Extas på villovägar

Leonidas Aretakis innehållsrikabok Extas i folkhemmet – Sveriges psykedeliska historia (Natur & Kultur) innebär en dubbel utmaning för varje recensent med konsumentupplysarambitioner: att berätta vad den handlar om och att berätta vad man tycker om den. Undertiteln, Sveriges psykedeliska historia, är en mycket rymlig avgränsning som först mot slutet av boken kompletteras av en mening som kan sägas peka mot en del av bokens röda tråd: »Varje tid tycks alltså hitta nya vägar till extas.«

Så är det. Det är en sanning lika gammal som Baudelaire att extasen, eller berusningen som jag menar att boken snarare handlar om, är vår eviga följeslagare. Men extasen och psykedelikan gör i denna bok snarare gästspel i berättelser som handlar om allt annat, ett slags rapsodisk mikrohistoria där författaren följer sina sidospår varthelst de tar honom. Det är först irriterande att inte förstå vad boken handlar om, tills jag slutar läsa den som en monografi med tydligt syfte och riktning och i stället börjar läsa den som en essäsamling. Då faller allt på plats.

Det är en väldigt fin essäsamling: vindlande, lärd och lärorik. Den spänner över ett brett fält och tar med läsaren på en resa från dagens psykedelikabruk, forskningen och affärsverksamheten kopplade till drogerna, århundraden av upptäcktsresor, botanik och antropologi, den svenska stölden av en boliviansk aymaraflagga, shamaner, völvor och häxor till musiken, konsten och ungdomsupproret, den nyandliga festivalen Burning Man och Tolkienöversättaren Åke Ohlmarks nazityska karriär. När du lägger ifrån dig boken vet du mer om Öyvind Fahlström och nymalthusiansk befolkningskontroll, om poesigruppen Metamorfos och den nyliberala Frihetsfronten än du visste att du ville.

Det är väldigt allmänbildande och du riskerar att bli en odrägligt associativ middagsgäst efter att ha satt i dig Aretakis samlade berättelser. Då kan du, liksom Aretakis helt i förbigående, nämna att den lilla bruksorten Rimforsa bland annat är känd för sitt nedbrunna hotell där Sveriges enda giljotinerade fånge, Johan Andersson Ander, en gång var krögare. I den häpna tystnad som då uppstår kan du lägga ut texten om tältlägret på Skarpnäcks flygfält, en egendomlig pendang till 1972 års miljökonferens i Stockholm som samlade både amerikanska hippies och svenska trotskister, där Richard Nixons tidigare inrikesminister Walter Hickel talade och beatpoeten Michael McClure läste dikter med valljud, allt milt övervakat av ett amerikanskt hippiekollektiv, Hog Farm, samma gäng som hade skött säkerheten på Woodstock tre år tidigare. Äntligen fattar jag vad Pughs låt från 1974 handlar om! Jag vill berätta det för alla och kommer att göra det.

Jag är anekdotsprängd, men skulle knappast kunna redogöra för Sveriges psykedeliska historia med mindre än att jag fick gå loss hårt med redaktörssaxen. Ändå finns psykedlikan där hela tiden: i ursprungsbefolkningarnas riter och helande, i etnobotanikernas kartläggning och nyttogörande, i hoppet om nya kurer. Trots det tydliggörs det aldrig vad som menas med psykedelika eller hur psykedeliska droger skiljer sig från andra droger. Författaren låter en neuroforskare definiera psykedelika som det som ger en psykedelisk upplevelse: »Om en molekyl ger upphov till ett psykedeliskt tillstånd så är den psykedelisk.« Men inte heller det psykedeliska tillståndet definieras. Enligt den refererade neurologen och psykiatern Robin Carhart-Harris var vår hjärna i sitt »urtillstånd« (vad nu det är) kaotisk för att sedan under evolutionen ha blivit en sållande hjärna som jagar användbar information: »Enligt den här teorin återställer psykedelika hjärnan till sitt kaosartade (entropiska) tillstånd, och släpper alltså in mer av den ursprungliga oreda som vardagsjaget trycker undan.« Ursprungligt eller inte, men det där tycker jag att en flaska Châteauneuf-du-Pape också klarar av rätt bra. Är det psykedelika?

Det är inte bara religionen som med Marx är ett opium för folket, även opium är ett opium för folket.

På flera ställen skymtar en kontrasterande definition av psykedelikan som den mellan kropp och själ, mellan molekyl och upplevelse, mellan objektivt och subjektivt, mellan modern västerländsk farmakologi och traditionell andlighet. Det är intressant men inte intuitivt självklart och det tar emot för en medikaliseringskritiker att påpeka att dessa subjektiva upplevelser rimligen lämnar sina biokemiska avtryck. Det betyder inte att de är reducerbara till signalsubstanser och »belöningssystem«, inte på den nivå som är meningsfull för de allra flesta av oss.

Meningen tycks snarare ligga i känslan av ett slags andlig direktkontakt bortom de prosaiska nervsignalerna. Men det är också denna subjektiva andlighet som sätter det psykedeliska projektet på kollisionskurs med kollektiva strävanden, vare sig motståndet är avhållsam bokstavsvänster eller skötsamma välfärdsbyggare. Det är därför något rörande med författarens beskrivning av de svenska psykedelikapionjärernas försök att berusa snarare än att krossa välfärdsstaten. »Avtråka folkhemmet«, som Öyvind Fahlström formulerade det; det var en enligt Aretakis »munter militans, som gillade välfärdsstaten så länge sossarna lättade på slipsen lite«.

