Från krigarkast till finska affärsidkare

En nydanande och perspektivrik syntes behandlar den finska adelns historia.

Riddarhuspalatset i Helsingfors uppfördes 1862. Bildkälla Wikimedia Commons
5 juni 2024
7 min
Recenserad bok
Adelns historia i Finland
Janne Haikari, Marko Hakanen, Anu Lahtinen & Alex Snellman (red.)
Mattias Huss
Svenska litteratursällskapet i Finland & Lind & co, 2023, 443 sidor

Adelns historia i Finland är inte en antologi, utan en samförfattad monografi med elva skribenter som tagit sig an att beskriva det finländska frälset från medeltiden fram till det ärftliga adelskapets upphävande i och med utropandet av den självständiga republiken Finland 1919. Det är en ambitiös, välkomponerad och vetenskapligt grundad syntes som i stora stycken bygger på aktuell och nydanande forskning.

Kristofers landslag från 1442 är den första källa som specifikt nämner ett frälse i Finland, men dess historia går längre tillbaka i tiden. Någon tydlig ”finsk” prägel hade dock inte denna grupp, menar Anu Lahtinen, utan den växte fram som ett krigar- och senare ämbetsmannakast med förgreningar på bägge sidor om Ålands hav i samband med den svenska riksbildningen på medeltiden. Svenska var och förblev förvaltningsspråket och tillägnades av alla som ville göra karriär i staten. Vissa regionala säregenheter kan förklaras med praktiska omständigheter. Under 1500-talet hade det finska frälset större skattelättnader än adeln på den svenska sidan och de finska herremännens landbönder var befriade från utskrivningar och kronoutskylder, det vill säga de skatter som går till staten. En förklaring kan vara att kronan ville kompensera för den finska adelns knappare ekonomiska villkor. Av samma skäl var det vanligare att finska frälsemän själva fullgjorde rusttjänsten, och den militära oron i rikets östra gränstrakter bidrog till att de flesta militära befälhavare kom från den östra riksdelen under slutet av 1500-talet.

I Karelen existerade dock under medeltiden en särskild frälseform kallad liberi. Det var gammalt frälse som på grund av det ambulerande svedjebruket aldrig kunde skapa landbogårdar och vars skattefrihet inskränktes till den egna gården. Fattigdom och oförmåga att fullgöra sina militära förpliktelser gjorde att många av dem förlorade sitt frälse och överfördes till bondeklassen. Vid mitten av 1500-talet hade gruppen i praktiken upphört att existera.

Under 1600-talet byråkratiserades den svenska staten, vilket även påverkade adeln. Den som ville räknas till ståndet behövde immatrikuleras på det år 1626 inrättade riddarhuset och många ur särskilt det finska lägre frälset kunde inte uppvisa den dokumentation som krävdes. Omkring 15 procent av de cirka 130 ätter som skrevs in beräknas ha haft finskt ursprung. En viss särskillnad mellan riksdelarna antyds i den omständighet att man diskuterade att ha två lantmarskalkar, en finsk och en svensk, då riddarhusordningen utarbetades. Så blev det nu inte, och den följande utvecklingen gick snarare mot en ökad konvergens mellan adelsgrupperna på var sida havet. Exempelvis var fördelningen i frälsejord liksom i grev- och friherreskap tämligen likartad på den svenska och den finska sidan.

Den stora förändringen i adelns demografi under 1600-talet orsakades av den omfattande nyadlingen. Den expanderande statsbyråkratin behövde kompetent bemanning och högre såväl militär som civil tjänsteställning medförde i praktiken adelskap när ett visst steg i karriären uppnåtts. I slutet av seklet höll adeln på att förvandlas från ett jordägande krigarkast till en meritokratisk ämbetsmannakår, påpekar Janne Haikari. Denna iakttagelse strider delvis mot Petri Karonens senare konstaterande att merparten av ståndets män valde en militär karriär under 1700-talet, en bild som har stöd i äldre undersökningar av Sten Carlsson och Gunnar Artéus.

Hur skulle de adelsmän som konverterade till ortodox tro betraktas?

I alla händelser fick statliga tjänster större vikt under 1700-talet, vilket för Finlands del innebar att regionens adel marginaliserades allt mer. Jordägande och militärt ledarskap förlorade i relativ betydelse under frihetstiden, medan nätverk inom ämbetsverken och den centrala statsledningen fick allt större vikt. I det avseendet var geografisk hemvist utanför Mälardalsområdet en avgjord nackdel. Även om han inte preciserar avgränsningarna konstaterar Petri Karonen att det under frihetstidens senare del fanns få eller inga civila eller militära ledargestalter med förankring i Finland. I en studie från 2008 har Jan Samuelsson visat att Sverige redan på matematisk grund var viktigare för den finska eliten än Finland för den svenska. Det ingicks många äktenskapsförbindelser över havet, men på grund av den numerärt mindre finska adelspopulationen innebar det att en av tre finska adliga hade en äktenskapspartner från den svenska delen av riket medan det gällde färre än en av tio i motsatt riktning.

