exempel när man i själva verket vill tala om helt andra saker. Vi börjar tänka att historien är lika tydligt avgränsad, lika färdigpaketerad som ordet är. 

Har vi nått den punkten nu? Punkten där vi vet, men inte känner, där Förintelsen har blivit ett abstrakt och avlägset ting, något som hände dem-där-då, inte oss-här-nu? Kanske inte riktigt. Men det är inte orimligt att tänka att det går en gräns någonstans runt hundra år efter en händelse där pendeln befinner sig i sitt mest abstrakta extremläge. De sista vittnena är vid det laget döda. Människorna då tycks allt mindre lika oss. Allt som skrivs läggs bredvid allt annat, tunnas ut av det, förskjuts. Vi menar inget illa, men vi kan inte låta bli. Glömskan kommer i så många former. Kan vara tigande, förnekande, ointresse, likgiltighet. Men också: minne. Att samla allt i ett ord och nöja sig med det.

Det som är så enastående med Handbergs projekt, denna färdskrift genom den förbrukade historien, är att den med full kraft sätter pendeln i rörelse åt det motsatta hållet. Ur ordet faller något av allt som samlats i det. För Förintelsen är nu, men det är också världen som fanns där innan och världen som fanns där efter och den som finns här nu, fast bara så länge vi äger förmågan att hålla alla dessa delar i rörelse. Vara en människa nu som inom sig bär på människorna då. 

Vidare läsning

»Svenning missar forskningsbidraget«

Olle Svennings recension av »Sista striden det är« ger en vilseledande bild över innehållet. Det menar bokens författare Rikard Westerberg, som här bemöter påståendena. Svenning svarar direkt.