Men trippande poeter är inte välkomna i välfärdsstaten. Som Aretakis visar så oroade man sig på flera håll för den eskapism som stod i motsättning till politiskt medvetet arbete och ett anständigt medborgarskap. Författaren citerar den narkotikapolitiskt inflytelserika psykiatern Nils Bejerot och hans varningar i slutet av 1960-talet för vad haschrökande ledde till: »passiviteten, världsfrånvändheten, tendensen till mysticism och fatalism«. Aretakis har endast i liten utsträckning intresserat sig för den svenska narkotikapolitiken men offentliga utredningar och riksdagstrycket är fullt av liknande förkastelsedomar över improduktivt drömmande, både på 1960-talet och långt senare.

Och långt tidigare. Berusningen som det goda samhällets och rationella styrets fiende letar sig tillbaka till åtminstone gammaltestamentlig tid och tar sig via 1800-talets transnationella nykterhetsrörelse in i den svenska politiken där den för 100 år sedan blev den viktigaste frågan att lösas i landets första folkomröstning, 1922 års förbudsomröstning. När sedan narkotikan gjorde publik entré i ett Sverige som nyligen hade avskaffat motboken blev den en naturlig ny måltavla för en gammal kritik.

Som historieskrivning över den svenska psykedelikarörelsens uppgång, fall och eventuella återkomst är inte Aretakis bok alltför tydlig och jag saknar en mer utförlig berusningspolitisk kontext att bygga förklaringar av. En sådan hade också utmanat vissa slutsatser som jag helt enkelt inte tror på, som att Nils Bejerots repressiva linje tillsammans med den borgerliga valsegern 1976 ledde till en narkotikapolitisk kursändring från vård till straff som med precision kan förläggas till 1978. Men straffmaximum för narkotikabrott höjdes rejält redan under de socialdemokratiska regeringsåren, vilka kan sägas ha inlett utvecklingen mot en ständigt mer repressiv narkotikapolitik. Det finns därför inte fog för Aretakis beskrivning av en socialdemokrati som närmast motvilligt har fått förvalta en borgerlig repressiv narkotikapolitik, som ett »uttryck för en konservativ vändning inom rörelsen och en eftergift till högern«.

Det är kanske petigt på detaljnivå, men om vi ska förstå varför psykedelisk berusning aldrig har fått fäste i Sverige måste vi beakta den berusningsrestriktiva kontinuiteten det senaste seklet. Här ges ingen pardon för psykedeliska droger bara för att de »varken är toxiska eller beroendeframkallande«. Om drogers farlighet var avgörande för narkotikapolitiken skulle vi, som neuropsykofarmakologen David Nutt har visat, snarare förbjuda hästridning än ecstasy. Men droger, toxiska eller inte, är en flykt från våra gemensamma åtaganden, en avtrubbning av våra ambitioner. Det är inte bara religionen som med Marx är ett opium för folket, även opium är ett opium för folket. Eller alkoholen, som Engels konstaterade i sin studie av den engelska arbetarklassen i mitten av 1800-talet.

Det är mycket extas, men ganska litet folkhem i Extas i folkhemmet. Politiken är märkbart frånvarande vilket också bidrar till tolkningar som jag inte helt kan gå med på. Som att socialdemokratisk drogrepression är en ideologisk avart, något de tvingats till i konkurrens med en alarmistisk höger. Eller att det symtomteoretiska argumentet ensidigt knyts till vänstern, något som missar berusningskritikernas modernitets- och urbankritiska udd, en strömning med tydlig botten i det Centerparti som under 1970-talet var borgerlighetens största. Författaren tycker sig också se en utveckling mot politisk konsensus i rusfrågan först under tidigt 1980-tal och bortser därmed från den anmärkningsvärt stora konsensus som rådde ända sedan mitten av 1960-talet. Det var inte bara den av författaren citerade Frank Hirschfeldt som 1967 jämställde narkotika (LSD) med atombomben, det gjorde samma år även högerpartisten Dagmar Heurlin. Och inte nödvändigtvis i egenskap av högerpartist. Alla riksdagspartier har ända sedan narkotikafrågan formulerades på 1960-talet varit rörande överens om att narkotikan är det värsta problem vi har och att det måste lösas med drastiska åtgärder. Därtill har man varit synnerligen överens om att man skulle vara överens om detta. Som »en samlingsregering inför ett annalkande krigshot«, som kristdemokraten Tuve Skånberg formulerade det i slutet av 1900-talet.

Det är hela tiden intressant, välskrivet och lärt. Av läsningen fick jag visserligen inte veta det jag trodde att jag skulle få veta, men jag fick veta massor som jag inte visste att jag ville veta. Och det är mycket välkommet med en bok som utan skyddsnät tar sig an det lustfyllda bruket. Vi kommer aldrig att förstå det problematiska bruket om vi inte förstår det oproblematiska, det bruk av berusningsmedel som vi ger oss in i med lust och glädje. Att vilja bruka rusmedel är fortfarande något konstigt trots att de flesta av oss gör det regelbundet, så konstigt att vi har skaffat oss tankemodeller för att beskriva berusningen som ofrivillig. Här fyller Aretakis bok en viktig roll i att visa på vår vilja till berusning.