Allegori över de fyra riksstånden av Georg Engelhard Schröder från 1734. Bildkälla Nationalmuseum

Vid riksklyvningen 1809 ska Finlands adel ha uppgått till drygt 2 500 individer, eller omkring 20 procent av rikets samlade adel. Medan Sverige fick en ny kungaätt och en ny regeringsform levde den gustavianska konstitutionen och samhällsordningen kvar i Finland fram till det ryska kejsardömets kollaps 1917. Likväl behövde det finska adelsståndet finna en ny roll som den ryska kejsarens undersåtar i det autonoma storfurstendömet. Förhållandevis få ädlingar verkar ha sökt en ställning vid det kejserliga hovet, en karriär i imperiets huvudstad Sankt Petersburg eller tjänstgöring i den ryska krigsmakten, men de som bröt mönstret blev ett problem. Skulle de fortfarande ha representation på den finska lantdagen och få besluta över inhemska förhållanden? Hur skulle de adelsmän som konverterade till ortodox tro betraktas? Efter långa diskussioner medgav den omsider utfärdade nya riddarhusordningen 1867 säte och stämma åt dessa individer. Representationsrätten krävde endast att man var ”kristen”, vilket även öppnade dörren för katoliker.

Allt är genomgående ambitiöst och för det mesta grundat i aktuell forskning. Framställningen har en samstämd klang och att boken har så många som elva författare märks inte.

Mer än i Sverige tycks den finska adeln ha förborgerligats under 1800-talet genom att inrikta sig mot affärsverksamhet och ta kommandot i den begynnande industrialiseringsprocessen. Fyrståndsrepresentationen på lantdagen behölls trots det ända till 1906, fyra decennier längre än i Sverige. Med den nya enkammarlantdagen upphörde adeln att vara en politisk korporation. Den sista nyadlingen ägde rum 1912, tio år senare än i Sverige. Adelns ställning hamnade i vågskålen efter den ryska revolutionen och under det finska frihetskriget. Friedrich Karl av Hessen valdes 1918 till kung av Finland att regera i enlighet med 1772 års regeringsform. Med den kvarstod rätten att adla nya ätter, men då republiken i stället utropades året därpå förbjöd den nya grundlagen alla ärftliga värdigheter. Adelns ekonomiska särställning upphävdes ett år senare men de sista privilegieresterna upphävdes formellt först med grundlagsreformen 1995.

Vid sidan av den politiska utvecklingen beskriver boken sociala, kulturella och ekonomiska processer. Här diskuteras adelns byggnadsskick, begravningsritualer, utbildningsvägar, materiella kultur, umgängesformer, giftermålsförbindelser, konsumtionsmönster och mycket mer. Allt är genomgående ambitiöst och för det mesta grundat i aktuell forskning. Framställningen har en samstämd klang och att boken har så många som elva författare märks inte. Möjligen har det att göra med att översättaren, Mattias Huss, kunnat ge den en enhetlig språkdräkt. Men även om han kanske harmonierat stilen hade översättningen mått bra av att granskas av någon sakkunnig. Översättaren verkar exempelvis inte bekant med begreppet ofrälse; i stället används genomgående det kantiga icke-adlig. Skillnaden mellan stånd och ständer är subtil. Stånd kan avse både en social grupp och en politisk korporation medan ständer uteslutande används om förhandlingsparterna på riksdagen. Uttryck som ”de högsta ständerna”, på tal om övre samhällsskikt, eller ”samhällelig spänning mellan adeln och de icke-adliga ständerna” skär därför på flera sätt i öronen. I somliga fall kan man fråga sig om det är den finska ursprungstexten som skavt, som då det talas om ”de fyra statliga ständernas skilda rättigheter”. Ståndskorporationerna var inte en del av staten; de var tvärtom folkets företrädare och statens motpart i förhandlingarna på riksdagen. Här och var förekommer också motsägelsefulla neologismer som ”kungliga herrgårdsslott”. Vissa begreppsliga nybildningar kan dock, avsiktligt eller oavsiktligt, vara funktionella, som det på ett ställe använda ”lägreståndspersoner”.

Avslutningsvis några ord om bokens avgränsning. Finländska forskare framhåller ofta och med rätta att svenska historiker tenderar att glömma bort Finland i sina översikter. Men med samma fog går det att fråga varför man ska skriva om något så artificiellt som ”Finlands adel” före 1809. Begreppen Sverige och Finland framställs inte sällan som teleologiska projiceringar när vi talar om den gemensamma tiden. Med ett sådant synsätt har en historia om adeln i den östra riksdelen inte större berättigande än en skildring av adeln i Götaland. Nu tillhör jag själv de forskare som menar att det trots allt gjordes en mental boskillnad mellan Finland och Sverige under den gemensamma tiden, även om riksdelarna var statsrättsligt oskiljaktiga. Med ett sådant perspektiv är det både intressant och relevant att studera den finska adeln särskilt, allrahelst som det var den förmodligen mest rörliga samhällsgruppen, som därför hade bäst förutsättningar att reflektera över den sociala och kulturella identiteten. Något ställningstagande eller ens någon diskussion av dessa frågor innehåller emellertid inte boken. Vi får nöja oss med en initierad skildring av adeln i ett område som utgjorde två femtedelar av det svenska riket och senare en autonom del av det ryska imperiet. Och det räcker förvisso långt även för oss som bor i den större resten av det forna gemensamma riket.

Vidare läsning

Optimismen som vändes till uppgivenhet

Per Lindbloms omfattande bok om frivilliga svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget ger unika inblickar i både livet vid fronten och i de första årens kollektiva entusiasm.

Det andra Tyskland

Katja Hoyers uppmärksammade bok om DDR:s historia levandegör vanliga medborgares vardag men hennes inifrån-perspektiv bidrar även till att rättfärdiga den unga statens hårdföra kurs.